Det är drygt två år sedan som vi förlorade även dig till cancer. Det är först det senaste halvåret jag börjat sakna dig såhär intensivt. Vi sågs inte så ofta, men det kändes som man alltid visste det senaste ändå eftersom mamma pratade med dig i princip varje dag. Precis som mamma och jag pratar med varann. Det har tagit en stund för sorgen att springa ikapp mig, men nu saknar jag dig så det gör ont i själen. Du saknas!

Vi har vovven på dagis två stationer efter kyrkogården där du och mormor vilar tillsammans. Varje dag jag åker för att hämta eller lämna Nelson så tittar jag upp och blickar över den vackra kupperade kyrkogården. Det vilar något magiskt över skogen och ängarna där ni bor. Mormor tog emot dig med öppen famn, jag kan nästan se det framför mig. Hon hade väntat på dig sedan 1981 då cancern tog henne. Er vackra kärlekssaga. Hur ni kämpade för att få barn. Hur många missfall ni sörjde. Hur morfar försökte hugga av sin egen arm för att slippa att bli inkallad till andra världskriget. Så att han kunde vaka över mormor som var gravid. Det hade förmodligen ändå inte hjälpt även om han lyckats. Det var inte meningen att ni skulle få egna barn. Det var meningen att ni skulle adoptera min mamma.

Han var envis min "moffa". Inte bara lite normalt envis, utan grymt envis. Han slutade att leva efter mormor gick bort och han flyttade aldrig från den bostad som de bott i under tiden de var gifta och mamma bodde hemma. "Jag lämnar den här lägenheten endast i en kista". Och så blev det såklart. Vi försökte få honom att flytta närmre oss, så vi kunde hälsa på mer ofta. Men han ville inte skiljas från lägenheten med alla minnen av mormor. Han oroade sig alltid för oss barnbarn och varje gång vi var där hade han trots all värk från cancern släpat hem kassar med godsaker åt oss som han ville att vi skulle ha. Envis.

Glömmer aldrig hur han tvingade i mig ren grädde när jag var liten. Jag var ju så smal efter salmonellan och han tyckte det var så hemskt att se mig så. Jag har fler lyckoänglar där uppe i himlen, men jag tror det är morfar som sa ifrån: "Klart jäntan inte ska ha cancer!". Han hade blivit så arg morfar om jag haft cancer. Han hade vägrat gå på med på det.

Saknar dig varje dag "moffa"!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...