Idag är min sista semesterdag, men inte deppar jag för det. Är utvilad och taggad inför en höst i träningens tecken. För oavsett om det blir operation eller ej i höst, så tänker jag streta på så mycket jag kan och får. Dessutom har jag en massa "stulen" tid att ta igen på jobbet, hoppas att jag slipper fler sjukskrivningar så jag kommer upp på den nivå där jag vill vara. Och även om jag inte ser fram emot flytten så ska det bli spännande att ha nya projekt att stöka med hemma. Denna gång ska vi väl bo kvar längre än ett halvår!?!?

Vad gör man när vädret visar sig från sin bästa sida och man har en sista semesterdag att spendera? Jo man cyklar så man nästan svimmar och sedan går man en mil till en sjö i ett närliggande naturreservat. Men resan var mödan värd!!

Promenaden gick förbi flera sommarvackra sjöar, i denna växte det så många näckrosor att det bara fanns några få gluggar där man kunde skymta den spegelblanka vattenytan.

Så bortskämd med sceniska vyer på denna semester att jag efteråt till min förvåning inte hade plockat upp mobilkameran så många gånger som jag trodde, men några blev det iaf. Vid sjön där vi till sist stannade hittade vi en halvt om halvt sjunken brygga och därifrån badade vi. Alla tre. Första doppet i Sverige på tre år och det var verkligen skönt och svalkade gott.

Med 20 grader i vattnet fanns det inga undanflykter nu när baddräkten fått åka med i ryggsäcken..

Nelson blev förvånad när husse helt plötsligt hoppade i. Det brukar ju bara vara Nelson badar i tid och otid..

Vattnet var friskt mot huden när jag sakta hasade mig i från bryggan, men när jag väl kommit i ville jag inte gå upp igen. Jag låg länge och väl med överkroppen på den delen av bryggan som låg nersänkt i vattnet. Härligt avslappnande!! Tänk att det kan vara så befriande att bada. När vi väl vände kosan hemåt kändes benen ännu tyngre än på vägen dit. De som "svävade" så tyngdlösa i sjön var nu ömma och tröga. Men hem tog vi oss.

Har en del bloggläsare med hund, här kommer något för er. Jag brukar nämligen ge min vovve tuggben i råhud. Inte så nyttiga kemikalier i dem visade det sig. Så blir inte så många sådana framöver. Men frågan är vad man ska ersätta dem med?

Döden i knuten: så förgiftar vi våra hundar utan att veta om det.

Och så till dagens träningsresultat..

Invägningsvikt: 84,5 kg

Träning idag: 1,5 timmar motionscykel (700 kcal brända) och 8 km promenad

Humör: bra

Värk: trötta ben och ont i rumpan samt väldigt mycket magvärk som gjorde att jag fick dra ned på uttänkta träningen

Snipp snapp snut, så var denna dagen slut

Även om jag bara kan utgå från mig själv och uttrycka vad jag känner och tycker i allt som hänt och fortfarande händer runt omkring mig, i och med min sjukdom, så glömmer jag lätt alla andra som kämpar vid min sida. Alla gör vi det på olika sätt. Jag vet det, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.

Min sambo försöker förtränga och förringa min sjukdom. Något som är väldigt vanligt och som många andra cancersjuka också upplever. Det har jag fått höra av både psykologen på smärtans hus och från personer i föreningen Ung Cancer. Så jag är inte ensam att uppleva detta. Långtifrån. Det är ganska vanligt. Det finns inbyggt i oss människor tror jag och vissa reagerar och agerar därför så för att själva överleva. Och visst det är ju ingen fest direkt för mig som är sjuk, men det är minst lika stressande när ens mamma blir så arg och ledsen att hon smsar och vill ringa upp och tala sambon tillrätta. Jag måste sätta stopp där. Jag är faktiskt vuxen, jag älskar er alla som kämpar vid min sida, men vi måste alla komma ihåg att vi gör det på olika sätt.

Denna blogg är min ventil. Ja ibland sugröret vilket genom jag suger i mig luft. Här kan jag fritt skriva om hur jag upplever och ser på saker. Det är en högst subjektiv berättelse om hur jag betraktar tillvaron efter mitt första cancerbesked. Och jag vet att min mamma bara vill mig väl, att mina systrar har svårt för min sambo, för han är inte som alla andra. Han säger det han vill, när han vill och det blir fel ibland. Precis som det blir för alla oss andra. Han kommer från en helt annan miljö och reagerar och agerar därför inte som vi gör i vår familj. Och det är där det krockar. Mitt emellan i denna kollision står jag och det gör mig ont när inte alla som jag älskar kan samsas. Jag är för svag och vek och feg för konflikter. Jag väljer mina fighter mer än någonsin just nu. Det finns bättre saker att ödsla energi på. Allt det vackra. På livet. De jag älskar.

Så försök bara lite se det genom mina glasögon och lek snällt. Skulle jag vantrivas så i mitt förhållande skulle jag ta mig ur det. Bums! Det är lätt att skriva om saker som är dåliga, det är svårare att beskriva varenda detalj i vardagen som är vacker och fin. Hur min sambo visar att han älskar mig, varje dag. Han lagar mat, pushar mig att våga, att träna. Han håller handen i soffan, vill att jag ska stanna kvar och morgongosa i sängen varje morgon, när jag helst av allt bara vill kliva upp direkt. Han kan bli arg å mina vägnar. Han får mig att skratta flera gånger varje dag. Så snälla försök att förstå att bloggen är min ventil, där min sambo inte ens har en chans att ge sin syn på saken. Och jag lovar om vi alla skulle beskriva vad vi känner och går igenom i och med min sjukdom så skulle det visa sig att vi alla lider lika mycket, vi gör det bara på olika sätt. Jag har kommit att skaffa mig stor respekt för att vi alla kämpar på olika sätt, och att det är okej så länge det finns kärlek.

Det är fler som kämpar.. Att springa ifrån en tumör. Min kära mamma skickade länken till mig idag. Det ger mig på något sätt styrka i att känna att det finns andra som kämpar precis som jag och alla mina nära och kära som kämpar med mig.

 ♥ ♥ Tillsammans gör vi skillnad!!  ♥ ♥

Körde mitt hittills absolut tyngsta pass på motionscykeln imorse. Varje varv med tramporna var en ren plåga. Samtidigt kunde jag skratta åt min rumpa som nu är så öm att det till och med gör ont att sitta på en stol. Men som jag kämpade och slet och genomled den där timmen på cykeln, och som jag var nöjd med mig själv efteråt!! Sån underbar känsla.

Efter en snabb frukost skyndade jag och Nelson iväg för lunch på stan med mamma och vår gemensamma gamla jobbarkompis som har lungcancer och hennes lilla dotter. Det blev en riktig mysig dag för Nelson och mig. Det var lagom soligt och det fläktade ganska bra när vinden tog i. Vi tog färjan över och gick sedan i rask takt till stadsdelen vi ska flytta till i slutet av augusti.

I väntan på färjan. Kommer sakna vår nuvarande stadsdel väldigt mycket när vi flyttar!!

På färjan träffade vi på två småtjejer till syskon som hälsat och lekt med Nelson flera gånger förut. De var inte sena att slänga sig över min kära vovve den här gången heller, men efter en liten stund blev Nelson så uppspelt att jag tvingade honom att ta en time out för att lugna ned sig.

Nelson fick ta en påtvingad paus i skuggan.

Medan de andra åt goda pastasallader och räksmörgåsar, ja till och med Nelson fick en bit, så fick det för mig bara bli en flaska mineralvatten med citronsmak. Trist med onyttig diet.. Gjorde mig ändå mätt konstigt nog, även om alla andras dignande tallrikar såg väldigt smaskiga ut. Lunchen var trevlig och bjöd inte bara på cancersnack utan även på tittut med en söt liten 3-årig tjej med sommarblonda yviga lockar och ett charmigt leende som utstrålade bus. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för vår gamla jobbarkompis när hon opereras i slutet av juli. Det skulle inte vara något vidare för den ljuva lilla 3-åringen att växa upp utan sin mamma..

Nelson låg lugnt och utan vidare protester utanför staketet och spejade ut över torget.

Efter lunchen skildes vi åt och Nelson och jag gick förbi gatan dit vi ska flytta. Byggställningen står kvar utanför fasaden. Vi flanerade lite i parken som ligger nära och sen letade vi oss till en mysig liten hundrastgård där Nelson fick leka med en väluppfostrad 9-månaders amstafftjej. Efteråt hade vovven tagit ut sig så pass att det blev många pauser med vatten i solen på vägen hem. Jag passade på att drömma mig bort när vi gick genom ett litet kolonilottområde. Inte för att det är något för mig, men för att jag drömmer om det där lilla torpet i obygden.

Det ser väldigt pitoreskt ut med en prunkande lott.

Bland de vackra näckrosorna tog Nelson en simtur och matte hade fullt sjå för att få upp honom på land igen..

Vovven var varm och trött och njöt av att ligga i skuggan och torka.

En bra dag för mig och Nelson avslutades i duschen där all sand och grus sköljdes bort. Vovven har nästan sovit nonstop sedan dess..

Ny dag nya tag. Har nu ganska länge känt mig extremt obekväm i min egen kropp. Har haft tusen ursäkter, de allra flesta väldigt dåliga. Att jag lyckats sluta både röka och snusa har dock givit mig större självförtroende. Jag-kan-om-jag-vill-mentaliteten har vuxit sig starkare och starkare senaste tiden. Så idag sådde jag fröet till det som komma skall. Med bara några dagar kvar av semestern är det bråttom att kickstarta och komma igång med rutinen att träna. Något som förr var en så naturlig del i min vardag. Idag är även första dagen på min veckas diet inför undersökningen nästa vecka. Så att starta just idag kändes som ett bra val.

Efter frukost idag så körde jag 1 timme på min motionscykel, 500 kcal brända. Nästan direkt efteråt gick vi ut i ösregnet med vovven och gick runt sjön, ca 5 km. I takt till första halvlek av damernas premiär i fotbolls-EM på hemmaplan cyklade jag åter igen en timme, 540 kcal brända. Så jag har svettats rejält idag. Tyvärr kan jag inte ta i ordentligt för då får jag olidligt ont i magen, men jag trampar på i min takt. Bättre något än ingenting. Får stänga av min vinnarskalle och viljan att alltid pressa mig själv lite hårdare. Jag kan inte ens tävla mot mig själv. Det går inte just nu.

Dagen till ära står det i Aftonbladet att "Hund är bättre än gymmet". Så jag borde redan ligga på plus. Att vi dessutom har ett ganska välutrustat hemmagym gör också att alla undanflykter från och med nu är helt oacceptabla. Eller nja, om det blir operation och så blir det ju ett uppehåll, men oftast brukar man ändå kunna träna eller röra sig på nåt sätt.

Jag vägde in på 84,5 kg. Målet är att gå ner 20 kg. Så kommande året är målet -15 kg. Det borde vara rimligt och utmanande. Till jul vill jag vara tillbaka på handbollsplanen. Men lugn!! Detta kommer inte bli någon galen träningsblogg, däremot kommer jag säkert att vidröra ämnet på vägen mot mitt mål.

Nu ska häva i mig lite vatten och sen sängen. Godnatt

Invägningsvikt: 84,5 kg

Träning idag: 2 timmar motionscykel (1040 kcal brända) och 5 km promenad

Humör: gott & taggad till tusen!!

Igår när vi anlände med bilen till staden med alla tegelhus kände jag mig nästan vilsen. Som att jag varit på landet så länge att storstadens puls slog mig i ansiktet. En käftsmäll. Det kändes nästan som att alla höga hus skulle välta över oss. Eller egentligen bara som om överdelen av alla höga hus tittade ner på oss. Kan det vara så att jag trivs bäst på landet?

Stockholmare som jag är kan jag med handen på hjärtat säga att jag älskar spårvagnsromantiken, även om jag är helt vettskrämd för att gå över spåren, eller ens i närheten.. Tydligen hade de beställt nya (läs och fula) vagnar från Italien, men de hade rostat redan innan de hann sättas i trafik, så än rullar det gamla fina vagnar på Göteborgs gator. Var kanske sista gången jag fick tillfälle att åka med en av dem.

Vi mötte en ännu äldre vagn, en riktig gammal trotjänare till pärla.

Åkte förbi "Paddan" och tänkte på min kära vagn Doran nere i Australien. Vet inte varför..

Ligger i soffan med datorn som enda ljus. Balkongdörren står på vid gavel och ute smattrar regnet med tak och trall. Harmonisk rytm. Dripp dripp dropp. Det doftar till och med fuktigt. Känns som att bo i tropikerna just nu och de senaste två iskalla somrarna känns som blott en förnimmelse.

Har bara en tunn tröja på mig och jag fryser inte alls. Korsdraget vi försökt skapa fungerar inte ens. Luften står stilla, trots regnet som nu börjar tillta allt mer. Och jag är varm, vovven är kokhet och sambon ligger bredvid i soffan och huffar och puffar han med. Klibbig hud som klias av bromsarnas tidigare munsbitar och myggbett.

Försöker samla kraft att krypa ner i sängen. Min säng. För även om det är härligt att resa och upptäcka andra platser så är det alltid lika skönt att komma hem. Att plocka in sina saker i badrumsskåpet och välja fritt bland utbudet i garderoben. Det är hemlycka det  ♥ ♥ ♥

Vi klev upp i ottan. Den griniga gamla gubben skulle ju komma för att skjutsa svärmors gäster till tågstationen. Så vi städade undan barnpool och vattenpistoler, så att han inte skulle få hjärtattack av vår överanvändning av vatten när han var hemma i stan och tjurade. Jag försökte plocka bort Nelsons alla sönderbitna pinnar som låg delvis söndermalda över hela gräsmattan runt lilla stugan. Det plockades undan och återställdes och dammsugarn åkte fram. Då protesterade Nelson och sprang ut och gömde sig under bordet på altanen och låg spänt och tittade in mot vardagsrummet när dammsugaren härjade som värst. Du räddar väl mig från det stora väsniga monstret va matte??

Nelson gömmer sig för ärkefienden dammsugaren..

När vi hade röjt och städat klart begav vi oss på morgonpromenad. På jakt efter den söta lilla 4-månaders labbevalpen Kajsa som sambon sprungit förbi på jogginturen kvällen innan. Tyvärr blev det inge valplek för Nelson, Kajsa var inte ute på tomten och vi vågade inte plinga på. Det blev däremot en del fina bilder längs promenaden.

I närheten av stugan leder en stig genom skogen och där skogen tar slut tar en helt fantastisk vy vid..

Klöverblom och hav, kan inte bli så mycket vackrare..

När vi kom tillbaka från promenaden stod bilen utanför. Stämningen blev genast spänd. När vi gick uppför trappen till ytterdörren hörde jag träskor mot altandäcket på sidan av huset. Vi stannade kvar inne medan svärmor gick för att fråga om vi kunde åka tidigare till stan. Ingen mening att hänga i ett hus med en surgubbe som inte ens ville hälsa. Svärmor beklagade senare detta, vilket jag inte tycker är hennes sak att beklaga, hon kan ju inte rå för hur hennes man beter sig. Vi fick dock veta att han ville klippa gräset först, så det var tur jag plockade bort söndertuggade pinnar och barnpooenl från gräset i tid. Vi andra packade in våra väskor i bilen och gömde oss sedan i skuggan, solen var het idag.

Nelson hoppade in i bilen, redo att åka hem, eller så var det bara skuggan han var ute efter..

Vet inte om Nelson kände den dåliga stämningen eller om han bara var ängslig att vi skulle åka ifrån honom, men han tog plats i bilen före alla oss andra. Behöver jag säga att bilresan blev ganska tyst och torr.. Trist att avsluta veckan så, men vi hade iaf en riktigt härlig semestervecka på natursköna Tjörn. När jag åkte därifrån kändes det som att det var sista gången. Bara en känsla jag fick och i bilen på väg till staden rann tårarna där vi åkte och lyssnade till den norske sommarprataren Sarita Skagnes på någon utav P-kanalerna. Det var första, men absolut inte sista gången jag lyssnade till sommarprat.