Solen i all ära, men nu väcker den mig pensionärtidigt, eller så är det tankarna på cancerhelvetet som håller mig vaken. Sist jag hade cancer så minns jag det iaf som att jag inte hade problem med sömnen. Hm, sist jag hade cancer.. Känns så faktiskt. Som att tiden som gått mellan de olika beskeden delat upp tiden i olika epoker. Eftersom det inte känns lika tungt som vid första beskedet så känns det som en annan sjukdom den här gången. Kanske är inne i nåt slags förnekelsestadie. I december blev jag ju så chockad. Jag levde i något slags chocktillstånd i en månads tid. Minst. Nu har jag ju precis kommit tillbaka till verkligheten och jobbet. Hjärnan hängde för första gången med i resonemang och jag vågade tänka framåt igen. Förbi sommaren iaf. Så får man ett nytt cancerbesked och det är som att livet står och balanserar på sin yttersta spets. Igen.

Känner mig avskalad på alla riktiga känslor. Förvirringen av alla olika läkarutlåtanden och diagnoser att ta ställning till. Sist blev jag aldrig riktigt ledsen. Inte ens i min ensamhet. Jag blev aldrig riktigt arg och släppte på all ilska som jag vet måste finnas nånstans där inne. Nu har jag iaf gråtit i flera timmar och varit så arg att jag velat ha sönder saker. Måste hitta en ventil. En skorsten att pysa ur alla känslor genom. Är rädd att jag annars kommer att explodera. Förmodligen i riktigt raseriutbrott. Sådär så det svartnar. Så där arg som jag kunde bli i tonåren. Och där vill jag inte hamna igen!!

Ligger och tittar på min nya fina motionscykel med den stora röda rosetten som mamma knutit runt styret. Min tidiga födelsedagspresent från mamma, hennes sambo och mina fina systrar. Kärlek. Jag älskar att cykla i häftiga intervallpass. Sambon har utlovat ett riktigt gympass idag. Ska bli skönt att svettas och flåsa igen. Rensa tankarna. Tänker inte ge upp satsningen på handboll till hösten. Mitt kära lag spelar idag och vinner de leder de serien. Kanske blir det division 1 spel till nästa säsong igen. Jag tänker iaf satsa som att det blir så. Målet är satt. Måste blicka framåt.

PS. Firar 10 dagar utan cigg och snus idag. 10 månader till nästa delmål.

Vaknade vid 4 på morgonen igår och det har hängt med min medvetandegrad även idag. Känner mig som en öppnad fantaburk som stått ute i solen alldeles för länge. Avslagen, varm och med en konstig bismak.. Känslorna svajar; glad, arg, ledsen, avdomnad, hyperaktiv. Vilken cocktail! Inte undra på att adrenalinet flödar, svetten lackar och tårarna pölar sig..

Vad gör man när det inte går att sortera tankarna? Städar som en besatt! Bara så ni vet. För att gömma sig i soffan framför favorit dataspelet och bråka med sambon blir långtråkigt. Nä men seriöst så blev det fint och lämnade en skön sommarn-kommer-snart-känsla. Det var nämligen första dagen i nya lyan som vi kunde låta balkongdörren stå öppen i flera timmar utan att frysa. Solen tittade in genom våra nya gardiner som fladdrade lite lagom i vinden och spred en varm go känsla ända in i min sommartörstande själ. När vi väl kom ut på dagens långpromenad så var det dock betydligt kallare än vad vi förväntade oss. Men ju längre vi gick dessto piggare blev humöret. Så kom jag på mig själv med att vara för glad. Stannade till och undrade om man kan se att jag har cancer eftersom jag var så sprudlande glad. Får man vara det? Är jag för glad? Sveper jag in mina känslor i ett rosa skimmer för att slippa tänka på det jobbiga?

Min underbara kollega undrade häromdagen om jag någonsin är ledsen. För jag har aldrig långt till skratt. Konstaterar kallt att hur det än är så skrattar jag hellre än gråter. Man gör det man behöver för att överleva. Att gråta må vara nyttigt ibland, men att skratta är roligare.

Sprang på min faster i lokala köpcentret i helgen. Hon viskade frågande "underlivscancer?". Som att det vore något att skämmas för. Jag svarade "livmodercancer!" i normal samtalston. Varför knussla med det liksom? Är det mitt fel att jag fått cancer i en utav mina kroppsdelar?

Chattade med min bästaste Dora igår. Precis som i Bullen så är det inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen.. Hon hade visst en infektion i bröstet som både är smärtsam och farlig om man inte behandlar ordentligt, så nu går hon på en hästekur med penicillin. Och så sa hon att det är en pinsam sjukdom. Jag frågade såklart varför. För hur kommer det sig att vi tjejer/kvinnor/damer/tanter ska skämmas så fort vi blir sjuka i våra typiskt kvinnliga kroppsdelar? Nej just det. Det finns ingen som helst anledning till det. Så Doran lovade att sluta skämmas, för som sagt varför skulle vi behöva göra det? Är det inte 2013 och nära 50% av svenska befolkningen i en dagen till äran nygjord undersökning tycker att vi är jämställda.. ??

Atypisk polypoid adenomyom.. Det var det läkaren på KS sa att jag har den 8 januari. Nästan 2 månader senare, och då på begäran av mig själv att tidigarelägga första provtagningen, kommer den känslokalla läkaren in och säger: cancer. Igen.

Denna underbart ärliga och raka läkare säger utan omskrivningar: "enligt min erfarenhet så ser cancer ut precis så som jag såg när jag undersökte dig. Det är min starka rekommendation att du opererar dig. Att vänta för att du ska hinna skaffa barn är inte att rekommendera. Du behöver ju isf ta hormoner och det göder bara cancern. Vi kan spara din ägg och det eller adoption gör att det ändå finns en chans för dig att bli mamma". Jag ligger på den där osköna sängen i rummet med alla andra tanter efter pärsen med den nyss genomförda provtagningen och har ont. Mammas och mina ögon vattnas, men vi är lugna. På något sätt var det ändå väntat. Sköterskan som jag pratade med om min rädsla inför provtagningen står och väntar på att ta bort infarten i min arm. Hon ser allvarlig ut och jag tänker att nu kanske hon förstår varför Huddinge i narkos inte var ett alternativ för mig.

Jag frågade hur kan alla andra läkare ha sagt att jag är för ung för att ha den här typen av cancer. Och vi kom till slut fram till att jag ska träffa samma läkare snart igen. Dels för att få provsvaren. Vilket iofs inte är så relevant i sammanhanget längre. För hon menar att proverna inte spelar så stor roll. Nu är de två erfarna läkare som säger samma sak. Det är cancer och det finns ingen anna utväg än operation. För hur har de tänkt att de ska hålla min extremt ovanliga cellförändring i hela livmodern under kontroll ifrågasatte den känslokalla. Genom prover var tredje månad? Ska jag leva så? Ska jag behöva genomlida det här? Och hon tyckte det var självklart att jag måste opereras. Det är mitt liv vi pratar om. Och ja det är jag ju rädd om. Så när jag träffar läkaren nästa gång ska jag ha hunnit smälta allt det här. Ställt in mig på operation. Ställt in mig på att behöva bekymmra mig för klimakteriet. Att det kommer göra ont för att de inte kan smärtstilla mig ordentligt eftersom jag är allergisk mot kombinationen sövmedel och morfin. Ställa in mig på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig. Men helt ärligt, vadfan gör det? Bara jag får leva!!

Och angående den s k känslokalla läkaren så var både mamma coh jag rörande överens om att hon var den bästa läkaren jag träffat på i den härvan av olika diagnoser. I den här berg-och-dalbanan som tog fart med det där telefonsamtalet den 13 December förra året. För hon vågade vara ärlig och rak, och hon lät mig bestämma själv. För hur tänkte den läkaren jag träffade den 8 januari. Hon visste ju att jag behöver hormoner för att ens försöka bli gravid. Och hormoner visste till och med jag att det bidrar till att cancerceller växer till sig.. Hur kunde hon bara anta att viljan att skaffa barn är större än min lust att leva? Hur kunde jag inte få alla fakta så jag själv kunde få ta ett beslut om operation? Hur kunde de där människorna på den där "cancerkonferensen" få ta det beslutet åt mig?

När jag nu för andra gången har fått diagnosen cancer på fyra månader så var jag ändå förberedd. I december var jag inte beredd. Det var jag nu.

Hade precis trott att det inte skulle finnas nåt behov av att skriva av mig. Jag hade ju inte cancer. Jag var en utav de lyckliga få som fått ett glädjande besked efter en cancerdiagnos: det är inte cancer ändå! Jag intalade mig själv att det inte är något fel på mig. Nån ovanlig myomsjukdom bara. Ingen fara! Det ordnar sig! Jag kommer kunna skaffa barn om jag vill. Om sambon vill. Det är inget att oroa sig för!! Jag ska bara vänja mig vid alla provtagningar jag kommer behöva genomlida tills dess att de opererar bort min livmoder..

I onsdags var det så den 6 mars och jag skulle göra den första i raden av många provtagningar. Nervös som få hade jag faktiskt med mig mamma. Att jag fyllt 30 för snart tre år sedan spelade liksom ingen roll. Jag kände mig urlöjlig, men samtidigt trygg. Och det är väl ändå viktigast? Goa underbara mamma ställde såklart upp och mötte upp en alldeleles kollrig version av mig i KS huvudentré innan klockan ens var 8.

När vi väl kommit in begärde jag att få prata med sköterskan i enrum. Det gick bra. Jag berättade att jag är livrädd för sprutor, att lokalbedövning släppt på mig förrut och att jag pga de övergrepp jag varit med om när jag var liten kan få panik om det börjar göra ont under det vakna ingreppet, det har min psykolog varnat mig för. Jag sa att jag ville att alla som är med i rummet måste veta de här sakerna så de skulle ha förståelse om jag fick panik. Sköterskan sa att läkaren är bra men ganska känslokall och således kanske inte en läkare för mig. Jag tänkte "jag är inte ute efter att läkaren ska hålla mig i handen och klema med mig, jag vill bara ha förståelse!". Jag sa: "okej, men jag vill ändå försöka". Sköterskan tyckte nog ändå att de borde remittera mig till Huddinge istället, där de kan söva mig.

Jag fick en säng, sjukhuskläder och en infart i armen. I samma rum låg fyra andra tanter. Kunde inte låta bli att undra vafan jag gjort för att hamna i det där rummet. Jag är alldeles för ung! Vad har jag gjort för att hamna här??

Mamma drack kaffe, det var visst inte helt vanligt med sällskap, vi viskade till varann för att inte störa. Men när det är 1,5m till nästa säng blir det liksom svårt att inte störa varann. Den "känslokalla" läkaren  kom förbi min säng först. Pratade högt om allt som stod i min journal. Kände mig ensam, utlämnad. Alla kunde höra vad hon sa. Svensk sjukvård när den är som bäst tänkte jag.. Nån spelade radio på hög volym och varje gång tanterna på andra sidan rummet fick ett samtal pratade de så högt att jag skulle hört dem i en orkan utan problem. Men mamma och jag viskade. Vi pratade om allt möjligt, mamma försökte hålla mina tankar på annat håll och jag gjorde sken av att hon lyckades med det. Min högra fot viftade frenetiskt. Så blev det min tur till slut. Efter timmar i stela kläder som tvättats i 90 grader alltför många gånger och i den osköna sängen som gästats av alltför många patienter var det så "äntligen" min tur. Nä just det ja, läkaren kom förbi en extra gång för att fråga om någon ytterligare person kunde närvara vid mitt ingrepp. Jag sa att "så länge det inte är några studenter så är det ok". Okej? tänkte jag.. Det är väl för fan ingen fest där jag välkomnar för mig okända personer!?!

Jag lämnade mamma vid sängkanten och leddes gående in i det där rummet med en massa främmande människor och så den där jävla gynstolen. Usch! Men måste säga att oj vilka fantastiska människor som var i det där lilla rummet. Vi var många som trängdes där inne. Två sköterskor, två anestesisköterskor, en läkare och så den där mannen som blev inbjuden med armbågen. Tydligen hade de haft problem med kameran som de använder vid sådana här undersökningar. Självklart ska de behöva komma till rätta med detta problem just under mitt ingrepp..

Den unga anestesisköterskan höll mig i handen, de andra två sköterskorna pratade lugnande med mig och klappade på mig också. Det hjälpte tyvärr inte så mycket ändå. Jag skakade så operationsdukarna trillade ner på golvet. De fick tejpa fast dem för att de skulle ha en chans att ligga kvar. Jag hyperventilerade så att händerna blev fulla med sockerdricka. Anestesisköterskan tryckte i mig mer och mer medicin och även om jag kunde känna den där otäcka metallsmaken i gomen, som det smakar när man blir sövd, så var jag helt klar i huvudet. Och livrädd!!

Den "känslokalla" läkaren var hur trygg och bra som helst. Förklarade vad hon gjorde innan hon gjorde dem så jag var beredd. Sa att jag hade kontrollen, om jag sa stopp skulle hon sluta med en gång. Det lugnade mig. Hon tog alla prover hon behövde och jag låg där och grimaserade av smärta, kanske mest av obehag, men till slut sa läkaren att hon var klar. Och även om jag kände att mitt beteende säkert anses som högst opassande och pinsamt för en 30+ tjej så var jag stolt. Faktiskt! Så det var med stolthet jag gick från det där rummet, om än på darriga ben. Jag lyckades ändå genomföra det jag var där för. Proverna var tagna. Och även om det inte är de första proverna jag tagit, så var det de första proverna i en lång rad av provtagningar jag kommer behöva genomlida.. trodde jag..