Jag var som sagt inte ett dugg nervös över att göra magnetröntgen idag, även om det fortfarande finns en liten risk att det ändå visar sig vara cancer. Däremot var jag sjukligt trött efter en lång natt av vakna timmar. Väl på britsen så säger den vänliga röntgensköterskan att det kommer ta 45 min och att hon kommer behöva ge mig både kontrast i armen och en spruta i låret. I låret!! Jag grimaserade och behövde knappt berätta om min sprutfobi. Den otroligt mjuka och vänliga sköterskan visade mig ändå respekt, trots att jag fortfarande är vansinnigt rädd för sprutor 32 år gammal haha..

Jag somnade nästan där inne i tunneln med magnetkamerans dunkande i takt till musiken i de gigantiska hörlurarna. Kontrasten smakade metall i munnen och jag tänkte på varenda andetag jag tog i 45 minuter. När det äntligen var klart fick den snälla sköterskan hjälpa mig upp. Var lika stel som ett lik.

Hemresan  från KS var ansträngande, tröttheten fick mig att sluddra och kontrasten hade sänkt mitt blodsocker till illamåendets gräns. Har verkligen börjat vänja mig att må dåligt nu.. Och just det ja, nu är det bara att vänta på svar. Igen.

Eftersom jag inte var så närvarande under nyår och mitt enda "löfte" var att överleva så måste jag nu tänka om. Sambon har lovat sig själv att läsa mer. Ett riktigt bra löfte tycker jag. Jag har ju några saker jag verkligen borde lova mig själv, som att sluta att röka och snusa och att gå ner min övervikt. Saker som folk brukar lova sig själva men sällan hålla. Skulle kännas patetiskt att lova mig själv det, igen. Så hur lovar man sig själv det utan att det blir patetiskt och att det faktiskt blir en inspirationskälla som får en att nå sina mål??

Jag skulle kunna lova mig själv att köpa en riktigt dyr motionscykel, som får mig att använda den för att hålla det dåliga samvetet borta bara på grund av priset. Finns en jättefin cykel som jag redan spanat in på Träningsspecialisten..

Nikotinet är svårare.. Har ju försökt att sluta så många gånger att det är löjligt, en nit till och det kommer aldrig bli trovärdigt någonsin igen. Har funderat på att ta hjälp av en husläkare. Men hur ska en läkare få mig att sluta? Hur ska en läkare få mig att få den rätta viljan att sluta??

Hur lovar man sig själv något rimligt och lagom?? Tror jag hoppar det här med löften för 2013, jag har ju redan uppfyllt mig original löfte.

Så var tiden inne för magnetröntgen som ska bekräfta att jag inte har cancer. Jag är faktiskt inte alls nervös, de nya diagnoserna börjar kännas betryggande säkra på något sätt. Under dryga tre veckor var jag inställd på att behöva kämpa mot cancer 2013. Nu är jag inställd på att jag sitter säkert och att oddsen för att jag någonsin kommer få cancer är extremt låga. För vem har sån tur som jag? Att inte ens behöva kämpa mot cancer för att bli frisk från den. Så jag förväntar mig att inom en vecka få riktigt glädjande svar på blodprover och röntgen. Sen tänker jag fortsätta glida på den här räkmackan. För det är jag värd!

Jag har tänkt mer och mer på att anmäla hela grejen till vilken myndighet man nu än gör sådant till. Det är fan inte okej att ge någon ett cancerbesked när det inte är sant. Och inte nog med det, att sedan låta denna person tro att de har cancer och aldrig kommer kunna få egna barn, det är fan inte okej! Och inte nog med det, att sedan låta denna person tro allt detta i nästan en månad och dessutom över både jul och nyår, det är fan inte okej!!

Någon som vet vart man anmäler??

Stora och vita dras de mot jorden, sveper sitt vackra täcke över skog och land. Själv sitter jag inne och tittar ut. Deppig. Min vän mår för dåligt för att komma förbi och fira sin födelsedag. Jag hade verkligen sett fram emot att få fira henne. Att må dåligt och behöva eget svängrum kan jag verkligen känna igen mig i, så jag har skickat några omtänksamma ord som jag hoppas ska värma lite i hennes sorg.

"Trots att tårar faller, torkar själen inte ut. Trots att hjärtat blöder, tar livet inte slut. Trots att allting rasar, fortsätter läppar att le. Trots att man är förblindad av sorg, fortssätter ögat att se.."

Fick en rapport från mamma att minsta systern lyckats skära av sig fingrarna, igen, nere i Alperna där hon säsongar. Det visade sig vara så att hon lyckats snubbla, igen, och bara skurit upp fingrarna lite, igen. Fingrarna hade gått att limma ihop igen, så när hon ringde upp mig var hon ändå pigg och glad. Börjar verkligen bli en tragikomisk dimension på hennes säsongande. Första året gick hon in i en glasdörr, vilket resulterade i hjärnskakning och en bruten näsa som nu förmodligen alltid kommer vara sned. Hennes otur slutade dessvärre inte där heller, under hennes första säsong lyckades hon dessutom gåendes med sin snowboard under armen att ramla på trottoaren och skära upp sitt högra pekfinger ända in till benet. Så hon kommer förmodligen alltid att leva med nedsatt funktion och känsel i det fingret. Dessutom lyckades hon 22 år gammal få ett så pass kraftigt diskbråck att hon dryga året efteråt fick opereras akut. Innan hon läkt färdigt drog hon iväg för säsong nr 2. Så det var verkligen med stor skepsis som vi i familjen sa farväl. Måtte hon skärpa till sig nu och lära sig stå på benen så vi slipper få fler tråkiga samtal om hennes senaste olycka!!

Det har ändå hunnit hända en hel del positiva saker såhär långt denna vintervita dag. Kunde bekräfta min röntgentid på KS imorgon. Det gick helt smärtfritt, så det var ju tur att jag inte hetsade upp mig allt för mycket haha.. Fick även tag på min läkare idag. Hon har fått ut min journal från KS nu och ska med hjälp av den kunna förklara för mig lite mer ingående vad jag har för diagnoser och hur framtiden ser ut. Enligt henne ser det ljust ut, så nu kommer jag äntligen kunna andas ut. Ska träffa henne på torsdag för en journalgenomgång. Så det verkar bli en bra vecka för att kunna lämna den mörka månaden som gått bakom mig och fortsätta med mitt liv

Kom att tänka på tidsbegreppet som förändrades så radikalt under de veckorna som jag trodde att jag hade elakartad cancer. Då gick den så långsamt och tiden tänjdes ut så att en dag kändes som minst en vecka. Nu när jag börjar landa i möjligheten att det är något annat än utvecklad cancer så känns tiden med cancerdiagnosen helt sjukligt fjärran. Som att jag stängde in mig i en avskuren värld där alla intryck utanför silades genom en liten tratt som rann över och aldrig nådde mig där inne.

Nu hoppas jag att med tiden kunna gå vidare utan att må dåligt varje gång jag behöver ta nya cancerprover. Folk lever ju med olika dödliga sjukdomar i flera år, så det måste ju gå att vänja sig. Jag tror man gör det man måste. Tänker på överlevarna i filmen Alive som åt sina vänner uppe i Anderna efter en flygkrasch. Filmen är inte fiktion. Vi människor gör det vi måste för att överleva. Så jag kan väl inte vara så mycket annorlunda? Jag har ju överlevt förr, då borde det här vara rena hemmamatchen mot ett bottenlag. Måste bara få tiden att gå i takt med mina egna steg igen, först då kommer jag få tillbaka min vardag igen. Hm, behöver bli frisk från influensan och magvärken också. Kan ju inte ligga fastklistrad i sängläge om jag vill tillbaka till vardagen.. Hoppas tiden går fort så jag snart är där!!

Min fina vän som nyligen miste sin mamma ringde sent igår kväll. Hon ska på intervju i närheten där vi bor och frågade om hon fick sova över här idag. Sjävklart! Jag varnade henne såklart för att både jag och sambon är deckade i influensan, men hon ville absolut komma ändå. Efter vi lagt på och jag stod i duschen kom jag på att hon fyller år. Det nämnde hon inte. Kanske inte så konstigt eftersom jag glömt hennes födelsedag så många gånger.. Så jag ser det som ett test. Ska köpa present lagom tills hon kommer hit vid lunchtid för att lämna av lite saker inför kvällen. Förhoppningsvis har hon tid för lite fika också innan hon ska iväg på intervjun. Förhoppningsvis vinner jag också några välbehövliga poäng för att jag klarade testet.

Tänkte också på möjligheten att hon medvetet kommer hit för att inte göra en sån stor sak av hennes första födelsedag utan sin mamma. Är det så tänker jag ändå tvinga i henne lite extra gott mums och så hoppas jag såklart att jag kan hjälpa henne att dra på smilbanden eller gråta för den delen. Vilket som är läkande. Om jag så bara kan underlätta och få dagen och kvällen att gå för henne så är det bra. Jag vet ju numer verkligen själv hur tiden kan vara en fiende när man mår dåligt över något..

Det ska bli kul att hon kommer över, tvingar upp sambon och mig i sittläge i soffan och så får jag krama om henne ordentligt. Nu ska jag ut och köpa present. Hoppas jag hittar nåt värdigt min fina vän!

Stort GRATTIS på Din dag kära vän!!

Eftersom både sambon och jag är influensasjuka och ligger och tycker synd om oss själva i soffan så har vi inte varit så duktiga på att hämta posten. Vi bor i ett sånt där nytt modernt hus där posten delas ut i små fack nere i porten. Så att hämta posten blir inte av så ofta som förr eftersom den inte ligger och gör sig påmind innanför ytterdörren.

När vi kom in efter en promenad med Nelson så kom jag mig dock för att slänga en titt i vårt fack. Där i högen av räkningar låg ett brev från KS. Hjärtat stannade lite. Jag har ju redan fått kallelsen till röntgen. De ska ringa mig senare för att ge mig provsvaren tillsammans med röntgenresultatet . Visserligen ringde ju någon mig förra veckan från okänt nummer flertalet gånger på både privata telefonen och jobbmobilen. Men nej, inte kan de komma med något nytt besked via ett brev. Eller?? Hm.. De kunde ju inte ens ge mig en förklaring på vad jag är för sjuk så..

Jag öppnade brevet så fort Nelson var torkad och kopplet upphängt. Kändes som en evighet. Det visade sig vara en ny kallelse till röntgen. En timme tidigare, men fortfarande på onsdag. Inte mig emot eftersom jag måste vara fastandes.. Men så läste jag, du måste bekräfta din angivna röntgentid för att få behålla den. Det har jag ju missat så jag slängde mig på telefonen såklart för att ringa och bekräfta, även fast timmen är sen. De måste ju ha en telefonsvarare att lämna mitt svar på, men.. Nej! Det går att lämna återbud på telefonsvararen, andra ärenden måste man tas omhand under de begränsade telefontiderna. En timme på förmiddagen eller en timme på eftermiddagen har man på sig.. Fasiken vad flexibel sjukvården är!!

Tänker titta på lite komedi och sen blir det sängen.. Hoppas sambon kan muntra upp mig. Det är hans specialitet!!

Godnatt & cerutt!! 

Älskar vår lille stora Nelson!!  Verkligen så jäklarns glad att vi skaffade honom!!

Som sagt känslig och har feber, kanske i omvänd ordning? Hoppas det är svaret på varför detta plötsliga känslosvall..