När jag ser tillbaka på veckorna som gått sedan Luciadagen och det kaos jag kastades in i, så gör jag det ändå med stolthet. Jag bröt inte ihop. Jag höll ihop. Jag var stark för de som är svaga och grät ut hos de starka. Jag var beredd på strid och jag var beredd på att ta hjälp. Även om jag hade ont och var ledsen så jobbade jag, gick ut med hunden och pratade med släkt och vänner. Även om det var tungt så tänkte jag ändå framåt. Så ja. Jag tycker jag har all rätt att känna mig stolt över mig själv som uthärdade den svåra tiden på det bästa sättet som jag kunde förmå.

"Vem som helst kan ge upp, det är det enklaste i hela världen. Men att härda ut när alla andra skulle ha förståelse för att du bröt ihop är sann styrka." - Mahatma Gandhi

Imorgon blir första riktiga dagen tillbaka på jobbet sedan cancerbeskedet. Hur ska jag förklara den nya invecklade diagnosen som inte ens är säker än? Ändå ska jag stå där och prata om något som om jag trodde på det till 100% själv. För även om jag tror till 98% på den nya diagnosen så finns det ett litet uns av tvivel inom mig. Tror det tvivlet kommer tystas så snart jag får lite provsvar. Förhoppningsvis får jag det i slutet av veckan som kommer nu. Det känns dock som något lossnade igår. Helt plötsligt infann sig den där vanliga vardagskänslan. Inte trodde jag den skulle vara så efterlängtad!!

Jag hoppas verkligen att jag kan fokusera som förr på jobbet nu bara. Lite orolig för det. Nej jag korrigerar mig själv, jag är väldigt orolig för just detta! Att tankarna bara ska glida iväg med mig. För jag märker fortfarande av att jag har svårt att koncentrera mig en längre stund. Sitter till exempel och skriver på tre nya blogginlägg samtidigt nu, pratar med sambon och gosar med vovven.. Så jag hoppas de kan ha tålamod med mig på jobbet. Att det kanske kommer ta ett tag innan jag är tillbaka i normal form igen. Hur som helst ska det bli RIKTIGT skönt att komma tillbaka till kontoret imorgon. Välkommen tillbaka kära vardag!! Välkommen!!

Vaknade minst en gång i timmen hela natten av att jag brann och svetten rann i nacken. Sparkade av mig täcket och började genast frysa helt galet mycket. Febern har verkligen inte släppt sitt grepp om mig. Så den där andra antibiotikakuren verkar inte långt borta nu. Sista dagen på nuvarande kuren idag och jag har fortfarande ont av infektionen. Nog om min blöta natt.

Helt fantastiskt att vakna upp till blå himmel och ett frostbitet landskap utanför fönstret. Måste skaffa en riktig systemkamera så jag kan återuppta mitt fotointresse! Finns inget vackrare än en frostskimrande skog. Det dämpade ljudet som sluter in en i sin egen vintervärld, trädens snötyngda grenar som niger mot en där man går, minusgraderna som biter i näsan och alla snökristaller som lyser upp när solen når dem med sitt ljus. Måste vara minst 10 minus. Idag får vi bylta på oss ordentligt när vi går på långpromenad med vovven. Nelson ligger för övrigt och snarkar i vår säng just nu. Han har nog sovit lika dåligt som jag och är inte blyg att sova lite på frukosten då. Nä, nu bli det till att krypa ner under dubbelduntäcket igen, sjukt frusen.. Till er andra krya & friska: Ut och upptäck världen!!

Efter näst sista besöket hos krishaneringspsykologen kom jag glatt upp från tunnelbanan för att mötas av en buss med texten LE DIG GLAD!!! Helt fantastiskt hur en glad busschaufförs idé om att sprida lite glädje med några enkla ord, istället för att visa destinationen för bussens färd, kan få folk att spricka upp i breda leenden ute i den bistra vinterkylan. Den fick mitt redan goda humör att bli ännu bättre. Visst jag har fortfarande feber och ont i magen av infektionen, men jag är på bättringsvägen. Äntligen!!

Önskar alla glada själar en riktigt trevlig fredagkväll!! 

Någon som vet hur man piggar upp mig är min älskade Dora som bor i Australien. Precis som i Bullen så är det inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen..

Vi pratade i hela 34 minuter! Doran bad om ursäkt för att hon inte ringt på ett tag. Hennes karl hade frågat när hon pratade med mig senast och då hade hon kommit på sig själv med att det var ett tag sen. Hon kände dock inte att det var så länge sedan eftersom hon följer min blogg och känner sig nära mig ändå. Självklart blev hon förlåten! Doran berättade lite roliga historier om vad hon haft för sig och jag skrattad så tårarna rann, men bäst av allt. Hon och karlsloken kommer på besök till Sverige hela juni. JAAAA!!

Ännu bättre är att hon frågade om vi vll fira midsommar med dem. Vi kom fram till att vi ska hyra nån stuga ute i ingenstans, med nära till vatten och så måste det vara vovvevänligt såklart. Sambon blev också glad när jag berättade och vi har redan hunnit ringa in ett gammalt torp att hyra. Mitt ute i ingenstans, precis vid vattnet, med egen brygga och där en roddbåt ingår i hyran. Det finns visserligen ingen el eller indraget vatten till huset, men det finns både kyl/frys, gasspis och utedass. Bada får vi göra i sjön. Det är långt till närmsta granne och en vecka kostar bara 1500 kr. Perfekt för mysigt midsommarfirande. Så i år blir det tidig semester igen. Som jag ser fram emot att träffa Doran!!

Fortfarande inte helt avslappnad tydligen.. Någon har återigen ringt mig två gånger från dolt nummer, och direkt efter så har de ringt sambon. Varken jag eller sambon har en gemensam vän som har dolt nummer så tankarna börkade naturligtvis snurra, igen. Kan det vara från KS?? De har ju sambons nummer också. Kanske har de sett något negativt på min magnetröntgen och behöver komma i kontakt med mig omedelbart.. *suck!!*

Trodde verkligen jag börjat släppa katastroftillståndet och börjat gå vidare, men tydligen gör fortfarande minsta lilla mig väldigt orolig.. Hoppas att vem det nu än var som ringde, gör det igen, snart!! Hoppas på att kunna släppa allt som hänt sedan cancerbeskedet på Luciadagen och gå vidare!! Jag orkar liksom inte gå och vara på helspänn hela tiden längre..

I söndags när jag taggade för att gå till jobbet så låg jag i soffan och frös. Borde för övrigt varit en hint att jag hade feber, men men.. Go som han är skulle sambon packa in mig i det stora dubbelduntäcket, täcket som för övrigt är ett felköp på IKEA. Jag trodde jag köpt en dunkudde till sambon, men vid hemkomst insåg jag att det inte var en kudde utan ett duntäcke. Och det var inget vanligt täcke heller, utan det var ett dubbelduntäcke.. *suck!* Det skulle för överigt ta oss 3 år att köpa lakan till detta täcke haha.. Åter till den klantighet jag först tänkte berätta om. Sambon bäddade alltså om mig i soffan och jag höll upp datorn i ena handen så inte den också skulle bli nedbäddad. Helt plötsligt tappade jag greppet om datorn och den åkte rakt ner i mitt ansikte istället. Självklart träffade ena hörnet av datorn ett ben precis under öget. Gjorde fantastiskt ont!! Sambon gjorde rar som han är en ispåse åt mig, men han kunde inte hålla sig för skratt. Ont som jag hade uppskattade jag inte detta och fräste "sluta skratta och fixa is istället!". Trist tjej alltså, ingen humor tydligen..

Självklart blev jag lite orolig att det skulle bli en blåtira, men handbollsmålvakt som jag varit visste jag att det inte borde vara några problem. Det är bara när något träffar rakt mot näsroten som jag blir blå. "Hade varit typiskt om jag kommit tillbaka till jobbet med en blåtira", tänkte jag. Nu blev det vare sig blåtira eller jobb dagen efter ändå, så att det inte blev annat än en liten rodnad på kinden spelade ingen roll.

Febern har ännu inte släppt sitt grepp om mig, men jag hoppas det hör ihop med infektionen jag ådrog mig efter vävnadsproverma de tog på Sabbatsberg i slutet av november. Kanske behöver jag en antibiotikakur till för att bli helt bra, helt klart är dock att jag är en riktig liten klant med ett stort mått av (iaf enligt mig själv och andra) otur haha..

Hade tid hos min läkare imorse. Hon gick igenom journalen från KS och jag ställde frågor. Fick svar på en del som tyngt mig.. Nedan är mestadels skrivet som en minnesanteckning till mig själv.

Så är du inte intresserad av läkarspråk eller diagnostik så kan du hoppa till slutet   

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har något som heter Atypisk polypoid adenomyom och det kan gå tillbaka av sig självt. Det kan också utvecklas till cancer. I mitt fall då det är en hel skog av sådana där myom, som inte ser ut som myom utan som polyper, så vet man inte alls åt vilket håll det kommer gå eftersom det är väldigt ovanligt. På KS verkade de mer konservativa, men min egna läkare verkar se väldigt positivt på sjukdomen, i alla fall i jämförselse till vad det hade kunnat vara.. Jag väljer att hoppas på att myomen försvinner av sig självt och att jag slipper en hysterektomi.

Nu inväntar "vi" svar på MR och blodprover. Ja min läkare uttryckte sig så. Hon är verkligen en gynekolog som bryr sig. "Vi" väntar även på de vävnadsprover (PRD) som ska tas om 3 månader. För om MR och blodproverna inte visar något avvikande. Om PRD:n visar att myomen minskat i antal eller rent utav försvunnit ja då kan jag få hjälp att bli gravid. Uppföljningen kan dessutom bli mindre intensiv.

Min magvärk beror på en kraftig infektion efter de vävnadsprover som togs i November. Vid undersökningen på KS hade de konstaterat att det fanns en mängd sårvätska kvar i livmoderhålan, men de missade att säga det till mig.. Jaja, nu har jag ont mindre ofta och det strålar inte upp över ryggen eller bröstkorgen längre. Infektionen börjar lägga sig, men jag behöver kanske en kur till för att bli helt bra.

Jag frågade även hur de kunde göra en så kraftig felbedömning till en början. Det visade sig att de första vävnadsproverna skickats på en "snabb"-PRD (typ som en snabbsänka) och då såg de förändringar som tydde på corpuscancer. Vid cancermisstanke skickas alltid proverna för s k "second opinion" och i detta fallet till KS. Där gjorde de istället bedömningen att det inte är utvecklad corpuscancer utan en typ av myom. Är det då inte bättre att säga att "du har förändringar i livmodern så vi har skickat en remiss för vidare undersökning till KS" än att säga att "det har fastställts att du har elakartad cancer och du kommer behöva en hysterektomi"? För mig är det STOR skillnad i vad de två meningarna betyder.. Båda skapar visserligen oro, men förändringar är inte detsamma som cancer som är ett sannerligen stigmatiserat ord i sig bara.

Uppföljningen beror på vad provsvaren visar, men troligtvis kommer de följa mig i 2-3 år och jag kommer behöva ta vävnadsprover under narkos ca 1-2 gånger om året. Helt ok kan jag tycka bara jag slipper en segdragen infektion varje gång efteråt..

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag gick från min läkare kände jag mig glad, jag ringde mamma med de goda nyheterna och hon började gråta av lättnad. Jag blev också väldigt känslosam. Snart är det över, snart kan jag dra ett streck över de senaste veckorna, snart kan jag gå vidare med mitt liv som jag levde innan Luciadagen. Min läkare föreslog att jag och sambon borde åka iväg i en månad och bara njuta och landa i detta. Själv vill jag bara börja jobba, jag vill bara återgå till min vardag. När jag fått positiva svar på mina prover ska jag bjuda in mina kära vänner till en "Det var ingen jävla cancer"-fest. Så det så! DET är värt att fira om något!!