Vi är tre trötta kämpar här hemma. En som jobbat tunga skift hela veckan och sovit dåligt i takt med mitt dåliga sömnmönster. En som var på äventyr igår och fortfarande är helt slut efter pärsen med att få några plåtar på sin utmärkta höft. Hur länge sitter lugnande i egentligen? Och en som är helt utslagen eftersom hon inte vågar göra slut på sina värktabletter. Jag och Nelson har sovit i en hög i sängen och bredvid varann på soffan hela dagen. Fått tvinga ut honom på promenad två gånger och inte har han varit särskilt intresserad av göra ifrån sig något då heller. Tänkte gå en liten längre promenad, men det gick helt enkelt inte. Dels var jag trött, men framförallt så var Nelson så långsam att det var plågsamt att gå i hans takt. Det var som att vara ute och gå med en pensionär med käpp. Tog evigheter bara att gå runt vårt hus. Eller ja över en halvtimme iaf, och då är vårt hus inte speciallt stort..

Nu har sambon kommit hem från jobbet och vi har sovit i en enda hög på sängen. Tillsammans. Kanske piggar vi alla på oss till kvällen och kan ta en långpromenad då. Just nu ligger vi på soffan allihop och hänger och äntligen börjar luften från den öppna balkongdörren svalka lite. Varit en alldeles för varm dag för att bara vilja ligga inne och sova. Vi har checkat in för helgen. Det blir nog en väldigt lugn sådan. Men även helger i vilans tecken kan vara sköna. Det enda spännande och samtidigt skrämmande att se fram emot är säsongsavslutande matcher i Premier League på söndag. COYS!! = Come On You Spurs!!

Stör mig på en kommentar sköterskan gav mamma igår. Visserligen var det inte "min" kontaktsköterska, men säkerligen någon annans, så lika skrämmande det! Apropå att min värkmedicin inte kommer räcka till den 28 maj hade hon sagt att "ja men hon har ju fått ut sömntabletter", ungefär som att de kan ersätta värktabletter. Vilken idiot! Hur kan man få jobba som kontaktsköterska med svårt sjuka cancerpatienter och säga och tro på detta?? För det är lite som en av mina absolut bästa kompisar sa idag i telefon "det gör inget att du inte köpt smör, jag har köpt läsk". För läsk går ju verkligen att använda på mackorna.. Är det meningen att jag ska sova till den 28 maj? Hur ska jag kunna jobba halvtid isf har ni tänkt er? Har ni tänkt?? Och nä, mamma väntar sen igår morse på att någon ska ringa upp henne. Ingen som orkar kännas vid sina misstag. Hur tror de då att jag ska orka?

Slut som artist idag. Var tufft att få sädär ont igår och sedan behöva trycka i mig tabletter. Tog lång tid innan det ondaste gick över. Så det var tur att jag inte följde med sambon och vovven för att röntga vår vovves höfter igår. De åkte vid fem och kom inte hem förrän efter tio, men de hann se Sveriges vinst vid straffläggningen mot Kanada. Iaf.. De hade fått träffa tre av Nelsons syskon. Alla var de ena riktiga terrorister; skällde, drog sina mattar och hussar efter sig i kopplet, levde rövare i väntrummet och lydde inga kommandon. Nelson? Jo, han var som Ferdinand och låg lugnt och tittade på och undrade nog vad de andra hade för sig. För vår vovve skäller bara om han gör sig illa eller blir rädd för något. Och det händer ju så extremt sällan så man kan säga att han aldrig skäller. Sköterskan på röntgen hade till och med konstaterat att "den här killen är väluppfostrad till skillnad från sina vänner där ute i väntrummet". Vår annars så snacksalige uppfödare som brukar kritisera oss för att vi korrigerar Nelson var tystad. Här hade hon bevis rakt framför nosen på att vi lyckats långt bättre än de andra med hennes valpar. Då ska ni veta att de andra ändå har ständiga "valpträffar" och går på kurs hos vår uppfödare. Tycker det säger lite om sättet att se på hunduppfostran idag. Man ska bara berömma bra beteende och då kommer till slut alla de dåliga försvinna. Om man korrigerar sin hund skärmmer man den bara till lydnad och den blir olycklig. Det är deras skolas teori iaf. Själva tycker vi att det är självklart att vi som flockledare visar vad som är rätt och fel. Låter man ett springa över vägen utan att säga till? Om man inte skulle säga något utan bara berömma de fåtalet gånger barnet stannar till en stund innan det går över vägen så kommer de aldrig koppla ihop sambandet, eller jo till sist kanske det gör det, men det tar både längre tid och risken att barnet kommer bli överkört är överhängande. Så vi säger till vår hund när han gör fel och ger honom självklart beröm när han gör något bra. Igår fick vi kvittot på att det fungerar bra. Trots att det är bådas vår första hund.

Så hur gick det med röntgen för Nelson då? Jo, vi väntar på ett uttlåtande från Kennelklubben nu, men röntgenläkaren sa att Nelsons höfter nog förmodligen är A eller kanske B. Alla de andra valparnas höfter trodde läkaren var B eller C. Så även där hade vi bästa vovven. Känns skönt! Har varit lite orolig att han skulle ha dåliga höfter, labradorer får ju ofta problem med dem när de blir äldre. Så att de verkar vara bättre än till och med hans syskons gör att det än en gång känns som vi fått jackpotten. Vår guldklimp!

Folk hade tittat snett på sambon eftersom Nelson ragglade fram när de åkte hem kommunalt. Benen gick inte att hålla raka och hela vovven gick som om han vore full eller sjuk. Jag ojade mig såklart över detta när de kom hem, men lite senare under vår kvällspromenad skrattade jag mest åt honom. Såg så otroligt söt ut när han gungade fram, gick i ultrarapid och satte ner tassarna som om trampdynorna var ömma eller markenfylld av glassplitter. Så promenaden blev inte så lång och han ville inte göra något annat än att sniffa lite och gå hem. Så han fick till slut sin vilja igenom och vi somnade alla tre i sängen ganska snabbt. Nelson för att han var helt snurrig, sambon för att dagen hade varit lång och krävande och jag för att jag tagit en sömntablett.

Nelson fortfarande lika trött dagen efter.. Ögonen går

i kors och andningen är tung. Mattes sötnos  

Fick ännu sämre samvete för morgonens otrevliga ton mot mamma när jag fick ett mail från henne idag på dagen. En gammal jobbarkompis, till oss båda faktiskt, har fått en tumör i lungan. Tror hon är 7-8 år äldre än mig bara. Har rökt väldigt mycket i sitt liv. Har haft många lunginflammationer. Senaste tiden har hon haft konstant hosta. Mamma har sagt åt henne att kolla upp den där envisa hostan. Kunde ju vara KOL. När hon väl tar sig tiden att kontrollera hos doktorn blir det remisser och provtagningar och idag kom svaret. Cancer. Den kan vara godartad, men hon kommer inte slippa undan operation. Oj oj aj, tänker jag. Och nej! Hon har ju en liten dotter. Tänker på min vän vars mamma gick bort i lungcancer i december i fjol. Ryser av olust. Tänker på min mamma. Nu har hon två vänner med lungcancer och en dotter med cancer i livmodern. Stackars stackars mamma!! Måste vara blytungt. Skäms för mina utbrott imorse. Man ska vara snälla mot varann. För man vet aldrig vad livet bjuder på härnäst.

"Life is not fair; get used to it."

- Bill Gates

Kunde slutat i "lost & found"-lådan på jobbet idag. Eller så hade sambon fått gå till receptionen för att återfå mig mot beskrivning. Arbetsdagen började visserligen bra, även om jag var tvungen att försöka skaka av mig den dåliga morgonpromenaden med vovven. Nelson bestämde sig för att starta dagen på sitt allra drygaste humör och lyckades på något sätt åla sig ur sitt halsband. Så där stod jag med kopplet i handen till ingen nytta och en vovve som likt ett ADHD-barn sprang runt runt en bil på gatan och där stod jag handfallen och tittade på. Varje gång han kom tillräckligt nära så studsade han till och började leka jage, och mina försök att få tag i hans nackskinn gick om intet.

Utöver Nelsonincidenten tjafsade jag dessutom med mamma i telefon. Flera gånger. Hon fick ju numret till kontaktsköterskan igår och hade ringt och pratat med en annan tjej som svarade på det numret idag. Det jag blev mest upprörd av var att mamma hade bett tumör specialisten ringa upp mig eller henne idag eftersom jag är så besviken och ledsen på hur de behandlar mig. Fick lite panik. Jag ville ju inte prata med dem om detta. Jag känner mig inte tillräckligt stark för det och känner att jag står i allt för stor beroendeställning till dem på kliniken så jag vågar inte göra det. Ville hon säga dem några sanningens ord får hon gärna göra de själv, men jag har absolut ingen lust med det. Jag mår dåligt som det är liksom. Samtidigt bad jag henne prata om sjukskrivningen och mer värkmedicin, eftersom den andra sorten jag tar snart är slut. Dessutom fick jag bara ett uttag av citodon, och behöver jag ta maxdos i några dagar så är den snart slut igen, och tiden på smärtkliniken är ju inte förrän den 28 maj. Det är lång tid dit om jag inte har värktabletter så det räcker!! Då hade sköterskan svarat att citodon ändå avtar i effekt efter ett tag. Och då blev jag riktigt arg! Om de nu vet om det, varför har de då inte nämnt det för mig och vad har de för plan för mig innan den 28:e? Är det deras "ursäkt" till varför de är så tröga med att skriva ut mer citodon eller annan värkmedicin? Ska jag bara gå och ha ont om citodonet slutar verka? HUR ska jag klara av att jobba ens en timme om dagen då? Och all den där rädslan och frustrationen gick såklart ut över stackars mamma.. Men vi löste det och nu väntar hon fortfarande på att tumör läkaren ska ringa. Lite nervös för det faktiskt. Jag hoppas inte det här kommer komma tillbaka för att bita mig i arslet. Så ja, allt som allt ingen lysande start på dagen kan man säga.

Tog mig själv i kragen iaf och släpade iväg mig själv till jobbet. Bestämde mig för att nya taktiken måste vara att endast ta värktabletter i absoluta nödfall. Så att tabletterna ska "räcka" till den 28:e. Nu på morgonen hade jag i vart fall inte särskilt ont. Det är ju alltid något! Så jag tänkte att jag testar. Jag struntar i alla tabletter och ser hur det fungerar. Jag hade ju dessutom fått sova hela natten till soluppgången tack vare nya sömntabletterna. Så jag försökte skaka av mig allt och bara fokusera på jobbet. Fick en lugn uppvärmning med inkorgen och sen var det dags för lunch ganska snart. Brudarna (kollegorna alltså) hade siktet inställt på Konstfack, där startskottet för vårutställningen gick av stapeln idag. Så efter en kryddig lunch vimlade vi runt bland utställningsmontrarna. Min favorit för dagen var en seriestripp i starka färger ackompanjerad av en mycket söt historia med mycket värme i, signerad Jojje. Vi hann inte se hela utställningen, så det lär bli fler lunchbesök till Konstfack.

Efter Konstfack var den dåliga morgonen som bortblåst. Jag satte mig och gjorde nytta, slav under Outlook som jag är. Men värken som hade kommit smygande innan lunchen började bli mer påtaglig. Andningen ändrades. Turerna ut till printern gick långsamt och varje steg jag tog gjorde ont. Tog en värktablett till slut. Den hjälpte inte ett dugg. Det blev värre. Jag tog två till. Det blev lite bättre, men inte nämnvärt. Väntade en timme till och tog sedan en till, även om jag säkert inte borde. Började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Egentligen hade det varit dags för sedan en timme tillbaka vid det laget. Sambon hörde av sig. Skulle jag med och röntga Nelsons höfter och leder. Jag svarade att jag skulle vara glad om jag lyckades ta mig hem idag ens. Han sa att han kunde fixa det själv. "Tur det!", tänkte jag. Så där satt jag. Hur fan skulle det här sluta då? Skulle jag tappa bort mig helt i värken och skrumpna ihop till en liten boll som skulle tvingas hämtas upp i receptionen? Men det löste sig som alltid. Värken gick inte över, men jag fick skjuts hem. Så nu ligger jag här på soffan och undrar hur jag ska klara mig till den 28 maj. Jag fick tipset av kuratorn att andas in och räkna till 4 medan jag håller andan. Fyrkanten kallas det visst för. Men inga avslappningsövningar i världen biter på den förbannade värken!! Jag kan inte hålla andan och räkna till 4 ända till den 28 maj. Så tips. Någon??

Lustigt hur känslig jag är för minsta lilla just nu. Det tar så lite för att göra mig helt förtvivlad. Det tar så lite för att få mig att låtsas som ingenting och bara le och må bra för stunden. Mitt i all förtvivlan, en timme innan apoteket skulle stänga och ännu en natt utan rätt värkmedcin så ringde telefonen. Det var tumör specialisten som ville berätta att hon skrivit ut tabletter både mot värk och för sömn. Orkade inte ens vara dryg och fråga varför det tog sån tid. För jag känner mig så liten. Ska vara glad för det lilla jag får. Så jag tror jag till och med kom på mig själv med att tacka för hjälpen. Fick även veta i förbifarten att skiktröntgen inte visade på något. Det enda som syntes var mina aktiva äggstockar och en hel del cystor. Men det är tydligen helt normalt i fertil ålder. Kan ju vara så att jag är helt normal, men jag har inte hört en enda vännina, vänninas vännina eller någon annan som har en massa cystor. Som samtidigt har konstant mensvärk och andra buksmärtor som är så starka att det krävs morfin med morfin för att lindra värken bäst. Har inte heller hört talas om någon som behövt vänta i över 150 dagar på en cancerdiagnos. Men men jag är väl helt normal. Min hjärna kommer säkert gå på den finten nu när jag kommer upprepa det mantrat. Ja ja..

Innan vi lade på berättade jag att jag har bestämt mig. Om jag inte får någon totalt oväntad fantastisk solskensdiagnos den 23 maj så vill jag opereras. Rutger ska bort! Livmoder, äggledare, äggstockar, rubbet!! Jag kan inte gå och ta vävnadsprover var tredje månad, äta antibiotikakur på kur och vara sjukskriven i varierande grad, var tredje månad. Jag kan inte var tredje månad oroas för att hysteroskopin ska göra mig sjukare, igen, för att efteråt oroas över svaren från de senaste vävnadsproverna. Kommer de säga att jag har cancer den här gången? Kommer det bli nästa gång? Eller gången efter det? Nej, livet går inte att leva på det viset. Eller jag väljer att inte leva mitt liv på det sättet. Jag har insett mina egna begränsningar. Det är inte min grej att leva under konstant cancerhot. Det är inte min grej att veta att jag har en tickande bomb i min livmoder. För oavsett om det inte är cancer just nu, så kommer det garanterat bli det längre fram. Så tumör specialisten lovade att se till att jag blir kallad för provtagning och träff med narkosläkare nu. Jag hoppas det kommer gå fort där efter den 23:e. För även om jag varit inne på samma spår förrut så har det tagit mig tid att ta det här beslutet. Men nu gör jag som en modig gammal bekant har gjort. Jag väljer livet. Jag är inte lika modig som Emma, men jag kom fram till ett lika svårt beslut som hon gjorde. Det tog bara lite längre tid.

Länk till artikeln här.

Klockan tickade iväg och när den nådde 16.20 ringde jag kontaktsköterskan, igen. Fick då följande telefonsvaremeddelande: "personen du försöker nå har gått för dagen och är tillbaka imorgon..". Panik!! Ska jag behöva stå ut en natt till utan värkmedicin?? Så kom tårarna.. Ringde mamma som inte visste vad hon skulle säga ens. Försökte få tag på nån annan på kvinnokliniken via växeln men fick veta att alla hade gått för dagen, innan klockan ens var 16.30 "Du får åka till akuten om du behöver hjälp". Jojo, den känns bekant.. Jävla satans idioter!! Hur jävla svårt kan det vara och göra sitt jobb?? Som skulle varit gjort för två dagar sen.. Kände paniken växa, låg där i sängen, fånge. Försökte tänka positiva tankar. Det är tur jag inte har som värst ont just nu iaf. Det kunde vara värre. Men det finns liksom gränser för alla. Det här var min. Ringde mamma igen. Gav henne numret till kontaktsköterskan. Sa att hon kunde hälsa dem att jag ALDRIG vill ha något med dem att göra igen. De får remittera mig någon annanstans. Vill aldrig mer sätta min fot på den där skit kliniken som inte har någon respekt eller tid för sina patienter. Lade på. Låg kvar i sängen med vovven tätt intill och med de uppgivna tårarna rinnandes nerför kinderna. Ska det vara såhär? De har tagit ifrån mig all ork att kämpa mot vad det nu är jag kämpar mot. Botten måste vara nådd nu! För jag orkar verkligen inte mer motgångar nu.

Klockan är nu 3 och jag har ännu inte fått någon värkmedicin utskriven.. Har tagit långt fler morfintabletter än vad jag tror att jag får. Tryckt i mig alvedon. Så nu är jag totalt dråsig, men har ont. Så ska gå och försöka sova igen, för det bara snurrar i skallen och så mår jag illa bara jag ställer mig upp. Mamma blev så arg när jag pratade med henne nu senast på eftermiddagen att hon ville ringa upp kontaktsköterskan och skälla ut henne eller åka in till sjukhuset för att visa sitt missnöje. Själv ringde jag kontaktsköterskan igen för nån timme sedan. För att säga att jag har fortsatt ont och är orolig för att jag inte kommer hinna få ut några tabletter innan tumör specialisten går hem för dagen eller apoteket utanför min port har stängt. Sa att de missar att fixa dagens deadline får de skriva in mig på kliniken. Hur mycket jag än skulle hata att sätta min fot där igen. Men jag ska fan inte behöva sätta mig på akuten i flera timmar för att de har tabbat sig på kliniken. Det höll hon med om. Så jag ligger här. Fortfarande. Och väntar.. Och hoppas..