Den där elektriska ilningen när två kroppar nuddar varandra, som om det går en pirrande stöt av välbehag genom hela kroppen. Behovet av att bara vara nära. Finns det en skönare känsla? Själv skrämmer den mig. När hjärtat säger "all in" men förståndet säger "ta det lugnt nu!!". Balansen är svår att manövrera. Tycker inte om att spela spel, jag vill veta vad som gäller, annars leker min hjärna gisnningslekar varje vaken minut. Gråzoner är inget för mig!!

Och där står gitarren och väntar på att bli spelad

torkade blommor pryder bordet

knotten svärmar

fjälluften lätt och sval med doft av tall

vitmossan så oändlig att den ter sig som den blekaste strand

två ja och dans långt in på sensommarnatten

däri tältet med skratt och sång

en helg av kärlek

för kärleken

Huvudet bubblar. Av frågor. Magen pirrar. Av oro. Hur släpper man någon som redan gått vidare?? Som sitter och sms:ar mitt i natten med en tjej han snart ska flytta in på "soffan" hos. Hur frigör man sitt hjärta så att det finns rum att släppa in någon annan?? Knuffar man ut den ena och gör plats för nästa som kan tänkas dyka upp längs vägen?? När alla längre förhållanden jag haft slutat på liknande sätt. Visserligen vägrar jag tro att det inte skulle finns nån där ute som faktiskt kan älska mig för den jag är. Som jag inte behöver knyta dubbelknutar på mig själv för att behaga. Men hur gör man?? Min kloka kollega skrev precis att "man ska nog bara låta sig flyta med på livets väg, det brukar bli ganska bra i slutändan ändå - man måste nog se sig för och bestämma själv när man har en valmöjlighet. Ödet bestämmer ändå om det!". Och jag håller med. Men huvudet bubblar ändå och magen vill inte sluta åka berg-och-dal-bana. En dag kommer hjulet sluta snurra och vagnen stanna på rätt station. Hoppas jag har förstånd nog att ta rätt beslut då..

Sitter och lyssnar på Natteravn och drömmer mig bort. En dag kanske nån kallar på mig..

Natteravn av Rasmus Seebach

Har svårt att sova igen. Inte så konstigt kanske med allt som pågår runt omkring mig. Känslan av att inte ha ork eller förmåga att ta tag i saker är också tillbaka. Det fungerar iaf att jobba, vilket för mig är guld värt. Likaså att jag tagit ett aktivt beslut och börjat spela handboll igen hjälper mig vidare. Samtidigt tackar jag någon högre makt, låt oss kalla det ödet, för att jag faktiskt tagit mig ur depressionen jag led av i våras. Visst, det var inte på egen hand, det var i tablettform, men just nu är jag glad för att min privata gynläkare lyckades övertala envisa mig att ta lite syntetisk hjälp.

Jag har aldrig trott på någon gud, men jag respekterar de som gör det så länge det . Till viss del tror jag på ödet. Mycket styr man över själv, men ibland inträffar det konstiga saker som inte går att förklara på annat sätt än att det var livets tillfälligheter som klev in och svingade sitt trollspö. Som att mamma träffade sin man på golfbanan. Det handlade om sekunder och att hon kände igen honom från ungdomsåren då de var vänner och han upp över öronen förälskad i mor min. Andra gånger när folk går tragiska öden till mötes skyller vi just på ödet. Vi vill så gärna ha något att hänga upp skuldfrågan på. För livet är ju inte rättvist och hur förklarar man det annars när folk drabbas av sjukdom eller annat som de inte borde? Allt är inte alltid logiskt, även om mycket är det, det kan man ju iaf konstatera. Oavsett vad man tror så tror jag att somliga saker som inträffar beror på ödet. Så jag kämpar på och hoppas att ödet ler åt mitt håll nån gång snart.

Jag är så rädd. För allt det okända som väntar och för sådant jag vet kommer inträffa. Obehaget av att gå på en date. Handsvetten som aldrig annars existerar. Munnen som lever sitt eget liv och levererar fullkomligt ovettiga saker i 180 km i timmen. Första kyssen. Att ta av kläderna inför någon ny. Baksidan av myntet, att ingen väntar där hemma. Ingen som gör att man behöver gå hem från jobbet. Ingen att prata med om saker man varit med om under dagen, ingen att mysa och vara nära med.

Har aldrig gillat att inte veta som kommer härnäst. Nu känns det som att hela min framtid är höljd i dunkel. Överraskningar i all ära, men de får vara av den karaktär att jag kan skratta åt dem. Att inte veta vart jag kommer bo, inte veta om jag har cancer, om jag kommer kunna skaffa barn, om jag slipper operera mig, om jag kommer bli lycklig med mitt nya singelliv känns som otrevliga paket att öppna. Hade helst sett att de var inslagna i cellofan. Men livet håller hårt på sina hemligheter. Vem vet vad det bjuder på härnäst..

Så var det dags för handbollsträning igen. Det var en extra festlig dag eftersom Miss Swan idag skickade in övergångspapprena till Svenska Handbollförbundet. Snart spelar vi åter tillsammans i samma lag igen. Så fantastiskt roligt!! I vår moderklubb där vi växte upp ihop. Där vi lärde känna varandra. Ett band starkare än något annat har formats där på handbollsplanen. Alla turneringar vi varit på runt om i Sverige. Nätter med hyss och bus. Sorg. Vi har delat mycket jag och Miss Swan.

Vi lunkade runt i centrum innan träningen, tog en sallad och sen bestämde vi oss för en tur på byn. Hade ju så mycket tid över innan det var dags. Miss Swan styrde kosan mot stranden där vi rullade runt fulla som 15-åringar. Idag tedde den sig så liten. Otroligt vackert. På andra sidan hav och ovanför land hängde stora moln med kvastar av regn inunder sig. Där vi stod var det sol.

På vägen tillbaka mot byn tog vi en sväng förbi min pappas nya hus. Vi slog upp adressen på Ratsit. När vi närmade oss drog jag ner solbrillorna och lutade ansiktet mot insidan av armen. Ingen var hemma. Fönstrena var mörka och balkongdörrarna stängda i det stora huset med tre våningar vid marinan. Konstig känsla att smyga så på sin egen far. Men det är så vårt förhållande har blivit. I bilen var humöret oförändrat på topp. Inte var vi särskilt sugna på att träna, men så fort man kliver in i hallen kommer suget tillbaka. Det gick bra idag. Riktigt bra för att ha varit borta i 1,5 år. Och inte fick jag ont i ryggen ens. Svetten brände i ögonen och glädjen att få spela klisterboll var stor. I helgen blir det träningsläger!!

Satt på jobbet när jag fick sms:et. "När vill du att jag ska flytta ut?". Bara så i sin enkelhet. Jag fick genast ett lock över bröstkorgen. Det där tryckande pirrande obehaget. Andningen blev tyngre, som om någon satt en gummisnodd runt luftröret. Tårarna var på väg mitt i det öppna landskapet. Bad vår controller följa med på en kaffe. Hon hakade så gärna på. Och där ute i fikarummet berättade jag om separationen. Hur mitt redan tunga år blivit ännu tyngre. Två koppar senare hade locket lättat, jag kunde skratta igen. Jag gör ju gärna det nu, skrattar åt allt.

Satte mig på min plats och så fortsatte sms:en hagla in. Sa att "vi tar det ikväll", men han fortsatte. Själv försökte jag bara andas. Han försöker få mig att kompromissa om lägenhetens storlek och läge. Jag duckade för att svara likte en politiker. Orkar inte provocera. Sa att "vi tar det när du kommer hem". Och så fick det bli.

Väntade uppe, han jobbade kväll. När han kom hem började vi dela upp våra gemensamma möbler och saker, muntligt. Det gick smidigare än jag trott. Vi bestämde att han flyttar ut den 1 oktober. Jag frågade vart han ska ta vägen. Han svarade till en soffa. Jag frågade vilken soffa. Jo den där snälla tjejen på jobbet.. Orkade inte ens bli ledsen, jag bara log och nickade menande. Hoppas och ber för att det här med lägenheten löser sig så bra som möjligt. Det finns ingen återvändo, jag måste få bli själv för att kunna gå vidare och läka såren.

Såg en rubrik skymta förbi. Aftonbladet i mobilen på pendeln efter jobbet. Hemligheten före detta cancersjuka bär på. Min riktiga skräck. Att även om det skulle visa sig att jag har cancer och jag skulle operera mig så är inte kampen över. Långtifrån. Rädslan kommer bo kvar i min hjärna. Påminnelsen att behöva gå på ständiga kontroller i flera år innan man blir friskförklarad. Vetskapen att om det kommer tillbaka så innebär det förmodligen slutet. För det är ofta jag hört den historien. Min bästaste Miss Swans mamma gick bort på det viset. Hon fick lungcancer och operationen var så lyckad att det bedömdes att hon inte ens behövde vidare behandling. Tre år senare var hon död. Metastaser.

Känner igen mig i beskrivningen av de unga kvinnorna i väntrummet. Blickarna i golvet. Nervositeten. Den eviga väntan på nästa provsvar, nästa röntgen, nästa.. Men livet fortsätter, även om svaren för mig inte kommit än. Har väntat på besked i 8 månader nu. Känns som en mindre livstid förpackad i vakuum. Alla frågor som "är du frisk nu?" kan jag inte ens besvara, för jag skäms. Känns som att det är så otroligt att de inte ens kunnat ge mig en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Så ja, jag skäms. För vem fan kan tro att någon med dagens utvecklade läkarvetenskap inte kan ge mig ett rakt besked om jag har cancer eller ej?? Det trodde inte jag heller var möjligt. Så jag skämtar bort frågorna och säger att jag är unik och att vad det nu än är jag har så borde det uppkallas efter mig. Att skratta bort all själslig och fysisk smärta är mitt nya koncept. Jag måste överleva vardagen, orka ta mig vidare, det måste komma något bättre sen. Jag kan inte ha ett till år som detta!! Det måste vända snart. Och så kommer skräcken. När jag vunnit första kampen, kommer jag vinna nästa??