Vet inte vad jag ska tro om läkarbesöket senare idag. Jag ska tillbaka till det där lilla stället där folk får cancerbesked, men där jag senast fick veta att jag inte alls hade cancer. Det är med blandade känslor jag ska dit, igen. Det är ett galet ångestladdat hörn. Frånskilt från allt annat i "kvinnovingen". Ett litet väntrum och en massa broschyrer om hur det är att få ett cancerbesked. För alla kommer dit för att få prata om sitt cancerbesked, och alla är damer över 60. Och så jag. Det är så det känns iaf. Sist jag var där tittade den gamla damen som var där med sin man och vuxna son på mig med förvåning. En förvånad blick som sedan utbyttes och blev till ömkan. Och då var det ändå av en kvinna som precis som mig någon timma tidigare väntade på att få diskutera sitt cancerbesked. Kände mig som ett jäkla UFO. Måste dessutom tillägga att 70-talsinredningen med tillhörande UFF-lukt gör hela cancerhörnan ännu mer ångestosande. Ser verkligen fram emot att få äran att komma dit för andra gången på tre månader..

Så vad kan jag förvänta mig av besöket? Helt ärligt. Jag har inte en jävla aning! Och det skrämmer mig. Faktiskt nästan ännu mer än sist jag satt där natten inför förra besöket och gick igenom alla frågor jag hade. För jag kunde efter de inledande fraserna kasta bort pappret. Det sades att jag hade nån flummig sjukdom som jag bara fick ett latinklingande namn på och som jag senare skulle upptäcka inte ens gick att Googla. Så frågorna blev aldrig ställda, istället uppkom nya som jag inte kunde formulera förrän jag kommit hem. Pappret jag printat ut med alla frågor, i sann assistent anda, ligger fortfarande ihopknölat i min väska. Jag tittade på dem tidigare i veckan och avfärdade dem. Inte för att jag egentligen fått en massa andra frågor, utan för att jag inte ens vet om jag kommer få chansen att ställa dem. För jag är hur otroligt det än låter livrädd för att få en annan oförståelig diagnos kastad i ansiktet på mig som gör att jag tappar fotfästet, igen. Så jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer få klara och tydliga besked imorgon! För jag är ingen jäkla studsboll som de kan passa runt med som de vill med. Tur livet har härdat mig så hårt som det gjort. Hade nog blivit knäckt för länge sen annars. Det som känns värst just nu är faktiskt inte cancern, det är den förbannade värken. Så om det är något som kan få mig på fall så är det faktiskt den. Men för fan antiobiotikakur nr 6 och 7 i ordningen ska väl säkert hjälpa. Jag har verkligen höga förväntningar om det haha..

Så vad ska jag ha för taktik imorgon? Hm, jag ska nog bara invänta vad de säger och be dem förklara så mycket som möjligt om min sjukdom och vad som kommer härnäst och hur det kommer få mig att må. Bonus vore om de kan trolla bort värken, ge mig en sjukskrivning och skynda på operationen. För jag är rejält less på det här nu! Jag kavlade upp ärmarna för att kämpa i december. Sen åkte garden ner igen och nu är det liksom svårt att få upp den igen. Förvirringen och alla turer kring min sjukdom har gjort mig orkeslös. Mitt vanliga fighterjag ligger liksom i koma. Hoppas fightern vaknar om det kommer behövas framöver!!

Läste en kort notis i tidningen härom dagen att ny forskning visar att hur ett cancerbesked delges skapar grunden för den fortsatta förutsättningen för överlevnad. De som hade fått beskedet på ett bra sätt hade större chans att överleva. Med tanke på det så har jag oddsen emot mig, men oddsen att jag fått livmodercancer i min ålder är ju ändå minimal. Så jag säger: skit i oddsen!!! Mitt nyårslöfte är att koncentrera mig på att överleva, och det tänker jag göra, oavsett hur goda eller dåliga oddsen än må vara.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...