Har varit en helt unik dag sett till att jag inte behövt ta en enda värktablett. Hur firar jag? Jag fångar ögonblicket och skålar med vin, till svensk vinst i hemmahockey VM och poäng för Djurgården. Men framförallt skålar jag för att jag kan!! Jag väljer att inte kalla det för att dränka mina sorger, även om Spurs idag gick miste om Champions League plats nästa säsong, igen. För just nu är det fan ganska gött, ändå. Just nu. Så jag övar lite på att leva i nuet och sjöng med när Loa Falkman framförde "Du gamla du fria" i Globen med styvhård gåshud över båda mina armar.

Satt länge och inväntade värken, för om värken inte är konstant så brukar den definitivt braka loss med besked på eftermiddagarna. Men när Sverige ledde med 3-1 i tredje perioden tyckte jag att jag faktiskt kunde unna mig lite vin. Värken glimmade bara till precis efter jag tagit första klunken, så jag stannade upp, men värken uteblev för stunden. Jag har ju övningsskylten på, så jag ser det som fortsatt övning på att leva i nuet. Nån annan får torrbada i Sergelfontänen, jag sitter hellre här och smuttar på mitt mycket välförtjänta glas vin.

Skål!!

Något jag kämpar med just nu är att leva här och nu. Har aldrig varit riktigt bra på det och jag tror att det är en nyttig konstart att kunna dra nytta av i livet. Speciellt under tunga perioder. För att lyckas bra i denna konstform tror jag man behöver öva. Öva öva öva. Så jag har hängt på mig övningskörningsskylten och fräser på.

Så hur övar man bäst på att leva här och nu? Jag har funderat en hel del kring det de senaste veckorna. En sak jag kommit underfund med är att jag ska passa på att göra något så fort jag har mindre ont. Behöver inte innebära något stort projekt. Kan vara något så enkelt som att ta ett bad, städa badrummet eller gå en längre promenad med Nelson. En annan sak är att inte planera så mycket i förväg, för besvikelsen blir så stor om jag inte orkar mig för det jag bokat in. Med det sagt så måste ju självklart vissa saker planeras in, men jag försöker iaf minimera planering så mycket det bara är möjligt.

Kom just på att det kanske är för att jag lever här och nu som jag den senaste tiden haft svårt att komma på vilken dag eller vilket datum det är. Tiden flyter liksom på utan att jag bockar av dagarna i kalendern. När jag först fick diagnosen cancer på Luciadagen i fjol så gick tiden så jäklarns långsamt att en timme kunde kännas som en hel dag och en dag kunde kännas som en vecka. Jag tror det kan ha berott på att jag räknade varje dag tills jag skulle till KS eller varje dag till nästa provtagning. Då går tiden enormt långsamt. Sen kan det förstås också varit den initiala chocken, som i mitt fall höll i sig ganska länge. Så att jag slutat räkna ner till något i en kalender är nog väldigt bra, och så går tiden betydligt fortare nu än vad den gjorde runt årsskiftet.

En annan sak jag tror är viktigt för att leva i nuet är att stanna upp och känna efter och njuta fullt ut när man gör saker som får en att må bra. Som idag när jag och Nelson stannade upp vid sjön för att det var så vackert. Vattnet låg nästan som en helt blankpolerad spegel och båtarna som bröt vattnet skapade krusiga rörelser på den annars helt lugna ytan. Det var ett slags ögonblicksbild av lugn. Så vi stannade upp en stund bara för att suga i oss den salta havsdoften och den vackra vyn. I vanliga fall är jag stolt över att jag kan gå så fort. Har det efter mamma. Men går man jämt så fort man bara kan så missar man en massa saker längs vägen. Om man istället väljer att under en del promenader vara en betraktare så får man uppleva så mycket mer.

Men hur man lever här och nu är svårt och jag har inget utstakat träningsschema. Ingen karta för att nå målet. Tar det som det kommer. Så har Du några tips så mottages de mer än gärna!

Är det här att leva i nuet?

Eller är "livet på en pinne" att leva här och nu?

Är ju som jag skrivit om de senaste dagarna väldigt hormonell, kan man enkelt uttryckt säga.. Blir arg och ledsen från 0 till 100 om vartannat. Senaste tårflödet kom när jag läste en artikel i AB om en matte som var ute och gick med sin bäste vän sedan 10 år tillbaka. Helt plötsligt blir hennes vän helt oprovocerat attackerad och ihjälbiten. Den stackars damen kunde bara se på när hennes bästa vän blev mördad. Mördad av en hund som inte uppfostrats av sin matte eller husse. Den gamla damen är såklart helt förstörd!! Skulle jag också vara om Nelson blev attackerad och mördad. Tårarna rullade och än en gång satt jag där i soffan och torkade tårar med tröjärmen..

Blir samtidigt arg också. Folk som inte uppfostrar sina hundar eller går ut med dem. Som inte ger dem kärlek, mat, motion eller som inte plockar upp efter dem. Folk som inte försäkrar sin hund och väljer att avliva dem trots att det finns enkla ingrepp som skulle rädda deras liv. Som bara för att de inte har tillräckligt med pengar för att låta göra ingreppet låter döda sina annars fullt friska hundar. Folk som fostrar sina hundar till kamp och sedan låter sin hund döda andra. Alla dessa människor borde inte få ha hund!! Det borde vara lag på att ha sin hund helförsäkrad. Det borde vara svårare att skaffa hund så att de som gör det verkligen menar allvar med sitt hundägande. För det är ALDRIG hundens fel när en hund skadar någon annan, det är de som fostrat hunden som bär skulden. Så kallade kamphundar fungerar utmärkt som vilken familjehund som helst, så länge de inte fostrats att skada och döda. En labrador eller golden retriever kan också bli en mördare om matte och husse inte valt att sätta gränser.

Läskigast i allt det här är att jag vet att det finns en sån där idiot här, i området där vi bor. En sån där idiot till husse som fostrar sin kamphund att attackera. Sambon och Nelson har nämligen stött på dem. Sent en kväll såg sambon på håll hur någon tränade en hund på en inhängnad fotbollsplan. Nelson gick löst vid tillfället eftersom det var sent och i stort sett ingen annan var ute. Så sambon tyckte det var ett ypperligt tillfälle att träna Nelson utan koppel. Dumsnäll som Nelson är rusade han såklart iväg mot hunden han såg långt borta. Han älskar ju alla hundar och skulle han få som han ville jämt, så skulle han hälsa på varenda vovve vi stöter på. Så Nelson satte av mot fotbollsplanen och sambon efter. Försökte få stopp på honom. Men kommandon som fungerat bara minuten innan struntade Nelson helt fullständigt i. Det enda Nelson såg var en ny kompis, så han sprang in på fotbollsplanen och fram till huden som tränade attack på sin husse. Lyckligtvis slutade det bra!! Sambon fick gehör för sitt kommando "kom hit" innan något otrevligt hann hända.

Jag blev såklart upprörd och skakad när jag fick höra allt det här när mina killar kom hem. Så efter det får inte Nelson gå löst hur som helst och vi har tränat intensivt på flera kommandon såsom "kom","sitt" och "vänta" på avstånd som ska få honom att lyda snabbare och bättre. Skillnaden är enorm. I veckan fick vi ju också kvitto på att vi lyckats med all vår träning och tid vi lagt ner på Nelson. För i veckan fick han träffa några av sina syskon och de var ena riktiga terrorister i jämförelse med vår älskade Nelson. Och då går dessa syskon ändå ständigt på lydnadskurser både hos vår uppfödare och hos andra fick vi veta. Så trots att Nelson är bådas vår första hund så har vi lyckats bättre än de andra som har hundvana och går lydnadskurser. Och det också trots att vi har en "felaktig" syn på hunduppfostran enligt vår uppfödare.. Vi har nämligen valt att både korrigera dåliga beteenden och belöna bra beteende, istället för som resten av "hundsverige" verkar göra: endast belöna bra beteende. De andra mattarna och hussarna till några av Nelsons syskon blev så avundsjuka att de ifrågasatte varför Nelson var så lugn. Var det något fel på honom? Det måste det ju vara eftersom han låg stilla på golvet och inte skällde frenetiskt! Deras hundar hoppade runt som studsbollar och slutade aldrig skälla under de timmar som de befann sig hos vetrinären, för att ta röntgenplåtar på deras höfter (i avelsyfte). Deras hundar får minsann leka, sade de. Som om Nelson inte får leka? Varje dag. I mina öron lät deras frågor och påståenden som ren avundsjuka. Eller förnekelse, eftersom de så tydligt kunde se att vi lyckats trots att vi har "fel" syn på hunduppfostran. De kände väl sig skyldiga att skylla på nånting eftersom de själva helt uppenbart hittills har misslyckats med fostran av sina hundar. Ja ja..

Åter till historien jag inledde med. Det fina i historien är iaf att staden har gått samman för att gå en manifestation till minne av den ihjälbitna hunden. En insamling har också startats så att den den gamla förkrossade damen ska slippa betala alla vetrinärutgifter själv. För även om man har en försäkring är det snordyrt att söka akut läkarvård för sin vovve. Hade jag bott i samma stad hade jag gladeligen följt med på manifestationen, istället skriver jag om denna hemska händelse som aldrig borde tillåtas hända och även om det inte gör någon egentlig skillnad så tänder jag nu ett ljus för Albin och hans matte Barbro.

Matten Barbro: "Jag har förlorat min bästa vän".

Länk till artikeln här.

Det är en stor svensk helg. Vi är värdar för både Ishockey VM och Eurovision. Alla uppdateringar varstans verkar handla om just detta. Här hemma hejade vi fram Sverige till final och blev så nyfikna att vi även såg den andra semin, bara för att få veta vilka "vi" möter imorgon. Eftersom vi ogillar schlager i det här hushållet så tog vi sedan en skogspromenad. Det var nästan spöklikt tomt på väg till och från skogen. Däremot hörs fortfarande fester från närliggande balkonger. Ett trevligt sommarsorl som jag hoppas få höra mer av ju mer sommaren lider.

Min stora förhoppning för dagen var att jag skulle slippa ta några värktabletter. Det började bra, men sen nån gång i den svenska andra perioden högg det bekant till i magtrakten. Efter att ha försökt andas ut smärtattacken gick det till slut inte att avstå tabletter. Men ändå en hyffsad dag. Hoppas på fler sådana!! Däremot har mensvärken kommit tillbaka med besked. Den har varit efterlängtat frånvarande i två dagar. Men hormonerna i min kropp fungerar ju inte som de ska. De olika sjukdomarna triggar kroppen att tro att den har konstant ägglossning, trots att det egentligen är precis tvärtom. Har ju även fel på sköldkörteln, även det en sorts hormonsjukdom. Så man kan som tumör specialisten konstaterade "lätt säga att det är generalknas med allt hormonrelaterat i min kropp".

Den 23 maj närmar sig med stormsteg och jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta en dag längre på att få en diagnos. 162 dagar räcker liksom. Försöker att inte tänka allt för mycket på själva dagarna i sig fram tills dess. Den kommer när den kommer. Just nu hoppas jag bara att jag slipper använda så många värktabletter tills dess. Men jag har en ond aning om att det där besöket kommer bli framflyttat. För senast jag pratade med både kontaktsköterskan och tumör specialisten så sa de båda att de fortfarande väntade på besked från Boston. Den där gamla klyschan om att "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer verkligen inte i det här fallet!! Men jag väntar och hoppas och längtar för varje dag som går att det här jävla helvetet har ett stopp. Att det finns ett slut nånstans. För just nu ser jag inget slut på eländet. Har inget verkligt att se fram emot, då jag vet att allt det här verkligen är över. Har inget datum för när min kropp och själ ska få börja läka från allt det här. Jag har inget datum för när värken ska vara väck. Men jag hoppas och längtar. Något mer kan jag inte göra just nu.

Just nu kan som bekant även de minsta saker få mig helt ur balans. Var och handlade till lördagsmiddagen. Gick förbi hyllraderna med barnmat och blöjor och där står en förvirrad kvinna.

- Har du barn? frågade hon mig.

- Nej. Det har jag inte! svarade jag och skrattkluckade ironiskt.

Detta räckte för att få mina tankar att spinna vidare. Varför skrattade jag sådär ironiskt? Det går ju inte att se på mig att jag inte har några barn eller inte kan få några! Varför kändes det så jobbigt att hon frågade just mig? Är jag verkligen så känslig? Försökte skaka av mig känslan när jag stod där i själv-service-kassan. Fan, gick ju ganska bra det här!! Jag har inte glömt något OCH fixar själv-service-kassan galant! Ska bli gott med tacos. Vill jag ha barn egentligen? Nämen, va fan kom den där frågan ifrån?!? Skyndade ut med en pappkasse i vardera hand. Där utanför var det något slags politiskt event med vimplar som vajade i vinden, aktiva med partinamn och partisymboler på banderoller hängandes från axel till höft. Först trodde jag det var Folkpartiet som gjorde reklam för sig själva, men när jag kom närmre läste jag: Sverigedemokraterna. Det blixtrar till. Kände hur blicken blev mörk och stegen snabba. Tittade argt upp på de där människorna. De såg ut precis som vänner som sviker så fort livet blir lite tungt. De såg ut som vem som helst. Kamouflerade med sin vidriga människosyn. Det tog så väldigt lite för mig att gå från ledsen till blixtrande arg. Försökte snabbt tänka ut vad jag skulle säga om någon vågade sig fram till mig där jag gick förbi med mina kassar.

- Ni borde ha på er era bruna skjortor så det syns på håll vilken människosyn ni har.

Idag har tempot inte heller varit särskilt högt. Har myst på soffan mest och tittat lite på TV, men mestadels bara kuskat runt lite på nätet. Fick ett mail från en väldigt gammal barndomsvän. Hon går också igenom svårigheter efter att ha hittat sin lillesyster död. Helt olika prövningar i livet, men ändå kunde vi hitta en del likheter. Vi har båda flytt till "the land down under" och vi har båda känt hur det är att ha vänner som sviker när man behöver dem som allra mest. Min barndomsvän berättade att folk till och med tagit bort henne som vän på Facebook direkt efter hennes systers död. Man slutar aldrig upp att fövånas äver människors egoism och avsaknad av empati. För vem gör sånt?? Jag må vara naiv, men jag vet att de finns där ute. Överallt. De döljer sig väl genom att likna vilken empatisk person som helst. Man kan dock avslöja dem genom att be om en tjänst. När man gjort det flertalet gånger och de kommer med allt fler unadanflykter och den ena konstiga förklaringen efter den andre, ja då vet man. Jag gjorde till exempel mig av med en hel del "vänner" efter mitt 30-års kalas. Speciellt en utmärkte sig. Trots att vi känt varandra i ett par handbollssäsonger kom hon aldrig på ett enda kalas jag bjöd in till. Jag tog mig alltid iväg till hennes oavsett väder och att hon bodde en bra bit utanför stan med pendeltåg. Fick denna gången förklaringen att hon var tvungen att vara med sin sambo som hade opererat axeln. Han klarade sig inte själv. Mmm, jo men visst, varför inte dra den om..

Det mest intressanta när jag rensade bland mina vänner var att jag bara slutade höra av mig. Och då dog "vänskapen" ut. Svårare än så var det inte! Tjejen som skyllde på sin sambos onda axel tog bort mig från Facebook. Det verkar vara så de "riktiga" vännerna gör för att visa vilka fantastiska vänner de är. Efter några veckor skickade tjejen en av sina vänner att prata med mig. Jag sa bara att jag var besviken på henne och att hon raderat mig från Facebook självmant vilket jag tyckte var lite konstigt. Efter flera år skickade hon så en vänskapsförfrågan via Facebook. Jag ignorerade självklart hennes förfrågan. Hon hade inte ens bemödat sig med att skicka med ett personligt meddelande. Så varför? Jag kikade in på hennes profil. Den visade lyckliga bilder från hennes bröllop med sambon. Jag tänkte skriva ett lyckönskande meddelande, men ändrade mig. Jag såg ingen poäng i det. Vad ville hon egentligen med detta konstiga beteende? Trodde hon verkligen att hennes giftermål med samme sambo ett par år senare ursäktade hennes dåliga beteende ett par år innan? Well, jag lade inte ner nå mer energi på henne än så. Förrän nu då haha. Jag ville bara göra en poäng med att visa att om man bara är tillräckligt uppmärksam på sådana här signaler från början, så behöver man inte stå där och vara besviken på en så kallad vän i slutänden. Teckenen finns där hela tiden. Så nä, när jag tänker efter vilka som hört av sig och vilka som slutat göra det så är jag inte så förvånad. Egentligen. Tecknen har funnits där hela tiden, jag har bara valt att bortse från dem. För vissa vänner gör det ondare att "göra slut" med än andra..

Här kommer en bild på äkta vänner som lördagsmyser ikapp i soffan. Tur vi valde att skaffa

vovve innan jag fick reda på att jag är sjuk!! För bättre stöd kan man inte ha.

Idag kom tankarna och frågorna om jag verkligen ska låta operera mig igen. Kan jag känna mig pressad? Vill jag verkligen det här? Känner jag mig stressad att göra operationen för att kontakterna med kvinnokliniken blivit så dålig? Är det stressen av värken som jag inte längre kan hålla under kontroll som pressar mig till operation? Skulle jag kommit fram till samma beslut om sambon skulle vilja ha barn? Svaren på alla dessa frågor är både ja och nej på "fel" ställen. Ska jag verkligen gå vidare med operation om jag känner mig pressad till det? Nej. Men samtidigt vill jag ju bara bli frisk och återfå mitt liv. Det blir bara så väldigt drastiskt när resultatet av operationen även är att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn. Måste prata med kuratorn om det här nästa vecka. Måste få klart för mig själv vad jag egentligen vill. För även det självklara är oklart. Det är inte bara svart eller vitt.

Varför skulle just jag vara ett unikum?

Hade de bara varit trevliga och gjort sitt jobb på kvinnokliniken så skulle jag inte bli stressad av dem. Om jag skulle veta att jag fick medicin eller sjukskrivning när det behövs så inbillar jag mig att situationen skulle vara annorlunda. Jag kanske skulle känna något annat och därför tänka på ett annat sätt än att operation är den enda utvägen från smärtan och det helvete som de utsätter mig för på kliniken. Men jag har haft mindre ont de senaste dagarna, tröttheten har varit konstant, men värken har bara behövt lindring ibland. Resten av värken har jag kunnat stå ut med. Men jobbet har fått lida, det har inte funnits nån som helst ork för det.

Tror även att om sambn hade velat ha barn så skulle jag inte vara lika snabb att välja operation. För de skulle kunna hjälpa mig att iaf skaffa ett barn på fertilitetskliniken. Visst det kanske inte skulle bli något ändå med tanke på att jag både har PCO, nån typ av extrem cellföränding eller redan utvecklad elakartad cancer och dessutom tror jag att jag har endometrios. Dessa sjukdomar var och en för sig kan göra det svårt att få barn, sammantaget kanske de gör att jag inte alls kan ändå. Men det är ju en sak att få pröva och misslyckas och en annan att aldrig få möjlighet att ens testa om det skulle gå. Det finns ju så mycket de kan göra med dagens teknik och framsteg i sjukvården.

Allt är inte svart eller vitt? Jag vet inte vad jag vill och hade hoppats att det skulle ha kristalliserat sig nu. Men här sitter jag, helt utan mål eller riktning och undrar vad framtiden kommer bjuda på. Kommer jag kunna leva med beslutet om operation?

Jag förstår alla vänner som inte längre hör av sig. Det finns liksom nedärft i vår arvsmassa att lämna de sjuka och döende bakom oss. Det är så vi överlevt i generation efter generation. Kanske drog det där lite långt, men jag förstår konceptet. I dagens stressade sammhälle finns det inget utrymme för de som är sjuka. De som går i täten för den synen är regeringen. Tror det finns en viss buffert zon för hur lång tid folk generellt orkar med någon som är sjuk. Visst som anhörig är du ju ålagd att bry dig hela tiden, men som närmsta vän några månader kanske och som bekant räcker ett like på Facebook. Första tiden hör folk av sig. Uttrycker sitt deltagande och säger att det bara är säga till om jag behöver något. Fina ord, men som sagt bara ord. Sedan kommer en tid när de närmsta hör av sig ganska intensivt. Men har man som jag inte ens fått en diagnos på snart ett halvår så tar liksom orken slut. Säkert för att jag är så arg och negativt inställd till sjukvården och för att jag inte mår bra. För det är ju jobbigt när någon på frågan "hur mår du?" eller "hur är läget?" svarar: skit! Det är ju också därför jag nu för tiden svarar "det är". Vill dock passa på att säga att jag idag inte tagit en enda värktablett. Så idag är en bra dag!! Men jag är ändå arg och trött.

Tillbaka till ämnet. Jo jag tror att det finns en gräns för när man som vän inte orkar längre. De allra flesta av mina vänner har nått den nu. Och jag förstår dem verkligen. Det gör jag verkligen! Inte på ett ironiskt sätt, utan helt ärligt. För att höra någon må dåligt som man är nära är jobbigt. Vissa tycker att det är så jobbigt att bli påmind om sin egen dödlighet att de gjorde valet från allra första början att inte höra av sig. Att ta avstånd. Är jag extra ledsen för det? Nej. Det finns andra vänner. Förvänta er bara inte att ni om ett halvår kan ringa mig och gråta ut mot min axel. Det är slut med skitsnacket nu. Antingen är man vänner eller inte. Så enkelt är det. För jag tror man orkar stå ut för de vänner man verkligen står nära. Oavsett omständigheter i livet. När till och med Doran i Australien ringer och hör av sig oftare än andra här hemma i samma stad. Ja då vet man. För riktiga vänner finns inga gränser. Riktiga vänner gör sig hörda oavsett om man befinner sig på en annan kontinent.