Efter jag varit hos smärtläkaren så hade jag en tid hos en sjukgymnast. Hos henne var det andra tongångar. Hon har också kronisk smärta. Hon vet hur det känns att bli självmordsbenägen av gulkroppshormon. Hon var en frisk fläkt med klös i. Gillade henne skarpt. För även om jag inte tror på att kunna lära mig andas igenom den värsta smärtan så tror jag på att träna mig från frisk. Som jag gjorde när jag hade diskbråck. Jag satte även då som mål att spela handboll till hösten. Något jag fick höra skulle vara totalt omöjligt.

- Du kommer aldrig kunna spela handboll igen, sa de.

Men jag tänkte som Gunde ”ingenting är omöjligt!” och så bevisade jag dem faktiskt fel!! Trots att jag till en början inte ens kunde stå utan "gåstol" eller känna av när jag behövde kissa så blev jag helt frisk. Jag var tillbaka på handbollsplanen redan i juli till och med. Bara fem månader efteråt. Så att jag satt som mål att komma tillbaka till handbollen i höst är bra. Det kommer få mig på fötter. Jag kommer kämpa hela vägen i mål. Jag tänker bevisa att de (läs läkarna) har fel. Jag är ingen missbrukare! Jag är en fighter!!

Sjukgymnaster är ju oftast överdrivna hurtbullar beväpnade med en hord av positiva ord. Men den här sjukgymnasten talade liksom till mig. Hon la sig på min nivå. Visade att hon förstod och sträckte ut sin hand är hon märkte att jag var mottaglig. Så precis när jag gick från smärtans hus så kändes allt superpositivt. Jag ska tillbaka på måndag redan. Det kommer inte bara bli kroppsliga övningar, jag kommer även få lära mig mer om smärtan. Vart den kommer ifrån, så jag inte blir rädd. För om jag lär mig vad det är som gör ont så kanske smärtan går att härda lite lättare. Jag ser iaf fram emot återbesöket. Nu jävlar ska jag komma upp på banan igen!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...