Luften gick ur mig förra veckan när jag blev inlagd på kvinnokliniken med fruktansvärda smärtor i magen. Så har tagit mig lite tid att smälta intrycken och reflektera över vad som hände. Ska börja med det dåliga och avsluta med det positiva. För jag har insett att jag måste ta över mitt liv igen. Jag måste sluta låta sjukdomen styra mig, men jag kommer till det lite senare.. Nu måste jag skriva av mig lite om sjukhusvistelsen.

Jag har haft riktigt ont i magtrakten sedan den 12 december förra året. Flera gånger har jag varit nära att åka in akut, men jag har dragit mig för det. Så var det värt att åka in till slut? Nej! This is why..

* Det började redan dåligt när de satte infarten i handen på helt fel sätt. Trots att jag flertalet gånger påpekade att den gjorde ont och bad om att de skulle sätta den i armvecket istället så gjordes det aldrig. De lovade att göra det flera gånger, men inget hände. När jag sedan blev utskriven påpekade sjuksköterskan förvånat att min hand blivit inflammerad eftersom nålen var för tjock och suttit fel. Nu, nästan en vecka senare, är handen fortfarande lite svullen, öm och blå.

* Sen är det ju självklart att jag som kvinna hamnar i en gynstol så fort jag får lite ont i magen. För det måste ju verkligen alltid ha en gynekologisk förklaring.. Gynundersökningen i sig gjorde så ont att jag skrek rakt ut och instinktivt slet ut "redskapen" (eller vad sådana där som de använder vid en gynundersökning nu heter). Fick även frågor om jag var i ett fast förhållande och hur länge vi varit tillsammans. Nej vi har inte legat runt och skaffat oss könssjukdomar.. Suck!

* Första natten höll de mig fastande fastän jag påpekade att jag bara druckit innan kontraströntgen tidigt på morgonen och att jag sedan inte ätit något på hela dagen. Så när jag äntligen lyckades lämna ett godkänt urinprov dagen efter konstaterades det att jag hade dåliga njurvärden. Vilket såklart gjorde mig nervös. För det låter ju ganska dåligt. Senare visade de sig att läkarna med dåliga njurvärden menade att jag var totalt uttorkad. Det kunde ju vem som helst listat ut eftersom jag nä just det inte ätit eller druckit på nästan ett dygn. Snillen!

* Jag fick även mindre smärtlindring under natten än vad jag har hemma. De ville som sagt "se vart min värk tog vägen". Resultat: jag sov ungefär en kvart på hela natten eftersom ja just det ja, jag åkt in akut för att det gjorde så förbannat ont. SÅ helt otroligt nog sov jag alltså mindre än vad jag brukar göra hemma. Lyckat!

* Fick även veta att jag fortfarande inte har en infektion i kroppen eller att några andra prover som de redan tagit om mer än tio gånger de senaste månaderna visade på något. Vilka Einsteins! Att ta om samma prover som de redan gjort gång på gång kommer säkert lösa gåtan till varför jag har ont. Jag hade inte ens väntat på att bli inskriven på kvinnokliniken, jag hade helst sett att någon som är bra på magen hade fått utreda min smärta med fräscha ögon.

* Min feber fick jag även veta inte klassas som feber. Allt över 37,8 är feber. Så mina 37,7 var alltså inte feber. Påpekade att min normala temp är 36,4 så allt över 37,3 tycker MIN kropp är feber.

* Sista kvällen klev en undersköterska på sitt pass. Hennes uppgift var bland annat att "serva" det rummet jag låg i. Även om jag innan träffat helt fantastiska sköterskor så visade denna att hon minsann tänkte göra min sista natt så otrevlig som möjligt. Varje gång jag ringde på klockan kom hon in och frågade "vad vill du nu då??" med en härligt vresig och besvärad ton. Hon ville heller aldrig ge mig det jag frågade om, istället trivdes hon bättre att himla lite halvt med ögonen och visa med både kroppspråk som framtoning att jag inte borde ligga där och uppta hennes tid. Hon hade bara tid för sådana som faktiskt är sjuka och har opererat sig. Precis som damen i sängen bredvid mig. När hon gick till hennes säng var tonen mjuk och omtänksam. "Finns det något jag kan göra för dig?". "Åh stackare jag förstår att det måste göra ont, vänta lite så ska jag hämta något som gör det bättre". Så jag låg där och försökte dra på att ringa på klockan. När jag väntat så länge som jag fysiskt orkade stå ut med så tog det upp till en timme innan hon skickade en annan sköterska att ge mig värktabletter. Ibland fick jag till och med påminna henne om att jag väntat i nästan en timme och att jag faktiskt hade ont och behövde något för den. Denna enda sköterska gjorde att jag kände mig sjukt ovälkommen och med hela sitt kroppsspråk visade hon mig att hon inte trodde på min värk. Trist när en person får alla fina sköterskor med genuin vård som prio 1 att framstå som ovanliga.

* På tisdagen träffade jag "min" tumör specialist som sade att det var bra att jag var där och fick prova ut ny smärtstillande medicin som fungerar för mig. De ville dock behålla mig en natt till för nya prover och eftersom dagen efter var en röd dag så skulle det bli en jourläkare som skrev ut mig. Så morgonen efteråt tag det jourläkaren ca 3 sekunder att konstatera att jag inte alls behöver så starka smärtstillande. Istället ville hon skriva ut något som jag inte testat alls. Jag påpekade att det inte alls var det jag kommit överens med "min" tumör specialist om. Hon gick då med på att skriva ut den ena medicinen. Poängen med den nya medicineringen var dock att jag skulle kombinera två läkemedel. Att jag endast skulle få ut den ena skulle alltså inte hjälpa mig ett skit. Det hade vi ju redan testat. Då tyckte hon att jag vid behov skulle ta alvedon eller citodon. Som sagt poängen med nya medicinen var att ta dem tillsammans, inte bara den ena. Jag blev ledsen (läs extremt uppgiven) och frågade hur mycket jag fick ta i kombination eftersom jag nu inte hade en aning om hur detta skulle fungera ihop. Jourläkaren gick innan jag fick något svar. När jag senare påpekade att hon bara lyckats få mig än mer förvirrad hämtade en sköterska tillbaka henne. Fick en medicinlista och sa att den skulle förklara hur jag skulle ta medicinerna. När jag senare var på väg hem upptäcker jag att listan var felaktig, det enda den visade var vilka mediciner jag hade fått när jag låg inlagd. Blev helt knäckt vid denna upptäckt och ville bara lägga mig ner på marken och skrika och gråta. Att apoteket senare visade sig vara stängt (röd dag) gjorde dessutom att jag inte kunde få ut nån medicin alls.. Bra jobbat jourläkaren! Du har verkligen förnyat mitt förtroende för läkare.

Så även om det hunnit gå en vecka och jag har manglat mina intryck flera gånger om så känner jag starkt att jag ALDRIG vill sätta min fot på KS igen.

Efter att ha sovit ut på torsdagen, orkade jag ta tag i medicinhistorien igen. Fick tag på kontaktsjuksköterskan, för att få klarhet i hur många citodon jag får kombinera med de långtidsverkande morfintabletterna. När jag lite senare på kvällen orkade ta mig till ett öppet apotek upptäckte jag att det inte finns några citodon att hämta ut och hemma hade jag bara ett par stycken kvar. Inte tillräckligt för att räcka över helgen. Gick uppgivet hem. Klockan var för mycket för att kunna få tag i vare sig kontaktsjuksköterskan eller tumör specialisten igen. Helgen skulle bli lång och fylld av värk..

Fortsättning följer..