Vi ges alla samma blanka ark att skapa våra livsverk på. Somliga behöver mörkare färger för att måla sin barndom än andra. För somliga är förutsättningarna sämre än för andra. Som sagt: Livet är inte rättvist! Jag har trots en jävligt tuff uppväxt i förorten och utan akademiskt utbildade föräldrar ändå lyckats ta mig någonstans. Jag har fått kämpa och slita för att nå hit där jag är nu. Trots alla år av hårt slit har jag nu när jag är här ändå inte nått dit mina drömmar ville ta mig. För livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så även om jag slitit för att i många år ens orka gå till skolan, så lyckades jag ta mig hela vägen till Australien för att få skriva en magisterexamen i journalistik. Jag lyckades bana väg till ett jobb som jag stormtrivs med där kollegorna är helt fantastiska!

Är det något jag ångrar så är det att jag tog hjälp så sent i livet. Det hann gå hela 20 år innan jag satte mig på soffan hos en själavårdare och började vandra den långa vägen mot självläkning. Över tre år skulle det visa sig ta. Oftast med besök så ofta såsom en gång i veckan, ibland mer. Själva läkandet var ingen fest den heller. Det är inte kul att djupdyka i minnen och känslor som försätter din kropp i fullständig panikartad chock.. Men jag gjorde det (!!) för att få förmånen att må bättre senare i livet. Jag brukade komma hem som en urkramad kökstrasa efter de där besöken varje vecka och jag somnade ofta innan klockan ens slagit middagsdags, för att inte vakna förrän morgonen därpå. Men trots min tuffa start i livet har jag valt att göra något med mitt liv. Jag lade mig inte platt på marken och gav upp, även om jag många gånger fick kämpa för att inte avsluta det i förtid.

Tror jag var 9 år när jag funderade på att lämna in handduken för första gången. Mitt mantra var att jag iaf skulle fylla 16 innan jag tog farväl. Istället var det då jag bestämde mig för att överleva livet. Så jag berättade för mina föräldrar för första gången. Det slutade inte riktigt heller som jag tänkt mig. De trodde mig helt enkelt inte, och det är, och kommer nog förbli, den mest förkrossande stunden i mitt liv. Mamma visade sig dock bara ha fått en smärre chock, men pappa trodde mig aldrig och därför skiljde de sig fyra år senare. Det är också därför jag inte har nån vidare kontakt med min pappa idag heller. Men nog om det!

Som sagt..  Jag har trots alla svårigheter i mitt liv tagit mig dit jag vill. Jag valde att släpa min rumpa till skolan, trots att jag uppvisade stress symtom redan på dagis med halsbränna och senare även magkatarr. Jag pulsade i knähög snö till bussen en kilometer för att ta mig till skolan när vi bodde på landet, trots att jag kanske inte sovit mer än några få timmar. Men trots att livet varit tufft har jag inte skyllt det på någon annan. Jag har inte gått ut och satt eld på andras bilar om nätterna för det. Jag har inte kastat stenar som kan döda eller skada bara för att jag inte fick någon egentlig hjälp förrän i vuxen ålder. Visst har handbollen räddat mig från mycket, men det var ju också ett val som jag gjorde.

Så nej! Att förorten brinner och de som sätter eld på den skyller det dom själva ställer till med på andra, det håller inte. Alla gör vi våra egna val här i livet. Det är trist att så många just nu valt att lägga sig ner och ge upp kampen för det de säger sig vilja uppnå. För tror de seriöst att de kommer tjäna någonting på dessa upplopp? Det enda de kommer lyckas uppnå är att få andras förakt. Människor som inte vet något om hur underbar förorten faktiskt kan vara kommer bli ännu räddare för att sätta sin fot där. Företag kommer välja att flytta. Bilden av förorten som brinner kommer ge en än mer negativ klang till ordet: förort. Som om det inte var tillräckligt dåligt innan? Jag kämpade också för ungdomsgårdar som lades ned, men jag kämpade samtidigt för bra betyg. Jag hade också dåliga lärare som i vissa fall var riktigt otrevliga att ha att göra med. Som min klassföreståndare i mellanstadiet som mobbade mig. Jag var för frispråkig och gjorde hyss, men nej det gav inte henne rätten att slå mig, även fastän hon tog sig den.

Allt skit som hände under mina uppväxtår gjorde mig starkare. Fick mig att kämpa ännu hårdare för att nå mina drömmars mål. Nu när jag inte nått mitt mål skyller jag inte mina spruckna journalistdrömmar på andra. Det var någonstans på vägen mitt val. Jag tog av i fel korsning och livet tog mig någon annanstans bara.

Ät livet, annars äter livet dig! sa min svenska C lärare till mig när jag tog studenten. Det är min uppmaning till alla de ungdomar och vuxna som nu skyller stenarna de kastar och bränderna de startar på andra. Ställ er upp och stå för det ni gör! Och gör något för att ta er dit ni vill istället. Sluta bete er som trotsiga treåringar som inte lärt sig rätt eller fel och vägrar sluta skrika tills de får som de vill. Livet är tufft, men det är bara Ni själva som kan göra något bra med ert liv. Så gör det för fan!!

Bland allt ovett som skrivits de senaste dagarna hittade jag en nyanserad artikel om händelserna i Husby och våra andra brinnande förorter. Artikeln hittar du här.

När man tycker att livet är som mörkast tänds så plötsligt ljuset av en vän. Ett mail och ett 'Hej' på FB-chatten och lite syre tillsammans med en livlina har plötsligt hittat vägen fram till mig. Blev både rörd och glad. Tänk vilka fina vänner jag har! Mailet från en lagkompis som "bara" ville säga att hon följer min blogg och uppskattar mina ord. Chattanropet från en gammal gymnasievän, och en massa ord senare, efter att jag försökt snabbspola mig förbi "artighetsfraserna" om min sjukdom, kom vi så äntligen till de roliga sakerna, som fick mig att skratta bort tårarna. Min kära vän från gymnasietiden som blivit mamma och flyttat till England. Vi har alltid varit väldigt olika, men hittade varann på något sätt ändå. Vi har till och med av andra ansetts vara de två från klassen som man minst kunde ana skulle fortsätta hålla kontakten så som vi gjort. Lite kul att man alltid ska behöva "chocka" människor haha..

Finns många historier att berätta om min käre gamle gymnasievän. Den bästa är ändå då jag skickade iväg henne ensam till Israel. Något år eller möjligtvis månader efter vi tagit studenten fick jag nämligen för mig att jag skulle åka till en kibbutz och jobba. Mest för att kunna komma iväg billigt och enkelt på äventyr, vilket jag var sugen på. Men så tänkte jag, vore det inte bra att dra med sig någon man känner. Någon som gillar äventyr precis som mig och som kan hålla en i handen om jag hamnar i trubbel. Så vem utav mina vänner var mest "kibbutzig", tänkte jag. Då dök genast min gamle gymnasie väns ansikte upp i mitt huvud. Hon var en sån där vänstertjej, tuff som tusan, feminist javisst och en prilla under läppen. En brud som inte bangar för lite skit under naglarna. Som inte bangar för spritfyllda historieberättande nätter under stjärnorna. En tjej med skin på näsan och svar på tal. Så jag letade upp hennes nummer och slog henne en pling. Hon tackade genast ja, såklart! Men så damp det ner ett oväntat brev hemma. Jag hade blivit antagen till Poppius Journalistskola. Jag hade ju bara skickat iväg en ansökan på måfå, hade ju fått berättat för mig att man måste ansöka hur många gånger som helst för att komma in. Att jag förmodligen skulle vara närmre 30 än som jag var då, på pricken 20 år. Men det där brevet som damp ner sa något annat. Jag hade kommit in. Mot alla odds. Så jag ringde min vän och berättade. Sa att jag inte kunde tacka nej. Tror hon förstod. Jag hade dock redan sått ett frö av intresse för ett kibbutz äventyr hos henne, så hon beslöt sig för att åka själv. För precis så tuff är hon, min käre vän. Så sagt och gjort, hon drog iväg, och där under den heta solen hittade hon sin själavän. De är idag gifta och precis som jag skrev tidigare har de precis blivit föräldrar och flyttat tillbaka till hans hemland. De gifte sig 10 år efter de träffades och jag fick ett särskilt tack av hennes roliga karl under bröllopsmiddagen. Jag fick äran för att ha varit den som gjorde att de träffades. Rart säger jag

Igår var det min kära gamla gymnasiekompis förtjänst att jag somnade glad, i motsats till det humör jag hade innan hon "sträckte ut sin hand" från England med ett enkelt 'Hej' på FB. Min tur att säga tack!

Hade jag valt att åka med min gymnasievän till kibbutzen så hade jag kanske träffat min nuvarande sambo lite tidigare. För han var också på kibbutz.. Världen ÄR liten!!

Så vad händer här i skuggan av mig själv? Jo, den är lite som Peter Pans. Än hit än dit, men inte i fas med den kropp som rör sig. Min kropp. Det är inte mycket som fungerar med den just nu. Kroppen är just nu som någon slags annan dimension av mig själv som jag inte har kontroll över. Jag drar mig för att gå på "damernas", för det gör ju så förbaskat ont. Oavsett om det är nummer 1 eller 2. "Kärlekslivet" är inte heller en fest just nu. Som om cancern inte kommit emellan och förstört nog ändå. I långa perioder sedan det där första beskedet i december har jag inte ens fått ta ett bad pga infektionsrisken. Jag har en livmoder full av Rutger som inte ens de smartaste av experter i Sverige kan komma överens om vad det faktiskt är. Som om inte Rutgers invasion var nog, har jag även haft livmodern fylld av sårvätska som Du inte vill veta lukten av.. Dessutom tror min kropp att den har mens, igen.. Senast den trodde det var förra veckan. *Suck!!* för kroppsfunktioner som inte fungerar som de borde..

Lite extra deppad såhär kvällen efter en session bakom den blå dörren. Ont har jag också. Som fan!! Är inne på fjärde tabletten i rad nu och sitter och funderar på om jag ska slösa en morfintablett för att få min kropp att slappna av. Fasiken vilket party det är att vara mig just nu.. Men jag försökte iaf få kuratorn att förstå att allt det här som pågår i och runt omkring mig inte berövat mig humorn. Det har inte heller berövat mig förmågan att kunna skratta när något är riktigt roligt. Så jag berättade varför jag trivs så bra på jobbet trots att det kan vara tungt när jag har så ont ibland. Jag har kanske en av världens bästaste kollegor..

Förra veckan när jag hade så ont att jag inte visste hur eller om jag skulle lyckas ta mig hem från jobbet.. Jag låg dubbelvikt över mitt skrivbord med näsan 5 cm ovanför tangentbordet. Då säger närmsta kollegan:

- Närsynt?

Jag kanske inte tokskrattade rakt ut, fnissade nog mest till eftersom jag hade så förbaskat ont, men mitt inre log för allt det var värt. För det sades med sån kirurgisk precision. Som om det var sagt av någon som känt mig i en evighet. Önskar jag orkade vara mer på jobbet än vad jag gör i dagsläget. Humor är en jäkligt bra medicin!!

Filmen Patch Adams är ju faktiskt baserad på en verklig figur.. Sevärd!

Det var tur jag skippade mascaran imorse!! För som tårarna började drälla så fort jag kom till "min" kurator M.. Tror det kan bero på att jag resterande tiden alltid försöker dämpa alla tårar som vill ut med tröjärmen. Det är som att öppna en kran så fort jag slår mig ner i M's fåtölj i det där lilla kryp-innet. Kanske i KS alla slitnaste lokaler i "källaren" ligger de små trånga rummen där kuratorerna huserar. Som om man försökt gömma iväg den lilla och ganska anonyma mottagningen. Som om det måste finnas ännu en gräns för de som vågat ta hjälp för att vårda sin själ.

När jag närmade mig den blå dörren till den hemliga avdelningen i underjorden kom jag på mig själv med att ta smygande steg fram till dörren. Jag såg mig omkring. Sökte med blicken efter den vidriga sköterskan jag stötte ihop med på samma plats och tid som för precis en vecka sedan. Hon som behandlade mig som skit sista natten jag låg inlagd på kvinnokliniken. Hon som fick mig att skämmas sist jag gick här på väg till den undangömda mottagningen. Fritt fram! De sista två stegen skyndade jag istället på, och såg sedan till att snabbt slinka in genom den blå dörren för att gömma mig i väntrummet bakom ett UFF-luktande draperi.

Så vad pratade vi om? Jo, jag försökte få hjälp med valet jag står inför: operation nu VS. operation någon gång i en nu obestämd framtid. Jag  tog inte ens några omvägar, utan tog tjuren vid hornen som man brukar säga på en gång. Vi kom inte fram till något, men jag luftade lite känslor, tårar, ilska, oro och olika scenarier. Hon tyckte jag var arg och det är jag nog, med all rätt känner jag faktiskt nu!! Senaste månaderna av skitbehandling från svensk läkarvård i världsklass har gjort mig sån. ARG!! Jävligt arg till och med!! Och det ska ni veta, det är inte ofta jag går och bär på såhär mycket otyglad ilska. Det krävs ganska mycket för att få mig ur balans på det här sättet. Men som sagt, den dagen kommer också. Dagen för upprättelse.

Min taktik för dagens kuratorbesök lades redan imorse. Jag valde bort mascaran där framför spegeln. Den kommer ju fömodligen ändå bara att börja rinna och ge folk än mer anledning att stirra på mig på buss, tunnelbana och spårvagn när jag åker hem efteråt. Kanske skulle jag dra på mig ännu fler blickar än sist, då jag ändå bara åkte hem med rödgråtna ögon. Så jag gick naken till jobbet. Eller nja, det kändes lite så iaf. För att piffa till det hela valde jag istället att sätta på mig färgglada örhängen som matchar det fina stenhalsbandet jag fått av mamma. Drog även på mig min favvoklocka jag köpte när jag var i Sydney senast. Allt för att blickarna ska gå till de färgglada tingen jag bär istället för de ledsna ögonen. Nä nu måste jag börja dra mig från jobbet till kuratorn, men jag drar mig lite för att åka, överhuvudtaget..

Känner mig som själen väger några kilo extra just nu. Som att jag gått vilse i en stad av labyrinter. Att jag står ensam i en mörk gränd med något okänt jagandes efter mig, precis som i en mardröm. Något som kommer närmre och närmre och som nu är så nära att jag nästan kan höra dess andetag. Själv håller jag andan. Inte av rädsla för att hittas, snarare av rädsla för smärtan. Undrar om det lurar något bortom den stängda porten. Men vilken dörr jag ska välja, vilken är rätt? Ska jag följa mitt hjärtas önskan, eller ska jag välja det säkra alternativet? Kvävs nästan av alla frågor som ekar svarslösa i mitt huvud. Inväntar en gryning som aldrig kommer, men om någon tänder ljuset så jag hittar ut från denna mörka återvändsgränd så vore jag tacksam.

Finns inget mer ångestframkallande än att invänta ett besök till kuratorn, har jag upptäckt. Trodde det skulle vara lite lättare såhär andra gången, men så verkar tyvärr inte vara fallet. Imorgon måste jag prata beslut, finns inga vägar runt det nu, går inte att dra ut på det längre. Spelar ingen roll vad jag egentligen vill. Det måste ske nu. Kanske därför det känns så jobbigt..

Fick lite panik idag på jobbet när jag kom på att sambon ska resa bort nästa vecka. Om jag får en operationstid snart så kommer jag vara helt själv hemma då ju. Hur fungerar det om jag inte får bära mer än vikten av ett mjölkpaket efteråt? Hur ensamt skulle det inte kännas att vara helt själv hemma när jag kanske kommer vara som mest sårbar i hela mitt liv? Inte ens Nelson kommer vara hemma som mysigt gossällskap. Vilket ju iofs är bra på ett sätt, eftersom jag inte skulle ha en chans att ta hand om honom. Bukoperation och 35 kg vovve på 1 år går liksom inte ihop. Så Nelson ska få åka tåg och tas omhand av sambons mamma på Tjörn, medan sambon åker utomlands i tjänsten. Så även om det är nödvändigt, operation eller ej, så kommer det bli ofantligt tomt alldeles själv hemma i stora lägenheten. Men det löser sig väl, jag får väl hyra in något sällskap för att mota alla mörka tankar i grinden. Tänk att jag reflekterat så lite över vad som händer imorgon eller dagen efter eller .. att jag inte ens sett detta komma krypande. Får väl flytta operationstiden om det inte skulle lösa sig. Som sagt det löser sig, men oavsett kommer jag bli helt själv hemma i nästan två veckor. Fan att man blir så beroende av andra! Jag har alltid stoltserat med att vara självständig och njutit av all egentid jag fått. Nu känner jag mig mest stukad, blottad och försvarslös. En skugga av mitt forna jag..

I övrigt denna dag bröts sviten på en hel dag utan värktabletter. Så rekordet blev, trumvirvel, ja just det: EN hel dag.. Men jag jobbade iaf in lite stulen tid från förra veckan. Och när jag kom hem till den där glada svansen som nästan skakar loss från sitt fäste varje gång man kommer hem, så tog vi en skön liten promenad. Nelson och jag. Och där vattnet låg som lugnast och en stenmur ramade in en båge av färgglada tulpaner, där satte jag mig på den vassa kanten. Nelson fick ligga på den mjuka nytillvuxna smaragdmattan och mumsa lite på gräset. Han gillar de bredaste stråna bäst. De där man kan skära sig på om man med små mjuka barnhänder försöker dra av ett utav dem. Satt där en liten stund och filosoferade. Försökte tänka bort alla nyblivna och stolta föräldrar som drog runt på sina små i vagnar. Jag är inte bitter och hoppas innerligt att jag inte kommer bli det i framtiden. Men just idag orkar jag inte se dem. Så jag grävde ner mina fingrar i Nelsons mjuka sommarpäls och lät doften av blommande träd och växter hypnotisera mig. Så om någon hade frågat mig just där och då hur jag mår, skulle mitt svar blivit: till och med på gränsen till bra vissa dagar

När ingen ser dig, hör dig, stör dig, vad gör du då? Kryper du ihop i fosterställning och låter regnet falla? Eller klättrar du uppför stuprännan som är oändlig med bara händer och fötter?

Tror lite att det är det allt handlar om. Att kämpa för att återta sitt liv när mattan dragits undan och du gått i deck av värk. För det tar nog en stund att "landa", som det så fint heter. Att landa i ett besked du inte hade väntat dig, landa i att du kanske aldrig kommer få egna barn, landa i hur det känns att aldrig kunna bilda familj på "riktigt", landa i att aldrig få se "ditt" barn växa upp och lära sig livets alla fantastiska läxor och se på medan barnet upplever äventyret: livet. Det känns nästan som att förlora någon närstående i alldeles för ung ålder. Hen hade ju hela framtiden för sig brukar man ju säga om de som rycks ifrån oss på tok för tidigt. Så känna det lite för mig också. Jag har inte superlängtat efter barn, tänkt att det tar jag lite senare i livet. Det får komma sen när jag själv är stabil och har ork att dela med mig av all min tid. Nu när verkligheten förmodligen blir nån helt annan än vad jag långt inne har önskat så sörjer jag. Jag tror jag hade blivit en fantastisk mamma! Nu är det något som jag troligen aldrig kommer få uppleva, och det gör ont. Jag känner mig berövad på något som så många andra tar för givet att få uppleva. Som så många andra bloggar om och klagar på och tycker är jobbigt, men även helt underbart såklart. Så på något sätt måste jag också, likt mammor och pappor som förlorat ett barn, också sörja en framtid som aldrig blir. Just nu har jag inte kommit dit. Kanske därför det är så svårt att ta ett helhjärtat beslut om operation..

Men nånstans i allt det här. I alla tankar som irrar och virvlar omkring i mitt huvud så håller jag ändå på att resa mig. Jag ligger inte längre i fosterställning och låter regnet falla. Jag har greppat ett handtag och håller krampaktigt på att kravla mig upp på knä. Kanske beror det på att jag så äntligen fick en nästan helt smärtfri dag igår och fick lite krafter åter. Just nu ser jag iaf stupröret där borta i fjärran. Vill så gärna dit! Snart..

När jag väl når dit hoppas jag att jag slipper att klättra det naken!!