Den där smärtläkaren var ganska kall, men han gjorde helt klart en del bra poänger. Som att ifrågasätta varför jag ska operera mig.

- Du vill ju egentligen bara trycka på stoppknappen. Du hoppas att du kommer vakna upp smärtfri, men egentligen vet både du och jag att det förmodligen inte alls kommer bli så. En operation kommer inte ta bort din smärta. Det är bara önsketänkande. Och när du väl är opererad kommer de på kvinnokliniken tvätta sina händer och skicka ut dig genom dörren, för de kommer anse att de är klara med dig då. Värken är inte deras problem. De har ju opererat. Gjort sitt. Du kommer stå där utan livmoder och fortfarande ha ont.

-Hur länge har du gått och väntat på ett besked som aldrig kommer. I ett halvår? Du måste ju vara helt slut! Visst de kan öppna upp dig och konstatera att de inte hittar någon endometrios. Men det är också vad jag skulle förvänta mig för någon som dig. De som har mest ont är oftast de patienter vi inte hittar något "ont" att ta bort på. De som har tydlig "endometriosvävnad" som man kan se med ögat har oftast inte lika ont.

Istället för operation verkade han förorda att jag ska gå till min husläkare och dra igång en bredare utredning om varför jag har ont i magen. För de på kvinnokliniken har bara gynperspektivet och min värk behöver ju inte alls vara gynrelaterad påpekade han.

- När de har plockat ut din livmoder och lagt den under ett mikroskop kommer de kanske upptäcka att det inte ens var något allvarligt fel på dig.

Den meningen fick mig att "hoppa till". Det var som att jag förstod vad jag måste göra för att kunna leva med mitt eget beslut. Som att jag plötsligt förstod varför jag tvekat så länge och argumenterat så mycket med mig själv. Jag kommer inte kunna stå för ett operationsbeslut om det i efterhand skulle visa sig att jag inte ens hade någon farlig sjukdom. Jag hade ju inte ens förstått att den verkligeheten fortfarande var möjlig. Bästa möjliga diagnos trodde jag var att det är en extrem cellförändring som inom ett par år kommer bli till elakartad cancer. Jag hade inte förstått..

Så jag tänker inte operera mig. Inte förrän de med all säkerhet kan säga att det är cancer. Hell no!! Och nej jag tänker inte äta något gulkroppshormon som får mig att gråta så fort jag ser något sött eller läser något hemskt i tidningen. Som får mig att gräva ner mig i ett svart djupt mörkt hål. NEJ!! Och vet ni vad?!? Sedan jag fattade det beslutet igår så har ett gäng med tegelstenar ramlat av mina axlar och jag har skrattat mer idag än vad jag gjort på länge. För det här är ett beslut jag kan leva med. Jag tänker gå till ett annat sjukhus när jag behöver ta nya vävnadsprover. Ett sjukhus som söver mig när de gör hysteroskopin. Och jag tänker ha så lite jävla kontakt med de där jävla idioterna på kvinnokliniken. Och NÄR eller ens OM det blir aktuellt med en operation så får de remittera mig till ett annat sjukhus. För på det sätt de behandlat mig tycker jag är helt fruktansvärt. Dåligt.

Så jag har kanske inte tagit ett modigt beslut, men jag har tagit ett beslut som JAG kan stå för. Och det är värt så jäkla mycket mer. Det är som att jag äntligen återfått kontrollen över MIN kropp. Hoppas det kommer reflekteras i hur många timmar sömn jag kommer få framöver också. För kvinnokliniken som skulle hört av sig senast idag angående eventuell fortsatt sjukskrivning har självklart inte levt upp till det de lovat. Återigen. Men vet ni vad. Jag skiter i det nu!! För idag har jag gjort mig fri från dem. Nu är det jag som sitter i förarsätet igen!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...