Äntligen skulle jag gå till jobbet och vända tillbaka till den väg jag färdades på innan Lucia och det där cancerbeskedet. Jag hade laddat och kände mig taggad. När jag kröp i säng började jag dock frysa igen, tog tempen, feber.. Tänkte: "det går nog över under natten". Det gjorde det inte!! Istället vaknade jag av febern och ledvärken flertalet gånger. Under dygnets tidiga timmar bestämde jag mig därför för att stanna hemma.

Är extremt känslig just nu, gråter för allt möjligt löjligt. Sambon var också hemma från jobbet för den ovälkomna gästens skull, som sedan i fredags härjar våra kroppar. Vi såg Sagan om konungens återkomst halvsovandes i soffan och jag gömde ansiktet i mitt stora dubbelduntäcke flertalet gånger för att komma undan med ett par tårar. Kanske beror känsligheten på febern, kände mig i vilket fall väldigt patetisk där jag låg i en stor dunhög. Det tog mig timmar att tina därunder täcket efter morgonpromenaden med Nelson. När jag väl pallrade mig upp för att ringa ett samtal till kollegan började svetten rinna istället, men jag bestämde mig ändå för att plocka ned alla julgranskulor från granen. Jag är så jävla trött på det där risiga skrället så jag struntade i febern och värken. Sen tog dock energin slut. Så den står fortfarande kvar i hörnet av vardagsrummet över en gigantiskt hög av barr, granjäveln!!

När jag var som mest deppig idag under täcket så tänkte jag på hur orättvist det är att jag först fick cancer, för att sedan få bihållsinflammation vilket jag behövde penicillin för, sedan fick jag två andra diagnoser istället för cancer, förmodad infektion i min livmoder efter vävnadsproverna och för det äter jag nu antibiotika samtidigt som jag nu har influensan. Allt inom loppet av en månad. INTE OKEJ!!! Men som sagt jag trummar in mantrat: "det är i alla fall inte cancer!!".

Jag väntade hela dagen på att min egen läkare skulle höra av sig. Hon skakade till och med hand på att hon skulle höra av sig senast måndag (idag!) efter det att hon begärt ut provresultat och journalnoteringar från KS. Detta så jag ska få förklarat på svenska, och som på KS på latin, vad det är jag har för något och hur stora chanserna är att vad det nu än är som jag har inte utvecklas till cancer. Så jag sitter här och är lite trumpen över att hon aldrig hörde av sig. Börjar seriöst att tvivla på hela läkarkåren! Till råga på all har jag nu varit hemma i fem dagar vilket innebär att jag måste tillbaka till jobbet imorgon och smitta ner mina kollegor med influensa. För jag orkar fan inte gå till min husläkare på andra sidan stan för att få ett jäkla sjukintyg. Jag är trött på det här nu! Jag vill bara vara frisk!!

Så nu när jag skrikit av mig lite.. Återgår jag till slötittandet på TV:n medan sambon lagar ljuvligt doftande renskavsgryta. Lite laga soppa på en spik teknik. Ingen av oss har orkat oss iväg till affären som ligger hela 50m från vår port haha.. Det var dags att bli positiv och jag var på god väg igårkväll kändes det som. Jag fick en känsla av vardag, som jag längtar efter att bara få återgå till allt normalt nu. Jag tänker kräva min vardag tillbaka!!

Det har gått en månad sedan jag fick mitt cancerbesked. Sämsta med denna tiden har varit alla tunga tankar och framtidsprognoser. Bästa har varit alla underbara fina vänner och kollegor som visat sitt stöd på ett helt fantastiskt sätt. Att det nu kanske inte ens är utvecklad cancer är magi!

Min tursiffra verkar fungera helt osannolikt bra för mig!! Jag kommer behöva förlita mig till den fler gånger framöver, så det är skönt att veta att den gör skäl för sitt namn haha

På onsdag behöver jag ytterligare lite av magin när jag ska på den magnetröntgen som förhoppningsvis kommer visa att det verkligen inte är cancer. Håll tummarna!!

Kylan bet tag i kinderna, men det var värt det. Inne bland skogens ljuddämpande snöklädda träd hittade jag ro. Solens låga strålar glimrade mellan tallverken. Nysnö som endast blivit betrampat av harar och klövar. Pratade lite medan vi gick, men mest i tystnad. Det är skönt att gå endast med de knarrande ljuden från skor och tassar som ljudkuliss. Det enda som störde min inre ro var de stötarna av värk i magen och de influensapåverkade fotlederna, men det gick att tänka bort värken. Jag valde varsamt vart jag skulle sätta ner fötterna och mitt sällskap fick ofta vänta in mig, men vi hade ingen brådska.

Nelson sniffade ivrigt omkring i snön. Hittade pinnar att demolera. Tappade fokus, fann en stamm att nosa på. Sprang i förväg. Valde stigar, men kom tillbaka i hög fart när vi valde andra vägar att gå. Dröjde kvar när han fått upp ett spår. Försökte springa mellan husses ben, stannade tvärt, kom inte igenom. Saktade ner farten, spanade runt vardera ben för att sen sätta fart igen. Grävde ner tänderna i tallris som fallit till marken. Gned ryggen mot packisen som gömde sig på sina ställen under centimetrarna av den nyanlända snön. Njöt.

Precis nerkrypen under mitt dubbelduntäcke i soffan. Solen har sjunkit ner bakom horisonten. Färgar den annars blekblå vinterskyn ljusgul och lyser upp de tunna slöjmolnen som blivit kvar efter ett flygplan. Väntar på att få upp värmen igen. Lyssnar på United-Liverpool på sambons dator. Väntar på kaffe..

Det hade varit så mycket lättare att gå vidare om det inte gjorde så förbannat ont i magen. Jag vaknar om nätterna av smärtan, minst fyra gånger, ligger vaken, kan inte somna om, går upp. Sitter och andas in tystheten. Önskar att den försvinner, men det gör den inte. Förbannar värken, funderar på att ta en värktablett, slår bort tanken. Dels för att det inte hjälper fullt ut, ens med morfin, dels för att jag inte kan gå på tabletter varje dag, om det här är något som kommer fortsätta hålla i sig måste jag lära mig leva med värken.

Natten är vacker och gryningen likaså. Himlen byter färg, kylans kristaller formar mönster på balkongens glas. Flaggorna sträcker ut sig i vinden. Granbarren faller. Vovven ser på mig med sina bedjande ögon. Det är inte lätt att vara positiv när man fått influensan, direkt efter ett par veckor med ett cancerbesekd, där en penicillinkur mot bihållsinflammation även avverkats.. Livets ironi, men nu ska jag ta mig kragen. Har ju lovat det. Så idag, när vi äntligen mår lite bättre, ska vi städa och gå en långpromenad med vovven. Även han är ju sjuk. När vi låg här i lördagsmorse och mådde illa både sambon och jag, med spyhinken nära, ja då kräktes vovven. Men dagarna måste bli bättre nu, speciellt som nätterna är en sån lång plåga. Har sett solen gå upp. Idag blir det en bra dag!!

Världens lov slår sin ring,

sin slutna tystnad kring,

de vackra lyckans ting...

Just nu vill jag bara vara. Vara med mig själv, sambon, vovven. Hemma. Läka. Sudda bort alla spår av att ha behövt fira jul och nyår med en ond diagnos. Smälta alla intryck, all smärta. Svänga tillbaka på den väg jag färdades på innan cancerbeskedet. Gå vidare.

Får bara hoppas att livets lunk tar vid när jag är tillbaka på jobbet igen, där jag trivs. Vill bara att allt ska bli som vanligt! Inte mer eller mindre. Som vanligt bara, det räcker långt. För jag trivdes så bra som det var innan. Innan det där samtalet i scoutstugan. Dags att se framåt igen.

Fick inte vara med i cancerklubben längre. Det är lite synonymt med hur det känns just nu. Jag ska vara glad att det inte är cancer, än.. Jag ska vara glad att jag fick behålla min livmoder, en stund till iaf.. Jag ska vara glad att det jag har är mindre malignt, men de vet inte riktigt vad det är.. Så jag passar inte in nånstans just nu.

Att inte veta är min värsta fiende. Psykologen sa det. "Det verkar som att du vill ha fakta, när du får det kommer du kunna förhålla dig bättre till det". Och så är det nog. Jag vill veta med 100% säkerhet. Just nu ältar jag. Det är säkert nån slags del i processen skulle psykologen säga.

Magvärken vägrar ge med sig. Den ilar och blixtrar och har sig. Jag står ut. Nästan. Hur fasiken ska jag kunna fortsätta med mitt liv med den här värken? På måndag ska jag tillbaka till jobbet. Undrar hur ofta jag kommer ligga dubbelvikt över skrivbordet? Jaja, vad är väl en bal på slottet.. Kanske hjälper det med antibiotikakuren jag tar nu. Jag HOPPAS verkligen det!! Men just nu vill jag helst av allt bara passa in någonstans med min ovanliga åkomma och min magvärk som inte passar in på någon diagnos som de kunnat ge mig. Vi människor är inte skapta för att stå utanför. Vi trivs bäst i gemenskapen.

Måste lära mig att vänta. Har aldrig varit någon styrka jag haft. Jag måste leva med att vänta. Vänta till nästa provtagning, nästa röntgen, nästa provsvar.. Fick snabbt en tid för magnetröntgen iaf. Nästa onsdag. Ytterligare något att "se fram emot". Verkligen!!

Krishanteringspsykologen sa att jag kommer vänja mig. De första gångerna kommer vara jobbiga, sen kommer det gå lättare och lättare. Jag ser fram emot det! För att vänta är verkligen inte min grej. Det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, men jag håller inte med. Oavsett vad man väntar på. Tänk vad vi människor skulle kunna göra med våra liv om vi slapp vänta; på bussen, tåget, flyget, båten, på att någon ringer tillbaka, svarar på ett mail, på att komma fram i telefonköer, på att få betala, på att få ta ut pengar, på att komma först i kön, på att få svar på sina senaste cancerprover..

Just nu är det omvända roller hemma för en gång skull. Sambon är sjuk. Hög feber, ont i kroppen och illamående. Var till och med tvungen att hjälpa karln på med strumporna för han frös för mycket för att hämta och sätta på dem själv. Det är verkligen synd om killar som är sjuka haha!! Vi var till vetrinären med Nelson idag också och det visade sig att även han är sjuk. Öroninfektion. Så nu får jag ta hand om mina sjuka killar här hemma. Sambon konstaterade igår att "va skönt att du inte har ont i magen längre!". "Det har jag", svarade jag. "Jag har bara vant mig vid smärtan". Det kanske är det som är melodin. Jag ska bara vänja mig att ta prover några gånger om året och invänta på att svaret är negativt. För det är ju positivt!!  

Dagen efter besöket på KS började blytungt. Plötsligt fick jag bråttom iväg till krishanteringspyskologen. Kom några minuter försent eftersom jag glömde gå av vid stationen som jag skulle gått av på. Blev tvungen att åka tillbaka.

Vräkte ur mig allt jag hade inuti mig. Psykologen lyssnade och analyserade. Gav mig lite andra perspektiv. Den hånfulla läkaren på KS skulle ju äntligen få ge någon ett glatt besked och så blev jag inte så glad som hon förväntade sig. Läkarkåren är kända för att hålla varann om ryggen så hon kunde kanske inte säga att hon tyckte att de som tidigare givit mig cancerbeskedet gjort ett stort misstag. Hon tyckte inte jag ska förhasta mig att ta några beslut om sambon. Hon sa att mitt katastroftänkande härör från de tidigare kriserna jag varit med om i mitt liv. De 45 minuterna gick fort som vanligt och vi bokade in en ny tid nästa vecka.

För att få tiden att gå till mötet med gynekologen så åkte jag hem emellan. Sambon hade tagit en dag ledigt till och vi gick ut i skogen med lillvovven. Det var skönt att komma ut och gå. Jag blev snabbt varm, det var tungt att hänga med i mina killars tempo i den kuperade terrängen. Vår klumpiga vovve lyckades få in en riktigt snygg hockeytackling. Båda mina fötter tappade fästet samtidigt och jag landade raklång på en bergsknalle. Sambon tyckte såklart det var väldigt lustigt, men jag är ganska skör just nu så jag började gråta av det lilla.

Mamma mötte upp vid gynekologen. Hon förklarade att det jag har är en typ av myom som liknar polyper och inte ser helt typiska ut för att vara myom. Det är inte cancer, de kan till och med försvinna av sig själva. Men myom kan inte vara maligna, såsom sambon sa att de sagt på KS. Hon sa även att hon under alla sina yrkesverksamma år (hon är närmre sextio) aldrig haft en patient som haft livmodercancer i så ung ålder som mig. Men hon sa också att det som de diagnoserat mig med på KS inte heller är säskilt vanligt och att det är viktigt att hålla detta under uppsikt. Tråkigt nog är min onda mage och alla andra konstiga symtom jag har just nu inte sammankopplade med min nuvarande diagnos. Vi tog ytterligare tester och hon lovade att kontakta KS för att höra sig för om min diagnos och provsvar därifrån.

Jag och mamma gick lättade därifrån, vad som än händer så har jag nu iaf en läkare som kommer tolka provsvar och diagnoser åt mig. En läkare med empati och förståelse för att det är jobbigt att leva med något som inte är cancer men som kan utvecklas till cancer. Jag hoppas såklart att det är en typ av myom som försvinner av sig självt.