Imorgon ska det pratas operation och provresultat. Igen. Den här gången tänker jag ställa krav. Nu har de bollat mig fram och tillbaka så länge så nu får de fan boka in operationen så fort som möjligt!! För jag är faktiskt inte 60+ och pensionär. Jag vill kunna jobba. Gå vidare. Må bra. Men jag går in med inställningen att jag ska stå in nån vårdkö och invänta min tur. Innan min diagnos trodde jag inte det existerade vårdköer i cancervården. Att allt sker snabbt. Att man får tid för återbesök, provsvar och operation inom en vecka. Naiv. Tyvärr är vi för många med cancer i vårdköernas Sverige. Så jag lär också få vänta.

Nu när jag förlikat mig med tanken på operation så vill jag bara få den överstökad. Jag vill inte bära runt på den oinbjudna "gästen" i min kropp. Jag vill att alla elaka celler ska väck! Så håll gärna tummarna för mig imorgon. I bästa fall går jag därifrån med ett datum för operation och med svar på många utav mina frågor. Frågor som jag redan nu förstår kommer ältas under nattens långa och små timmar..

Har alltid varit fascinerad av religion. Började i tidig ålder. Vi hade en fantastiskt vacker kyrka ute på landet där mamma och pappa gifte sig, där alla syskonen är döpta, där farmor är begravd och där jag under mellanstadieåren firade varje skolavslutning. Många minnen som skapat en beröringspunkt med själva kyrkobyggnaden i sig.

När jag var yngre ogillade jag religion. Tyckte det var läskigt och skrämmande. Skämdes att jag bad en tyst bön en gång när vi var ute på sjön och trodde båten skulle sjunka. Vad kom det ifrån liksom? Jag trodde ju inte på någon gud. Kanske var det lite ut i fall att det fanns en, då kanske han skulle ta mig till nåder för att jag iaf en gång i mitt liv bett en bön. Många fångar verkar hitta gud i fängelset och människor som fått svåra sjukdomsdiagnoser verkar också finna gud i allt det jobbiga. Själv har jag inte fått något kyrkligt kall. Även om jag kan tycka att det skänker en speciell sinnesro att gå in i en vacker gammal kyrka och sätta sig en stund.

Religion, sammhällskunskap, historia och geografi var bland det roligaste jag visste de sista åren i grundskolan. Ju mer jag lärde mig om religion desto mer fick jag ett slags hat/kärlek relation med världens alla religioner. Jag fascineras för att människor har något som verkar skänka dem hopp och vägledning i livet. Jag ogillar religion starkt för att det har och fortfarande än idag dödar så många människor, och skapar hat mellan olika världsdelar/länder och folkslag/grupper. Religion för mig är något som borde skapa samhörighet, försoning och kärlek. Men ändå verkar den så många gånger skapa det motsatta. Det fascinerar mig. Kanske mest för att jag själv inte tror på någon gud, men som alla andra människor ändå söker tröst, hopp och vägledning. För mig har svaret varit människor i min omgivning. Det är dem som givit mig allt det som en religion kanske gör för troende. Men så tänker jag de har väl också nära och kära som ger dem det och ändå så behöver de en religion att ty sig till. Får väl bara inse att jag nog aldrig riktigt kommer förstå. För den sakens skull har jag den största respekt för alla dem som utövar sin religion i fred. Att känna hopp, kärlek, samhörighet och få vägledning i livet borde vara alla människors rätt. Själv finner jag tron i mig själv, min familj och mina vänner. Det räcker för mig, men alla är vi olika och det är värt att uppskattas. Tänk vad livet skulle bli långtråkigt och platt annars.

Så var den här igen.. Värken. Och febern. Men försöker köra mitt mantra "det är bara inbillning" nu efter det där härliga samtalet med min kontaktsjuksköterska på KS. Termometern ljuger och jag har inte ont. Jag fryser bara lite och känner mig lite låg. Så säger vi. Tur jag kan jobba hemifrån. Så förbaskat tråkigt bara! Saknar allt det sociala med att vara på jobbet. Prata med kollegorna, lunchsällskap.. Saknar till och med det dåliga automatkaffet. Yes, då förstår du kanske att jag verkligen blir "kontoretsjuk" som andra kan bli hemsjuka.

Har tagit två Alvedon enligt rekommendation av den där kontaktsjuksköterskan. Hjälper inte ett dugg. Vill bara bli frisk. NU!! Längtar tills jag kan säga de orden. Resan dit kommer säkert bli lång, men jag har en känsla av att jag bara kommer behöva en operation. En sån där berömd magkänsla. Så jag hoppas den har rätt, magkänslan.

Börjar bli nervös för samtalet med läkaren på onsdag nu. Riktigt nervös. Jag har en massa frågor som dyker upp hela tiden. En massa olika scenarier som utspelas i mitt huvud. Som krigar med varandra, ställer varandra mot väggen och gör mig aningen frånvarande. Är jäkligt nöjd med att tiden inte stannat den här gången. Som sist. Då gick tiden mellan läkarbesöken och provsvren så långsamt. Nu är det nästan tvärt om. Tiden rusar fram. Ibland blir jag nästan lite rädd att allt snurrar på för fort. Hänger jag verkligen med? För någonstans gnager en känsla av att jag just nu lever i förnekelse. Jag vill inte förstå att jag är sjuk. Jag vägrar förlika mig med att jag måste opereras. Jag trycker bort mina känslor, tårarna rinner som vattenfall när jag tillåter det. Annars orkar jag inte känna efter. Det blir för många tankar som snör ihop sig. Som ett garnnystan där man måste leta länge för att hitta ena änden. Jag vill ju bara se slutet på det som inte ens påbörjats än. Behandlingen mot cancern. Så lätt att prata och skriva om det, så svårt att ta till mig det just nu. Måste sluta. Tårarna tränger på, men de är inte önskade. Försvinn!!

Veckan har gått fort även om jag går och väntar på läkarbesöket nästa vecka som kommer förändra mitt liv. Trodde tiden skulle gå långsammare, som sist jag fick veta att jag har cancer, då varje dag var som en vecka. Nu rullar tiden på nästan som vanligt. Jag är extremt trött bara. Har svårt att få ro. Drar mig för att gå och lägga mig och vaknar tidigt oavsett hur trött jag är.

I vanliga fall när jag väntar på dåliga besked ställer jag in mig på det värsta tänkbara. För när man väl gjort undersökningen så brukar det alltid vara mindre smärtsamt än förväntat eller så var det inte så allvarligt som man trott. Det blir alltid med en positiv känsla man går från doktorn eller tandläkaren på det sättet. Det har iaf varit min filosofi hittills. Men den här gången är värsta möjliga tänkbara döden. Den har aldrig legat inom räckhåll förrut. För döden ska man ju inte behöva tänka på för sin egen räkning på många långa år i min ålder. Men nu är den där. I scenariot värsta tänkbara. Eftersom jag är en s k tävlingsmänniska ser jag kampen mot cancern som en utslagsmatch där det är vinna eller försvinna som gäller. Eftersom jag är fast besluten om att vinna kan jag ju inte gå in med inställningen att jag kan förlora, så jag måste lägga upp en annan taktik.

Det jag vet innan läkarbesöket är att vad som än händer så kommer jag behöva en operation. Den kommer göra det omöjligt för mig att få biologiska barn och förmodligen göra hemskt ont direkt efteråt. Men sen då? Jag tror jag ska stoppa mig själv där denna gång. Om det inte gör hemskt ont är det en bonus. Förhoppningsvis försvinner även värken jag gått runt med sedan i december förra året när jag väl läkt klart efter operationen. Det är också en bonus. Så min nya taktik är att bara koncentrera mig på alla små delvinster. Att glädjas och fira alla små mål på vägen.

Idag ska jag åka och heja fram mitt lag till serieseger. Nåt annat finns inte. Jag ska ryckas med och skrika mig hes tillsammans med en gammal lagkompis som jag växt upp med. Som har haft ett värre halvår än mig. Som förlorat sin mamma till cancern, som precis opererat sitt brutna knä och aldrig mer får spela handboll. Men idag just där och då, är vi med, vi är delaktiga, vi glömmer all smärta och rycks med i idrottens härliga nu. Idag får vi glädjas eller dela sorgen med laget. Precis som förr.

Sambon började tidigt imorse. Innan han skulle smyga iväg tassade han in i sovrummet och lyfte upp vår morgontrötte vovve bredvid mig i sängen. En kärleksfull puss. Så lämnade han oss så i sängen att sova vidare. Sida vid sida. Varm len päls mot bara ben. En tass som puffade till och en halvsovande liten kelkrävande vovve som blottade magen och ville ha kli. Ömsom kli ömsom omhållning, försvinner in i drömmarnas värld. Vaknade av en tass som återigen tiggde gos. Solen sipprade in genom linnegardinerna och de stela lakanen doftade nytvättat. Det enda som saknades var sambon och nybryggt kaffe. Det får vänta till helgen. Just då och där njöt jag av den härliga starten på dagen.

Efter all energi tog krafterna plötsligt slut igår. Kunde inte hålla mig vaken och sov 4 timmar på eftermiddagen. Helt väck. Idag är kroppen ändå som en urkramad disktrasa, trots all sömn. Ringde min kontaktsjuksköterska på KS igår. Frågade om värken och efter en minut på telefon trodde hon sig veta att det är inbillning. Även om det nu må vara så kände jag bara för att lägga på luren. Inbillar jag mig febern också? försökte jag. Kunde ju testa med Alvedon, tyckte hon. Känner inte för att ha någon mer kontakt med min kontaktsjuksköterska..

Varit ledsen både idag och igår för att hjärnan inte klarar av jobbet som jag önskade. Speciellt projekt. Känns jättejobbigt att ena dagen till den andra inte klara av att sätta mig in i mera komplexa saker. Stör mig något enormt på det till och med. För trots att min underbara kollega nu återigen kavlat upp ärmarna och dykt in i mina arbetsuppgifter så känner man sig som en sån otrolig belastning. Och det är fan ingen kul känsla! Kanske iofs mest handlar om att inte klara av saker man är van vid att klara av. När man dessutom precis börjat ett nytt jobb vill man ju gärna visa framfötterna. Visa varför de anställde en. Turligt nog har jag extremt omtänksamma kollegor och en chef som både visar och ger mig fullt stöd i denna jobbiga situation. Är enormt tacksam för det!!

Pratar för mycket och i för högt tempo. Nästan maniskt nära skratt. Massa energi trots för många sömntimmar på flexkontot. Börjar blir lite orolig för mig själv. Har inte ens förmågan att analysera varför, för jag börjar landa nu. Tröttheten har kanske äntligen kommit ifatt mig.

Var tillbaka på jobbet idag. Det som verkligen slog mig är att jag faktiskt var på rätt spår för mindre än en vecka sedan. Idag hade jag som sagt en massa galen energi, men inte förmågan att fokusera. Blir liksom tilt när jag försöker sätta igång tankebanorna kring ett projekt. Det blir för stort. För komplicerat. Jag vet inte vart jag ska börja och kan inte förmå mig att ta tag i nån jävla ände. Så arbetstempot är minst sagt tillbaka på tidigare bottennivå. Mindre saker som går fort att exekvera är inga problem. Men projekt är bara att glömma.. Skittrist rent ut sagt! Jag hade ju dragit upp tempot förra veckan och hade siktet inställt på att dra igång en massa som legat på vänt sedan beskedet i december. Besviken.

Fick numret till min kontaktsköterska på KS idag. Har ju en del frågor om operationen så ska bli intressant att se om hon kan hjälpa mig med några utav dem. Är ju inte direkt ett stort fan av läkarkåren efter de senaste månadernas alla turer.. Skeptisk minst sagt. När jag träffar läkaren nästa vecka behöver jag ha någon med mig. Inte för att jag tror det är lika omvälvande som i januari, men i fall hjärnan blir oemottaglig behöver jag ha någon där som kommer ihåg vad läkaren faktiskt svarade eller sa. Tyvärr kunde vare sig sambon eller mamma, istället erbjöd sig mellansyster att följa med

Det räcker med så lite för att tankarna ska bli svarta just nu. Har haft riktigt ont idag och vips så tänker jag att det spritt sig. Någon ringde från okänt nummer idag och genast trodde jag att det var från KS med oroande svar på mina prover från förra veckan. Gäller bara att hejda mig i tid. Just nu går det lättare att kontrollera än i december. Men för att kunna tänka klart krävs sömn.. So wish me luck!

Godnatt  

Har stört mig ett tag på den där reklamen för bindor ett tag nu. Den där i vilken de säger att det är hemskt att ha mens och klemar med oss tjejer eftersom vi måste stå ut med eländet ungefär. Efter operationen kommer jag aldrig mer att ha mens. Det känns konstigt, det har ju varit en del av mitt liv så länge. Tittar lite på tampongerna i badrumsskåpet och undrar om jag någonsin kommer få användning för dem igen. Konstig tanke. Istället kommer jag behöva äta hormoner för att slippa klimakteriet innan jag ens fyllt 35. Reklamen stör mig på ett djupt plan, tror aldrig en reklam skulle kunna göra det.

Har tidigare läst om kvinnor som behövt operera bort brösten eller hört talas om andra livmodercancer drabbade kvinnor som tyckt känna sig bestulna på sin kvinnlighet i och med de livräddande operationerna. Att min kvinnlighet skulle sitta i mina bröst eller i min livmoder håller jag inte med om. Men det är tanken på att bli stympad, att inte få behålla mina organ som får mig att känna någon obehaglig känsla av saknad. Helt ologiskt! Det är ju inte ett ben jag ska ta bort direkt.. Och det är inte samma sorg som att jag aldrig kommer kunna bli gravid, det är en separat konstig känsla av saknad. Innan operationsdatumet blivit satt. Helt sjukt konstigt och svårt att förklara. Så patetisk. Check.

Men vad är kvinnlighet egentligen? Vart sitter den (om någonstans)? Sitter kvinnlighet i en eller flera kroppsdelar, eller är det ett sätt att vara, en känsla eller beror det på vilket sätt man fostrats?

Kanske verkar som det bara snurrar tunga förvirrade tankar, men måste säga att jag har haft en oförskämt bra helg med sambon och vovven. Vi har lagat mat ihop, spelat sällskapsspel, tittat på film, gått långpromenader, fixat hemma och skämt bort vår lille Nelson som snart fyller ett år. Kommer bli en sån där tokig tjej som behandlar sin vovve som ett barn haha.. Oavsett så har helgen varit grymt mysig och vi har skrattat ihop, precis som innan cancerdiagnosen. Imorgon går jag till jobbet med en bra känsla, förhoppningsvis med en bra nattsömn i bagaget.