Så här fungerar svensk cancersjukvård.. INTE ALLS!! Fick till svar av kontaktsköterskan att de inte kunde hjälpa mig att ta ut den där jävla spiralen, och hon sa det med vetskap om att den tidigaste tiden jag kan få hos min privata gynekolog inte är förrän den 24 juni. Hon sa det även fast jag förklarat att sprialen inte var något jag hade önskat, det var ett test för att se om gulkroppshormon i låg dos skulle kunna fungera för mig hade ju tumör specialisten sagt när hon övertalade mig att göra ett försök. Och nu kan de inte ansvara för att se till att den försvinner när det visade sig att det inte funkade?!?!? Less jag blir. Hon sa det också med vetskap om att jag mår psykiskt dåligt av gulkroppshormon och att min nya "hobby" är att gråta. Hela tiden.. Alltså näää, de tyckte att jag ska ringa omkring till olika gynmottagningar för att se om det finns någon tidigare tid. Eller varför inte kolla med traktens ungdomsmottagningar säger hon sen. Alltså nu var det ju ett tag sen jag gick dit, men jag kan inte tänka mig att de inte tar emot någon som mig, som är 30+.. Och nej det skulle mycket ritkigt visa sig, en googlesökning senare, att alla ungdomsmottagningar i Stockholm har en övre åldersgräns på 23 år. Bara ett decennium för sent att ringa då.. Och detta sitter människan och säger samtidigt som hon har mitt personnummer framför sig. Nog för att jag säkert är minst 30 år yngre än snittpatienten på kvinnokliniken men.. 

Försökte att inte gråta med kontaktsköterskan i telefonluren, försökte att inte skrika något elakt. Jag behöll min behärskning och jag tror att jag till och med försökte skämta lite för att lätta på stämningen. När vi lagt på googlade jag gynmottagningar i min närhet och insåg snabbt att det inte var så enkelt att hitta några. Fick en idé och ringde vårdguiden. Bingo! tänkte jag. Eller nja, de sa bara iskallt att "ja de senaste åren har det varit särskilt svårt att få tid till en gynekolog". Suck!! Så tillbaka på ruta 0. Igen.. Jag ringde tillbaka till min privata gynekolog och fick mig denna gång lovat, av sköterskan på mottagningen där, att hon ska ringa upp mig om en vecka. Hon är ledig denna vecka. Inte hennes fel. Ingens fel. Men jag tycker att det är rent ut sagt ruttet av dem på KS att förorda en behandling jag är väldigt tveksam till, och sen när den visar sig att jag mår dåligt av den då får jag höra att de inte tänker hjälpa mig att bli av med skiten.. Börjar snart tro att jag klivit in i ett avsnitt av "Punk'd" där jag har huvudrollen. Eller är det mig det är fel på?? Överdriver jag och begär för mycket??

Slutade inge vidare igår. Det som började så mysigt när sambon kom hem.. Han somnade en stund med sitt huvud mot mig och min hand över hans rygg. Sen blev natten sen och vi skulle dra oss i säng. Nelson och sambon skulle ju upp och ta 6-tåget till Tjörn. Men då tyckte sambon att det var dags att dra igång ett bråk. Jag försökte ducka för inviten, men tog sen tyvärr hela betet. Så vi gormade och skrek och avslutet hängde i luften. Och nu har killarna dragit iväg. Och jag? Jo jag gråter. Sov gjorde jag knappast alls och nu har jag en tung kappa av ledsamhet hängandes över mig. Den skaver och gör ont..

Försökte ta tag i det enda jag kan göra för att få lite kontroll över känslorna iaf, men den tidigaste tiden som var möjlig att få var den 24 juni. Jag är inte ens hemma då. Så jag ringde till kontaktsköterskan och det första jag märkte var hennes ton. Den var hård och kort. Hon var sur för att jag skickat mamma på henne när jag blev så besviken på henne senast. Vilket jag kan förstå till viss del, och när vi pratade framkom det ju att jag hade missuppfattat henne (enligt kontaktsköterskan då). Hon måste tagit väldigt illa vid sig eftersom hon sa "äh skit samma" som en tonåring när hon antydde att jag inte förstår hur det fungerar på hennes arbetsplats och mer bestämt vem som ansvarar för vad. När jag gav numret till mamma gjorde jag det för att jag verkligen fick ett totalt frispel på både sköterskan och tumör specialisten. Var trött och ledsen på allt vad läkare och sjuksköterskor heter, och ville inte veta av dem mer. Jag menar oavsett: Hur många dagar behöver de på sig för att skriva ut medicin som tagit slut?

Jag inser nu till mitt förtret att jag aldrig skulle bussat mamma på kontaktsköterskan. Tyckte visserligen de förtjänade det då, mamma var ju arg å mina vägnar och sa säkert precis vad hon tycke och tänkte om dem. Men relationen med den där sköterskan är helt körd nu. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu när jag behöver något från dem.. Kommer nog bara ringa i extremt nödfall, helst inte alls. Det lät dessutom som att det inte skulle vara mitt val att ta bort spiralen, hon skulle fråga tumör specialisten hette det. Likaså med sjukskrivningspapprena. På frågan vem som ska operera mig eller hur lång väntetid det är till operation med robbot fick jag ett telefonnummer som jag själv kunde ringa tyckte hon. 'Message received'!!

Så vad gör man när man håller på att gå helt i kras både känslomässigt och kroppsligt? Vilket lim ska jag använda? Det finns grader i helvetet brukar man ju säga, känns som att jag är där idag. Så ofantligt jävla ledsen just nu!! Känslan att få sitt hjärta utslitet och alla oklara villkor kring min fortsatta existens slängda i ansiktet på mig samtidigt är obeskrivlig. Jag hoppas verkligen att jag en dag kommer kunna se tillbaka på den här perioden och säga "jag gick genom eld för att ta mig hit". Och 'hit' ska då betyda någonting bra. Hit ska vara mitt eget paradis på jorden. För jag är fan värd det!!

Till mitt framtida jag: såhär underbart bra vill jag att mitt privata paradis ska vara! Jag sitter gärna på Byron Bays stränder om kvällarna och ser på när surfarna ger sig ut för att fånga sista vågen för dagen. "Hit" vill jag gärna komma för att se tillbaka på den här svåra tiden.

Börjar känna mig stressad av att bli helt ensam hemma. Känns inte alls bra! Fått höra av en kompis som är särbo att de första dagarna är de värsta, sen brukar tiden rulla på. Jag hoppas de första dagarna blir snälla mot mig och killarna sen bara står utanför dörren och ringer på. Men jag är även stressad över min ekonomiska situation eftersom jag återigen inte vet hur räkningarna ska bli betalda denna månad. Så är det att vara sjukskriven, även om jag till och från "bara" är det på halvtid. Det där med att man ska få ut 80% av lönen får jag inte ihop riktigt, det är inte det jag får ut iaf, men så är jag inge vidare på att räkna.. Den här månaden får jag förmodligen låna pengar av mamma. Har redan förvarnat henne. Det tar dock ändå inte bort känslan av hjälplöshet. Jag brukar alltid klara mig själv. Nu har det också tagit stopp. Så det är ännu en anledning till operation, för annars kommer jag gå under ekonomiskt. Måste verkligen bli frisk. Nu!!

Det är intressant att man kan bli stressad av att göra mindre, när det enda jag vill är att kunna göra mer. Livet är konstigt..

Idag är sista dagen med Nelsonskap på över två veckor.. Så det gäller verkligen att passa på att fylla alla reservoarer med gos och kärlek. Kommer verkligen sakna min lills sammetsboll!! Ingen som kommer komma och lägga sitt huvud på sängkanten och andas på en tills man vaknar. Bara för att han tycker att det räcker nu, matte måste upp och ge mig mat. Och inte blir man arg heller, för vem kan motstå de där stora bruna själfulla ögonen som genomborrar en och alltid träffar hjärtats allra ömmaste punkt. Inte heller någon som kommer studsandes när man kommer hem och viftar så mycket på svansen att man tror att hela bakpartiet ska lossna. Åh vad jag kommer sakna min kära Nelson när han är på Tjörn och härjar!! Samtidigt som Doran ska det visa sig. Så hon sa att hon kommer springa runt på ön och leta efter honom haha..

När regnet lättade passade vi på att gå på lunchpromenad. Först blev vi sinkade av värk och tvungna att stanna vid kajen så jag kunde ta igen mig. Medan Nelson passade på att undersöka sin omgivning där vid kajkanten passade jag på att beundra utsikten. Alltid något trots värken!! Vi lyckades även bli överraskade av ett nytt och kraftigare regnfall, som Nelson frenetiskt försökte fånga i sin mun. Tossiga hund!! Så söt att jag inte kunde hjälpa att klucka högt av skratt där vi gick på trottoaren och försökte "skynda" hem. Gick sådär att snabba på honom. Nelson förstod inte alls varför matte drog honom efter sig i kopplet medan han hade hur lajban som helst i det där roliga blöta som föll från himlen. Nu har vi precis kommit in och han står istället och beundrar regnet genom den lilla öppningen jag lämnat ut till balkongen. Knäpp vovve.. Men söt!!

Åh vad jag kommer sakna min lilla pälsboll när han åker till Tjörn imorgon!! Vems päls ska jag nu gräva ner mina händer i och söka tröst hos? Kommer bli fest när han kommer hem igen om drygt två veckor

Idag är det mors dag i Sverige. Det var faktiskt sambon som började leta efter något att ta med sig till sin mamma när han och Nelson åker ner för att hälsa på imorgon. Så vi stod där i den fina blomsterbutiken på KS och pillade på alla möjliga små grejer innan vi köpte våra små presenter. Min mor kom förbi redan igår och då passade vi på att utbyta presenter. Jag fick ett antikt engelskt skrivbord och mamma fick en söt liten ljushållare med ett hjärta och sockersöt text utanpå. Mammas fästman var med och vi drack kaffe alla tre på balkongen i den stekande solen. En trevlig stund. Förr i tiden var det mer seriöst med hur man firade sin mor.

Ska man följa ovan anvisning så skulle jag egentligen bara behövt skicka ett telegram eller ett brev. Det häftiga i att få ett telegram (går de ens att skicka längre?) ska inte föraktas. Och även om det är väldigt trevligt att få ett handskrivet brev, för hur ofta får man det nu för tiden? Så valde vi att ses istället. Mycket trevligare!! Så för alla utflugna barn vore det en dagens anvisning. Skrive ett brev (för hand!), skicka ett telegram (om det går?) eller ännu hellre träffas på riktigt.

Till en början tänkte jag inte så mycket på dagens innebörd, mer än att jag planerade in hur mamma skulle firas då. Det var först när jag vaknade strax efter 7 imorse och loggade in på FB jag såg hur alla med perfekta liv blev firade med frukost på sängen av sina barn eller män. Det var först då jag insåg att det kommer jag förmodligen aldrig få uppleva. Och det tar inte mycket för en gulkroppshormonstinn tjejs ögon att vattnas.. Så alla ni mammor där ute, tänk på att det inte alls är en sådan självklarhet att få bli firad på mors dag av sina barn. Läste igår på FB:

"Såhär dagen innan mors dag så sänder jag en tanke till alla ofrivilligt barnlösa då det är deras dag idag. Efter att ha varit en av dem ska jag i morgon få fira min första mors dag med min underbara lilla tjej"

Jag tänker fortsätta hoppas att jag får skriva något sådant någon gång, även om det inte är särskilt troligt. De ofrivilligt barnlösas dag är inget man firar, knappt något man uppmärksammar, men jag hoppas det sänder en tanke till alla de som bara tar det för givet, ja nästan tror det är en rättighet att få barn, att så är det inte. Inte för alla. Så sluta klaga och gnäll om hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder och vilken sanslös stress det medför. Eller lägg undan alla sådana funderingar och käsnlor för den här dagen iaf. Njut istället lite extra idag, alla bra mammor där ute! För det här är Er dag, följda anvisningar eller ej..

Det är nog jäkligt lätt att få en släng av hypokondri när man har cancer. Man känner gärna efter lite extra. Tror det mest beror på oro, rädsla för att det ska dyka upp något nytt som gör diagnosen sämre än hitills sämst. Men jag tror också det beror på att man blir så sjukligt beroende av hur ens kropp fungerar för stunden. Har jag inte lite mindre ont nu? Jo, så är det nog. Då passar jag på att diska! För allt handlar liksom om att passa på. Hela ens tillvaro kommer faktiskt att handla om att anpassa sig till de där gyllene stunderna och då måste man passa på. Som igår då jag passade på att röja hemma, tvätta och ta en extra promenad med Nelson på kvällen.

Rogivande vy på kvällspromenaden. Jag passade på att knäppa kort.

När vardagen stulits från dig och kontrollen över ditt liv och din kropp inte längre är din känner du gärna efter lite extra. För det är antingen det eller att förtränga det som gör ont eller det som ständigt pockar på uppmärksamhet i tankevärlden, frågorna. Vet inte vilket som är bäst eller sämst. Ja lider lite av både och. Hypokondrin ledde till en självdiagnos, en misstanke som senare har bekräftats även av läkare: endometrios. Med hjälp av det fina verktyget 'förträngning' har jag lyckats få tiden att gå igen. Den 23 maj kom och gick. Vakuumet består. Dödläget. Det är då man tar till humorn som ett sätt att bearbeta. Det är då man behöver skratta som allra mest!!

Nånstans i landet lagom funderar jag på att lägga locket på. Tydligen får jag inte ens bli irriterad på att Robben filmar, i mitt tycke för ofta för att det ska vara sportsligt.

- Du är så arg jämnt!!

Och ja, det sägs att jag är rätt arg just nu. Men absolut inte jämnt. Och än sen då? Låt mig vara det då! Tycker lite jag har rätten på min sida efter 164 dagar utan diagnos och ett antiklimax i torsdags utan dess like. Visst, jag var arg innan och jag är arg nu. Men som sagt, jag tycker det borde vara okej för mig att lufta mina känslor efter 164 dagar inskriven i ett sjukvårdssystem som inte fungerar som det borde. Så även om jag hört att jag är arg från både kollegan, kuratorn, vänner och nu sambon, så undrar jag om det är så fel. Alla som påpekat att jag är arg har inte gjort det på ett negativt sätt. Det har gjorts med oro, för när jag mår som jag borde är jag en jävligt glad skit. Det har sagts som ett konstaterande, och det har gjorts frågande.

Även om det nu inte är cancer så är det ingen som kan bevisa motsatsen, tyvärr. Och den första broschyr jag läste i väntrummet utanför det UFF-luktande cancerrummet på KS sa att anhöriga kan räkna med att känslorna svallar för nån som fått ett cancerbesked. Nu är det ju så att jag fått utstå en tortyrlik väntan på att inte få nåt besked alls, och jag är arg. För man orkar inte hur länge som helst och helst av allt vill jag bara somna och vakna till en normal vardag. Jag vill inte veta av det här som pågår. Jag vill inte tvingas ta ett beslut, under de här omständigheterna, utan riktiga fakta som grund. Jag vill inte!!

Så ja. Jag är arg. Nåt problem med det?!?!?

Om jag skulle bli galet arg, som Jack Nicholsons karaktär i 'The Shining', då får Ni gärna slå mig hårt i huvudet ;)

Övar på att vara ensam. Kommer ju bli det en del framöver.. Så jag ska ta ett bad nu och sen ska jag mysa ner i soffan igen, med vovven och ett glas kallt vitt vin eller en öl. För jag har faktiskt något att fira! Jag har inte tagit en endaste värktablett på 2,5 dagar. Så jag ska njuta av livets goda framför CL-finalen.

Inte ett dugg partisk .. men heja Tyskland!!