Tiden som gått så långsamt att jag hört sekundvisaren ta sina pauser tar helt plötsligt små skutt. Den går inte i jämn takt, men den 8:e januari närmar sig. Det förlamar mig på något sätt, allt känns så konstigt ut-och-in. Det känns som det ligger en hinna mellan mig och verkligheten. Jag vet inte om det beror på att tankarna snurrar så snabbt, medan tiden går så långsamt, för att bara enstaka gånger om dagen gå i varandras fotspår.

Den 8:e närmar sig som sagt och jag vill bara ha det överstökat, så jag får veta mer om min sjukdom. Så jag får ett datum för operationen så jag kan sätta ett nytt delmål. Även om jag bara vill skrika "jag vill inte något utav det här!!" så kommer datumen komma och gå och jag är rädd. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att tiden ska gå för långsamt, rädd för att tiden ska gå för snabbt, rädd...

Försöker att tränga undan alla tunga tankar; med promenader, i sambons trygga famn, med filmer på TV:n kryssandes mellan flertalet öppna fönster på datorn. Det enda jag lyckas med är att driva mig själv till vansinne eftersom allt jag håller på med tar fem gånger så lång tid. Att allt hackar sig fram just nu kan ju också bero på att jag inte sover så många timmar som jag borde och att min hunger gått och blivit helt döv. Idag lockade dock sambons kryddiga fisksoppa, så jag fick iaf nåt i magen

Just nu är min plan att sova och äta så mycket som möjligt när jag kan. Fick sömntabletter utskrivna, men de känns mer som en försäkring i fall att jag inte kan somna, så jag har inte använt en enda. Mitt problem är precis som vanligt att släpa mig själv i säng i tid och att jag inte kan somna om när jag väl vaknat till. Har man en liten rastlös vovve, livliga drömmar och dessutom snarkar, ja då vaknar en lättväckt tjej som jag, även om det så är för att jag själv snarkar för intensivt. Öronproppar till trots haha..

Godnatt & cerutt!!

"Om man ser det från ett lite konstigt perspektiv så är jag 'glad' att detta hände just dig - du är den enda jag känner som jag vet kommer klara en sån här situation - du har alltid varit min starkaste vän! "

Ovan är en del av ett sms jag fick av en nära och kär vän. Hon är inte den första som uttrycker sig på liknande sätt. Till och med mina nya arbetskollegor som inte känt mig så länge har sagt samma sak. Något jag reflekterat över. Varför anses just jag vara så stark? Är det bara något man säger när någon får ett cancerbesked? Jag kan förstå att mina närmsta vänner tror att jag är stark, för de vet att min styrka testades redan i tidig ålder. Gör det verkligen mig mer stark än andra?

Mamma har alltid sagt att "ensam är stark". Jag tog det för sanning när jag var yngre. Tror dock att det var någonstans under mina tre år i terapi som jag insåg att ensam är fan inte stark! Lärdomarna var många de där åren av terapisittningar en gång i veckan. Det rev upp såren från barndomens mörka period varje vecka. För varje lager av skorpa som lades på såren så blev minnena mer uthärdliga och suddiga. De gjorde inte längre fysiskt ont varje gång minnena gjorde sig påminda, men det är inte detsamma som styrka. Iaf inte för mig. Den enda fråga det får mig att ställa är: hur mycket ska en person egentligen tvingas gå igenom?

Så vad är det att vara stark? Tycker det är svårdefinierat. Stark för mig är en person som vågar leva livet fullt ut, sorg, olycka och förtryck till trots. Stark är för mig att vara någon som har styrka att säga sanningar som inte alltid är lätta att höra. Stark är någon som lånar sin axel till en medmänniska att gråta ut mot, även fast man själv mår dåligt. Stark är någon som vågar ta hjälp och ändå är stark i ensamheten. Stark är så mycket att det är svårt att sätta en etikett på. Jag tror dock att alla har en inneboende styrka, men många verkar inte veta om det. Det är min starka övertygelse att vi människor klarar av så mycket mer än vi tror. Och har man inget annat val så har man inget annat val. Då är det bara fråga om hur vi som enskilda individer hanterar situationen, och det gör vi alla på vårt eget sätt och så gott man bara kan.

Förra våren beslutade jag och sambon att skaffa den där hunden vi pratat om. Vi hade precis blivit snuvade på en underbar lägenhet med fantastisk utsikt över en livlig skärgårdshamn. Jag säger snuvade på den eftersom hyresvärden visade sig vara oseriös. Så här i efterhand är jag tacksam. För det gjorde som sagt att vi tog steget och beslutade oss för att bli hundägare.

Jag kollade på svenska kennelklubbens hemsida efter seriösa uppfödare och ringde sedan den som låg närmast. De hade bara en otingad valp kvar; en svart hanne. Precis vad vi var ute efter. Dessutom skulle vi kunna hämta honom lagom till semestern som redan var inplanerad. Namnet kom sambon på när vi tog vår sedvanliga öl på Skavsta innan avresan till London. När vi anlände till hotellet lite senare på dagen upptäckte jag av en slump att hotellets egna pir hette Nelson Docks. Det gjorde valet ännu mer självklart. Nelson skulle han heta, efter Mandela, inte efter den gamle lorden.

Ibland skapar tillfälligheterna livets väg. Tillfälligheter gjorde att vi välkomnade Nelson till vårt hem. Och som han förgyllt vår vardag. Alltid lika glad när man kommer hem. Alltid hungrig på nya promenader och äventyr som gör att vi kommer ut, vare sig vi vill eller inte. Jag har till och med insett att det är när jag som minst vill gå ut på en promenad som jag uppskattar promenaden som mest när jag väl kommit iväg. Efter mitt cancerbesked har jag än mer insett vilket lyckoinfall det var att skaffa Nelson. Han får inte bara ut mig ur lägenheten, han får mig att skratta, han är en fantastisk lyssnare och ett otroligt mysigt sällskap och han går att gosa, så mycket man bara orkar med.

Nelson föddes den 5:e april och idag blir han 9 månader. Det ska vi fira med en lång skogspromend och så ska han få ett mumsigt ben att gnaga på. Grattis Nelson och tack för att du är den underbara varelse som du är! 

Nelson ute i snön på balkongen. Efter husse och mat är snö det han gillar allra mest.