Vaknade i en sjöblöt säng. Jag frös samtidigt som svetten bara rann. Magen gjorde sig påmind, pulserande blixtar skickade sina projektiler av smärta upp mot bröstkorgen och över ryggen. Feber? Termometern visade normal temperatur. Jag kröp ner i den blöta sängen igen. Ville bara sova. Vaknade säkert femton gånger, såg snön som dalade ner mot marken i mörkret utanför fönstret. Tankarna fortsatte att snurra. Varför är jag inte glad?? Bestämde mig för att försöka få tid hos min egen gynekolog. Kanske kan hon ge mig några efterlängtade svar på mina nya frågor. Några svar som jag skulle kunna lita på. Ett välbehövligt besök hos krishanteringspsykologen stod redan på schemat efter lunch. Jag undrade hur jag nånsin skulle orka gå upp ur sängen...

Nerverna kröp utanför kroppen. Sambon försökte lugna, men det gick sådär.. Till slut kom den unga kvinnliga läkaren och ropade upp mitt namn. Händerna skakade och tårarna låg redo i kanalerna. Hon hade ett mjukt sätt att prata, måste vara av att sitta och ge cancerbesked hela dagarna, men hennes uppsyn var tvetydigt lugnt kontra full-i-fan. Senare kom jag att tolka hennes uppsyn och sätt som hånfullt.

- Så vad har du fått veta hittills? frågade hon.

- Att jag har elakartad livmodercancer och att jag behöver ta bort hela livmodern och förmodligen även äggstockarna, svarade jag.

- Vi har låtit analysera vävnadsprovet igen och på konferensen imorse så kom de fram till att det förmodligen INTE är cancer.

Världen stannade igen. VA?? VA!! VA...Hur kan de komma fram till något annat med samma prov som underlag?? Går det här att lita på?? Vad är det istället??

- Det är bla bla bla myom (hon sa nåt på läkarspråk som jag inte förstod). Jag frågade igen vad det hette och hon upprepade det som för henne är så självklart men som för mig var så ofattbart.

Jag fick iaf veta att det jag har senare kan utvecklas till cancer och de inte är 100% säkra på diagnosen, men att de för säkerhetsskull ska ta en magnetröntgen för att se så mina lymfkörtlar inte är förstorade och de kommer behöver hålla mig under uppsikt. Nya vävnadsprover ska tas om 3 månader.

- TRE månader?? Jag vet helt ärligt inte om jag pallar att vänta så länge, svarade jag argt.

- Om vi tar prov tidigare kommer det visa samma som nu, alltså att vi inte är säkra och då finns det ju ingen mening med att ta ett prov nu.

Den unga kvinnliga läkaren hade säkert väntat sig att jag skulle hoppa upp och ner av glädje, istället blev jag arg. Framförallt kände jag hur min tillit till läkarkåren sjunkit med flera hundra procent. Så hur ska jag kunna lita på det här nu då? Det fick jag inget tillfredställande svar på. Min förvirring var total. I mina vildaste och mest positiva fantasier kunde jag inte ha föreställt mig den här vändningen. Admnistratör som jag är hade jag förberett och printat ut flera sidor med frågor men de var inte relevanta längre. Kontrollen var återigen förlorad och jag kämpade för att formulera nya frågor utifrån de nya förutsättningarna. Den unga kvinnliga läkaren verkadedock ta emot dem med ett hånfullt leende på läpparna och det fick mig att skämmas för att ens fråga eller ifrågasätta mer än jag redan gjort. Visst jag förstår att jag inte reagerade på det sätt hon föreställt sig. Nu skulle hon äntligen i all sin jobbmisär få ge någon ett glädjande besked och så blev jag inte glad. Men ska inte en läkare som har som yrke att ge cancerbesked och hålla informativa möten inför behandlingar kunna hantera en sån här situation?

Vi tog bussen från KS och det tog inte lång tid innan sambon började ifrågasätta varför jag inte var glad, varför jag inte var lättad. Jag visste inte, trevade mig fram efter ett svar i närheten av sanningen som låg dold även för mig. Kanske för att jag inte känner att jag inte kan lita på läkare längre? Kanske för att jag inte känner att jag vet vad den nya diagnosen innebär eller ens vad den betyder eller är? Kanske för att jag blev chockad av den överraskande vändningen även om den var positiv? Kanske... ???

Vi klev av några hållplatser tidigare och valde att ta en liten promenad på vägen hem och jag blev åter påmind om ett annat gissel. Jag har nu ett fönster att skaffa barn på. Om det inte vore för att jag är i fertil ålder och inte har några barn så skulle de operera bort min livmoder utan att tveka. I canceröppenhetens tecken förklarade min sambo att han inte vill ha barn. Att han aldrig velat ha det. Däremot har han känt sig pressad av mig att säga ja. Så nu står jag återigen för dilemmat att göra slut med sambon jag älskar, skiljas från vår älskade vovve och vårt underbara nya hem. Livet är fan pest eller kolera.

Mamma mötte upp hemma hos oss. Hon hade gråtit tårar av lycka och lättnad och köpt med sig chamapgne och fina lila tulpaner. Sambon lagade tacopaj och vi drack rödvin. Vi pratade och det enda jag kände var oro, ilska, sorg och förlamning. Vad fan är bla bla bla myom? Ska jag göra slut på det liv jag lever nu och som jag älskar för att kanske hitta en ny kärlek som vill ha barn? Vad är det som säger att mitt sargade hjärta skulle läka i tid för att hitta en ny kärlek som vill ha barn innan den nya diagnosen utvecklas till cancer? Ska jag bara ta bort skiten som växer där inne i min mage nu och vara säker på att överleva men välja bort barn? Frågorna blev fler och fler och jag kände att jag bara ville explodera. Skrika. Gråta.

Champagnen smakade gott. Flera glas slank ner. Vi pratade öppet och ärligt runt bordet. Ju mer vin desto mer insåg jag att jag inte vill ta slut på livet som jag känner till. Det finns så mycket kärlek här där jag är nu. Räcker inte det?

Sedan den 21 december har jag har väntat, inte längtat, men fruktat denna dag. Om en timme ska jag träffa läkaren på KS för första gången. Jag ska äntligen få ställa alla frågor som bubblar runt i min hjärna både i vaket och sovande tillstånd. Så håll tummarna för att det går bra nu!! Och eftersom jag idag når mitt första delmål i min kamp mot cancern så valde jag att släppa detta blogginlägg kl 13:00...

Min underbara kollega Yvonne som kom in och tog hand om mig när jag var i chock efter mitt cancerbesked har skickat en del mail till mig under sin julledighet. I ett av mailen skickade hon en film som heter "Det är okej att känna". Den hade hon sett på en chefsdag och visat sina tonåriga barn och nu ville hon dela med sig den till mig. Filmen är skapad av en organisation som heter Ung Cancer och den hjälper unga vuxna som drabbats av cancer.

Jag drog mig lite för att se filmen, men såg den till slut hemma i min ensamhet. Den fick mig på sätt och vis (tror jag) att komma in i en ny fas. Jag grät. Jag hade inte gjort det på flera dagar, och i min värld just nu är flera dagar lika långt som flera år. Så det kändes som jag inte kunnat gråta på en hel evighet. Även om det var jobbigt så var det ändå skönt. Jag kan gråta igen   

"Kära 16-åriga jag, börja inte röka! Det kommer ändå göra lika ont att farmor gått bort, istället kommer du få kämpa mot ett livslångt beroende. Kära 16-åriga jag, vakna upp ur tonårshormonkoman och ta hand om dig själv! Du är värd kärlek och du måste lära älska dig själv för att må bättre..."

Efter jag sett filmen gick jag in på Ung Cancers hemsida och läste. Idag är jag medlem. De förstår vikten av snabba svar. Välkomnandet var varmt och jag deltar aktivt i Stockholm-avdelningens stängda forum på Facebook. Galna Stockholmare heter communityn och bara namnet känns befriande. Det är skönt att inte känna mig ensam (även om jag önskar att föreningen inte borde behöva finnas alls!). För hur många vänner man än har som lyssnar och hejjar på mig i min kamp så känns det ändå som att jag inte vill belasta dem med all min ångest och konstiga tankar. För vissa funderingar är ganska skruvade och det känns som bara någon som är i samma situation kan ta dem på rätt sätt. Hm, rätt sätt, det är inte heller rätt beskrivet. Svårt att förklara .. det är skönt att ha en samtalsvän som "sitter i samma båt" så att säga.

Mina upplevelser av Ung Cancers verksamhet är väldigt positiv. Så om någon undrar vad jag önskar i födelsedagspresent i år så kommer här en bild  

Fler bidrag till Ung Cancers verksamhet hittar ni på deras webshop.

Det finns många förutfattade meningar om cancer och vad en person som har cancer bör och inte bör göra har jag upptäckt. Till exempel får man inte vara ensam, för då tänker man tydligen för mycket och det är inte heller bra för då mår man dåligt. Jag har alltid behövt egentid, det är inget som förändrats bara för att jag är sjuk. Jag är ju fortfarande jag.

Det finns tydligen rätt ord att säga till någon som har cancer, men de rätta orden är svåra att hitta för många. Därför är det bättre att inte säga någonting, för det sårar säkert mindre. Så om någon sitter med ett lexikon med de där "rätta" orden så får ni gärna meddela mig för jag är verkligen nyfien. Jag är nämligen i stort behov av att få höra just de där rätta orden. De skulle göra så mycket större skillnad jämfört med de som inte vågar säga något alls, av ren rädsla för att säga fel ord, och allt bara för att jag har cancer. Det är verkligen en sjukdom som magiskt förändrar en människa och gör att man mår så mycket bättre om man inte säger någonting alls.

Andra saker jag upptäckt är att det skulle gå att komma undan med ganska mycket. För det är ju så synd om någon som har cancer. Visst! Livet är orättvist, det håller jag med om till fullo. Det är dock inte detsamma som att det är mer synd om mig än om andra bara för att jag har cancer. I degens värd behöver inte cancer vara likamed döden. Oddsen för att överleva är högre än någonsin. Frågan är bara med vilka ärr och men för livet, som sjukdomen lämnar efter sig. Den enda som inte köper den självömkande cancersjuka mig är sambon som håller mig på jorden. Vem vet annars vad jag skulle kunna tänkas försöka komma undan med. Att behöva hjälp med saker för att jag fysiskt eller psyksikt inte klarar av det är en sak, men att tycka synd om mig är en helt annan. Skicka mig hellre några omtänksamma ord. All självömkan kan jag stå för själv!

Sedan är det de där två frågorna... Hur mår du? Kan jag göra något för dig? Så på A svarar jag tuggummi och på B så vet jag inte. Frågor jag själv ställt till vänner och personer som gått igenom något jobbigt. Frågor jag säkert kommer fortsätta ställa, för det är de frågorna man ställer till någon i nöd. De kanske ska vara med i lexikonet? Det är absolut inget fel i frågorna och det är helt okej att ställa dem till mig. Det ligger kärlek och omtanke i dessa frågor, men när man hört dem flera gånger om dagen i, flera veckor i sträck och kan förutsätta att man kommer få höra dem i oöverskådlig framtid blir de jobbiga att besvara. För jag undrar vilket svar varje enskild frågeställare vill ha för svar. Orkar den här personen höra hur dåligt jag egentligen mår? Vad vill personen höra? På fråga B har jag aldrig kunna ge något svar. Men nu när sambon sover så kör jag så det ryker; det finns 3 dagars gammal disk, tvätten behöver hoppa i tvättmaskinen och hängas och vikas och flytta in i garderoben, Nelsons pälskompisar och alla dammråttor behöver flytta ut, jag har två stora speglar som borde sitta på väggarna och vara vackra... Så eftersom det är SÅ synd om mig är det helt okej om någon kommer hem och hjälper mig med det. Det är det jag behöver hjälp med. Men det svarade jag ju inte när mamma, vännerna eller chefen frågade idag. För då skulle de ju liksom nästan vara tvungna att säga ja, för jag har ju cancer och då kommer man undan med allt... Eller??

Tröttyrslig släpade jag mig till kontoret. Nickade till flertalet gånger på alla kommunala färdmedel på vägen. Inte ens minusgraderna fick mig att vakna. Massa kramar och omtanke av mina underbara kollegor värmde när jag nådde målet. Var inte hungrig och maten var inte ens god men lyckades ändå trycka i mig den största portionen sedan Luciadagen. Att jobba ger tydligen aptit. Magen protesterade dock och efter lunch kom den där otrevliga smärtan tillbaka. Den som kommit och gått sedan dagen innan jag fick beskedet. Den som gör att jag oroar mig för att cancern spritt sig. Den strålar ut i ryggen och känns som tusen getingstick. Den som läkaren som gav mig beskedet säger inte beror på cancern. Den här gången hoppas jag verkligen att jag kan ta en läkare på orden!

Jag har bestämt mig för att ta den där sjukskrivningen nu. För helt ärligt så kan jag inte koncentrera mig längre än två minuter i taget och då går det inte att jobba. Hur bra för min aptit det än är... Det var först när jag gick mot hissen på väg hemåt som dagens första negativa tankar kom. "Det är sista dagen på kontoret på okänd tid. Nästa gång jag går i den här korridoren och åker den här hissen kommer jag inte ha någon livmoder." Torkade tårarna i snurran ut och förbannade alla tomtar som flyttat in på loftet. Det var cancern som bjöd in dem, men jag tänker kämpa för att få dem vräkta! Så i veckan hoppas jag ha tillräckligt med styrka för att städa undan julen. Det är dags nu. De enda tomtarna jag vill ha kvar är mina favoriter och en och en annan julstrumpa 

Min tomtesamling, nu ska den flytta ner till källaren!!

*** De som inte gillar svordomar ber jag nu artigt att sluta läsa detta inlägg. Ni andra får skylla er själva  ***

Enligt min krishanteringspsykolog så är även ilska en energikälla att hämta kraft ifrån. Jag har alltid fått höra det omvända. Jag blir sällan riktigt arg, men idag blev jag det, på mamma. Avskyr verkligen att bråka med de som står mig nära! Rädslan för att bli lämnad är så stark. Vi redde ut det vi bråkat om och jag hoppas jag klargjorde att jag inte vill ha något tjafs om saker som inte är ett problem. Ilskan jag hade lyckats samla ihop till gav mig iaf ett hälsosamt utbrott på den här jävla skitsjukdomen...

Varför ska just jag behöva oroa mig för om jag kommit i klimakteriet för att min livmoder är full av tumörer?? Jag kommer ju ändå straffas med att aldrig få barn!! Varför ska jag behöva oroa mig för att den jävla cancern spritt sig till skelettet eller lungorna eller något annat vitalt organ?? Jag berättade tidigt om mina symtom för alla gynekologer jag sprungit till genom åren!! Men nej de sa bara "det är helt normalt". Till och med när de tagit ultraljudsbilderna så trodde de inte ens på vad de visade, för jag är ju alldeles för ung för den här cancertypen. Hur F A N kan man bara titta på mitt personnummer och inte ta de faktiska symtomen på allvar!?!?!? Och så en hel del svordomar och ältande till men... Jag är jävligt arg!! Så jag hoppas det ger mig energi att bekämpa den här jävla sjukdomen nu. Det har iaf gjort mig tillfälligt trött.

Så godnatt & cerutt   

Och förlåt för alla svordomar!!

När saker tynger och skaver är det viktigt att ha en ventil. För mig har handbollen varit en ventil sen tioårsåldern. Jag har träffat i stort sett alla mina bästa vänner via handbollen. En annan ventil har varit att skriva. Så det känns skönt att ha tagit upp denna syssla igen. Andra ventiler i mitt liv är sambon, vovven och såklart mina vänner.

Jag har dessvärre upptäckt att folk är rädda att höra av sig till mig. Först kändes det som att folk tror att cancer smittar. Har dock resonerat mig själv tillrätta, tror jag. Jag misstänker nu mer förnuftigt att folk; inte vet vad de ska säga, de tror att de stör, de blir påminda om sin egen dödlighet och blir avskräckta. Så till alla er som känner så: ni stör absolut inte! om jag inte orkar prata så hör jag av mig när jag gör det, alla ord värmer så det finns inget som är fel att säga, det är okej att vara nyfiken och det är helt normalt att vara rädd för döden.

Bara ordet cancer är laddat. Det är ett ord vi förknippar med sjukdom, död, smärta, sorg och saknad. Just nu övar jag på att säga och skriva ordet cancer så mycket jag orkar, så att det inte ska kännas lika laddat varje gång jag säger eller hör ordet. Det som hjälper mig allra mest just nu är faktiskt min blogg. Den befriar mig från mina tankar och funderingar och får tiden att gå. För jag inbilar mig att ha cancer är en ständig väntan. Man väntar på nästa besök hos läkaren, nästa operation, nästa provtagning, nästa provsvar och man väntar på att få höra att man är frisk. Så tiden blir något centralt. Vad gör man med den? Hur får man tiden att gå? Hur får man tiden att stanna?

Idag tänker jag fördriva tiden med att se en allsvensk handbollsmatch. Istället för att betala inträde kan man istället lägga en frivillig peng till Barncancerföreningen. Ett underbart sätt att förena nytta med nöje och samtidigt träffa några i min handbollsfamilj 

Första gången jag träffade hela ledningsgruppen i scoutstugan, där jag fyra månader senare skulle få mitt cancerbesked, så fick vi besök av en skratterapeut. Till en början kändes det löjligt. Att träna på att skratta i grupp? Kändes väldigt hokus pokus, men det var så chefen ville ha det. Han hade testat förrut och sa att det var en utmärkt övning för en ny grupp.

In i stugan under morgonkaffet kom så en rödhårig orkan som skrattade så det smittade av sig. Jag har sällan långt till skratt så jag hade svårt att hålla mig, men kände mig för ny i gruppen för att vara den första att bryta status quo. Kvinnan med det eldfärgade håret inledde sedan sin skrattsession med att dra en del fakta, vilket i sig var väldigt oväntat. Faka om skratt? Hennes knaggliga engelska gjorde gruppen än mer engagerad och en hel del av det hon sa har fastnat. Vi skrattar när vi är glada, rädda, ledsna, arga och chockade. Skratt frigör endorfiner i kroppen som får oss att må bra. Skratt är nyttigt när man är stressad. Att skratta i fem minuter är lika effektivt som att ro i trettio minuter. Det finns olika sorters skratt och i olika delar av världen betyder olika typer av skratt olika saker. Skratt är ett språk.

För att få igång gruppen fick vi sedan gå runt i rummet och härma olika typer av skratt; nervöst, förvånat, välkomnande, falskt och många fler. Det var en förlösande kedjereaktion och snart bubblade alla av skratt. När sessionen var över var vi en del som inte kunde sluta skratta. Hela dagen låg skrattet nära till hands och bubblade ibland upp av bara en blick. Vi tog ett viktigt beslut den dagen. Ett beslut som jag senare på kvällen fick veta hade tagit flera år för tidigare ledningsgrupper att ta. Det gjorde mig övertygad om skrattets kraft.

Så nu när jag går igenom en av de tyngre perioderna i mitt liv är det min förhoppning att jag kan fortsätta att ha skrattet nära. För skrattet är en sann energikälla.