Vad hände egentligen igår? Fattar inte riktigt. Jag klev av bussen och med kartan i handen styrde jag kosan mot smärtans hus. Läskigt. Som fan faktiskt! När jag kom runt hörnet och såg de stora gyllene bokstäverna som stavar Radiumhemmet så skrek någon. Jag hoppade nästan till där jag gick i min egen värld.

- Fan!! kunde jag urskilja personen skrika högt och desperat.

Så såg jag skylten Förlossning och jag skrattade lite i mitt inre. Passerade övergångsstället där en överkörd före detta gräddvit BH låg. Konstigt tänkte jag och associerade med skrik-dig-hes-avdelningen jag precis passerat. Det var svalt i byggnaden jag gick in i och det var betydligt fräschare än kvinnoklinikens UFF-luktande korridorer och rum. Anledningen? En massa gåvor från rika personer berättade väggarna som var fyllda av namn på de givmilda. Känslan var inte lika tung inne i byggnaden än som den var utanför tröskeln. Snart var det min tur och det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Jag kom ju till smärtans hus för att få hjälp med min smärta. Trodde jag. Fick snart höra att remissen till dem handlade om en oro både från tumör specialistens sida och mina anhöriga. De tror att jag är tablettmissbrukare. Jag liksom stirrade honom i ögonen när han sa det. Orkade inte ens kommentera det. Gjorde för ont. Jag försökte förklara att jag tar tabletter endast när jag har riktigt ont. Att jag varit lite bättre de senaste två veckorna. Fick veta att jag nu bara måste lära mig hantera smärtan.

- Så hur ska jag göra när jag får sådär ont så att jag inte står ut? Ska jag åka in akut då varje gång? undrade jag till slut oroligt.

Tyvärr fick jag inget svar på det. KBT kan jag däremot få. Jag måste lära mig acceptera smärtan. Och det lät så bra där jag satt och lyssnade på smärtdoktorns ord, så jag sa ja. Jag är villig att göra allt som är möjligt för att må bättre och få tillbaka mitt liv. Det skulle vara först senare på eftermiddagen som jag insåg att jag kommer ha extremt svårt att acceptera smärtan som flyttat in i min kropp. För jag vill inte släppa hoppet om att det en dag kommer försvinna för att aldrig komma tillbaka. Jag vill inte tvingas sluta leva på det hoppet.

Fick även en stark känsla av att min smärta inte togs på allvar. För han behandlar ju egentligen folk med svår cancer och det har ju inte jag. Jag förstår tänket, men det gör inte min smärta mindre. Men sen så sa han ändå att han tror att jag är en patient, med möjlig rubbning av smärtsignalerna i kroppen, en sådan patient som behöver mer smärtstillande än den vanliga genomsnittspatienten i sängen bredvid. Och självklart ska jag få värkmedicin direkt efter operationen i den omfattning jag behöver. Det sa han nog för att han såg min oro, och det var skönt att han sa det! De kommer iaf inte låta mig lida veckan efter operationen. Känns ju betryggande.

- Om jag satt i ett rum med patienter som skulle genomgå samma operation så skulle jag kunna ta en lott på att du är den av alla som kommer ha mest ont efteråt. Det är bara så det är, sade han.

Jag fick en klump i magen. Hur kan det vara så? Jag har ju för fan varit handbollsmålvakt i 20 år av mitt liv och fått en del smällar. Jag har ju spelat med krossat pekfinger, trasig käke, kroniskt inflammerad axel, ryggskott, ständigt sönderstukade fingrar, hjärnskakningar.. Listan kan göras längre. Så HUR kan jag vara smärtkänsligare än andra nu?? Jag kan inte för mitt liv fatta det. Eller acceptera det. Jag tog farväl av smärtdoktorn utan att ha fått nån egentlig uppfattning om honom. Besöket kändes konstigt. Hade det verkligen hänt? Hade jag varit där som på någon "intervention" föreläsning där det förkunnats att jag är missbrukare?? Var det verkligen mig dom menade?? Jag har bott ihop med en missbrukare. Mitt ex alkoholisten. Hur kan jag klassas som missbrukare efter 2 månader med svår värk? Förnekelse tänkte jag och hånlog åt tanken. Det är väl det de tycker och tror, och jag orkade inte ens argumentera emot. Efter snart sex månaders misshandel av sjukvården så är min ork slut. Reserverna är använda. Lagret är tomt. Jag är tom. Jag vet iaf vad jag är och inte. Jag vet att jag kan strunta i värktabletterna när jag inte har extremt ont.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...