Dagen började bättre än den förra. Även om jag hade ont så fick jag iaf tag på kontaktsköterskan på första (!!) försöket. Hon lovade att läkaren jag fick träffa i januari skulle ringa mig idag. Sen ringde en av mina gamla vänner och frågade om vi inte ska börja med våra x-kvällar igen. X-kvällar innebär att den ena hittar på nåt udda som den andra hänger med på. Vi hade sådana kvällar förrut då vi bland annat gick och lyssnade till Pavarotti i Globen. Vännen ska börja med att hitta på något i april och sen är det min tur. Jag paxade för att vi ska gå på spökvandring i Gamla Stan när det blir min tur att hitta på något. Dagen började lovande.

De ringde tre gånger från KS idag, men jag fick inte prata med någon läkare. Istället fick jag två nya anibiotikakurer eftersom min diffusa magvärk och feber inte är typisk för den typ av cancer jag har. De tror alltså återigen på infektion pga av de två hysteroskopierna jag genomgått. Dessutom fick jag en ny tid på torsdag då jag ska få träffa någon av överläkarna som ska kunna besvara mina frågor, eftersom de insett att de velat så mycket med min diagnos att jag blivit förvirrad och känner mig illa behandlad. De vill att jag ska ta med mig en anhörig som stöd. Sköterskan kunde inte svara på om de tänker ändra sin diagnos, igen. Jag känner mig illa till mods och extremt maktlös. Jag vill ha raka och klara besked! Ska det vara så jävla svårt?? Och jag vill att värken och febern ska försvinna!!

De ringde sedan ytterligare en gång för att tydliggöra att jag får min sjukskrivning på torsdag och att jag kan hämta ut medicinen idag, men att jag inte får några starkare värktabletter förrän de träffat och undesökt mig på torsdag. Jag fick även veta att de ska ta upp mitt fall på en konferens nästa vecka och förhoppningsvis ska de då besluta hur, när och vart jag ska opereras. Men först fick kontaktsköterskan för sig att de ska ta ett beslut ännu en gång om min diagnos. Vilket gjorde mig jäkligt förbannad. Vad fan tror de att jag är? En gummiboll de kan studsa fram och tillbaka precis som de vill?? Hon tog snabbt tillbaka sina antaganden när jag sa att jag fått mitt andra cancerbesked på tre månader och att läkaren som givit mig provsvaren förra veckan sagt att en operation nu är oundviklig. De verkade väldigt ursäktande under de samtal jag fått under dagen så jag hoppas att de insett att de inte kan behandla en patient på det här sättet.

Nu ligger jag på soffan med en snarkande vovve sovandes mellan mig och sambon. Vi dricker vin och myser. Man måste få göra det även när man mår skit.

Den "känslokalla" läkaren hörde inte av sig idag heller. Jag ringde och ringde till avdelningen hon jobbar på och till slut fick jag iaf tag på en sköterska. Visade sig vara samma sköterska som givit den känslokalla meddelandet om att ringa mig i torsdags, så jag slapp iaf förklara ärendet igen. Sköterskan skämdes lite när hon fick veta att läkaren inte hört av sig. Jag frågade om hon vet vem som ansvarar för min vård, hon visste inte, men trodde det var slutenvården. Oblygt frågade jag vad det står för, i mina öron låter det som psykvård.. Men så var det inte och sköterskan förklararde skillnaden mellan öppen- och slutenvård i sjukvården och jag skrattade åt mitt första antagande.

Har även desperat försökt få tag på "min" kontaktsjuksköterska, men hon svarade inte i telefon idag trots många försök. Så nu sitter jag här och funderar.. Vad fan gör jag nu? Jag har ju så jäkla ont!! Från och med torsdag behöver jag ett sjukintyg om jag ska fortsätta vara hemma. I nuläget vet jag inte ens vem min läkare är.. Ska det vara såhär när man har cancer?? Jag är så jäkla besviken!! Men framförallt desperat, jag har ju så jäkla ont. Om värken inte blir mildare måste jag åka in akut, men det har jag ingen som helst lust med. Hoppas verkligen jag slipper det! Men på onsdag blir det akuten om jag inte får tag på någon läkare tills dess. Håll tummarna att jag slipper det!

Mamma och en av mina bästa vänner blir så arga när jag berättar om situationen. Tycker jag ska anmäla eller ringa nån överläkare eller nånting. Jag orkar helt ärligt inte det. I vanliga fall hade jag gjort det vilken dag som helst i veckan, men jag orkar inte med all dålig energi det ger. Vill bara få hjälp och det så snart som möjligt, tack.

Tassade upp för en timme sedan. Ont. Inte ens vovven är vaken med mig. Sambon snarkar grumligt från sovrummet. Nelson har intagit min plats i soffan och ligger och springer i sömnen. Jag sitter här på andra hörnet och skriver. Fördriver soluppgångens bleka timmar i ensamhet. Enda sällskapet är värken. Den hade jag helst varit utan.

Idag blir det ännu en dag med Nelson i skogen. Vi tränar lydnad med lång lina. Måste fungera tills jag opererats, för då kommer det göra fruktansvärt ont om han drar i kopplet. Så det får bli mycket lydnadsträning tills dess. Ska träffa äldsta barndomskompisen ikväll. Ser fram emot det. Däremellan ska jag nog hinna klämma in en nyköpt film, göra tråkiga hushållssysslor och ringa Doran. Hoppas på en bra dag, trots att den börjat med värk.

Ute på middag med pappa och mellansyster, massa vin, lite öl och en massa mat senare.. Lite småberusad. Helt okej en lördag. Speciellt när samhörigheten varit mest en total osämja de senaste tio åren. Men lite goda gamla minnen, allt vi har gemensamt istället för allt vi har delade meningar om, så var det riktigt trevligt. Tillsammans. Kanske gör det skillnad med några år mer erfarenhet på kontot. Det verkar så iaf. Jag hoppas alltid så väldigt mycket också, fast'n jag lovar mig själv att inte göra det. Fastän jag säger annat till andra. Jag hoppas för allt jag är värd att denna gång så ska det fungera. Denna gång ska det inte sluta med massa hårda ord som sårar så djupt att det tar år att läka. Jag hoppas att jag inte blottar för mycket för gamarna att gnaga på.

Just nu hemma efter middagen känner jag mig lycklig. Upptäckt att det är jobbigt att prata om min sjukdom, blir mest "mår lite dåligt för allt det här med .." och så utelämnar man helst att jag är sjuk ch vad jag är för sjuk. Det blev också uppenbart att min syster undanhållit en hel del saker för mig. Det är oockså tydligt att min släkt levt vidare som om tiden inte stått stilla. Såklart. Hade inte väntat mig något annat. Såklart. Det är klart jag skärmat mig från saker jag känner mig ny inför. Som jag inte vet hur jag ska hantera. Men i detta okända berusade tillstånd är det klart. Jag behöver jobba på mina relationer. Både dem på hemfronten och dem på släktfronten. Vill inte förlora fler nära till dåligt skött kommunikation. Så lovar mig själv att kommunicera mera och lyssna bättre.

Börjar bli ganska ganska besviken på cancersjukvården. Läkaren ringde aldrig igår och det gick inte att få tag på sköterskorna heller. Så jag har inget sjukintyg och framförallt har jag fortfarande ont. Jag vet inte ens vem som är ansvarig för min vård. Att ens behöva fråga vem min läkare är känns konstigt. Kanske något den där kontaktsköterskan jag fått tilldelad kan svara på. Hon som utan att veta vem jag var ställde en diagnos för min magvärk efter jag pratat med henne för första gången i en hel minut: jag känner efter för mycket, egentligen gör det inte ont, det är bara inbillning. Känns ju tryggt att veta att jag bara simulerar värken.. Funderar seriöst på om värken beror på något annat. Sambon föreslog stress. Det är ju inte helt otänkbart. Även om jag inte känner mig stressad så kan ju ändå kroppen uppleva allt som händer som stress.

Värst med att ha ont är att man inte är sig själv. Jag är galet trött, men jag kan inte sova ordentligt så det blir ändå alldeles för få timmar med sömn. Tröttheten påverkar humöret, vilket är lika jobbigt som värken eftersom det går ut över personer jag älskar, speciellt min stackars sambo. Måste komma ur denna onda cirkel!!

Igår försökte vi pigga upp oss lite och bakade bullar. Något jag inte gjort på typ 15 år haha.. Goda blev de, med extra allt.. Smör, socker, kanel, mandelmassa och vit chocklad. Ikväll ska jag lyxa till det med restaurangmiddag, pappa har bokat och mellansyster kommer också med. Imorgon blir det pubhäng med min äldsta barndomskompis, flottig pubmat och god öl och en hel massa tjejsnack. Kan nog bli en riktigt bra helg, trots värk och frånvarande sambo som jobbar helg. Dessutom blir det ju långpromenader med Nelson, och även om det är kallt så skiner solen. Brillor på!!

Har en riktigt dålig dag idag.. Har riktigt ont och är så trött på att ha ont att jag ringde KS för att be om starkare värktabletter. De jag fick igår funkar inte. Vilket är skit! För jag hoppades verkligen att de skulle göra skillnad. Istället gör de mig bara extremt trött. Har sovit mestadels av dagen. Den "känslokalla" läkaren jobbade på ett annat sjukkhus i stan idag, men hon ska ringa mig imorgon. Tänker be henne att sjukskriva mig. För jag orkar inte låtsas vara stark nog att orka jobba längre. Hjärnan är inte med, kroppen är trött sliten och värken får mig på dåligt humör. Funkar inte i servicebranchen. Jag är verkligt less på värken och känner mig psykiskt utmattad av att den aldrig försvinner helt och hållet. Istället blir den bara värre.. Men hoppas fortfarande att det vara är tillfälligt. Tror min kära vovve känner hur jag mår. Han har krypit upp och lagt sig nära mig flera gånger idag. Nä, nu ska jag sova lite till. Orkar verkligen inte hålla upp ögonen och ännu mindre sitta upp och skriva

Ska gosa ner med Nelson i sängen och sova bort några timmar av värk.

Ringde pappa idag för att berätta vad läkaren sagt. Vi har inte haft så mycket kontakt de senaste tio åren. Jag tog upp kontakten igen tidigt i höstas då jag trodde sambon och jag gick in ett kritiskt skede i barnutredningen. Då hoppet fortfarande levde att jag någonsin skulle få barn. Jag ville ge det en sista chans, jag ville ge mina ofödda barn en möjlighet att kunna ha kontakt med sin morfar. Nu blir det inte riktigt som jag tänkt mig. Men idag när jag berättade om provsvaren så berättade pappa i sin tur att hans prostatacancer blivit värre så nu behöver han också opereras. Vad är oddsen??

Så var tiden idag äntligen inne för svar på proverna jag tog för två veckor sedan. Min kära mellansyster mötte upp utanför och tillsammans fick vi träffa den "känslokalla" läkaren för att prata om min framtid. Av alla vävnadsprover de analyserat visade två av dem på cancer och resterande prover på förstadie till cancer. Så operation nästa. Och som väntat är det kö. Mellan 4-6 veckor tar det innan jag blir av med mina oinbjudna gäster. Jobbigt eftersom jag har så ont. Fick värktabletter utskrivna. Hoppas verkligen att de hjälper! För jag är rejält trött på att ha ont nu.. Den underbart ärliga läkaren som blivit beskriven som känslokall lovade att försöka snabba på datumet för min operation eftersom jag har "symtom". Vad menas egentligen med det? Symtom.. På att jag har cancer eller på att det spritt sig? Jag har ju inte bara ont över nederdelen av buken, jag har ont högt upp vid revbenen och bak på ryggen också. Men jag ska sluta fundera så mycket på det. Jag kommer ändå inte få några svar förrän absolut tidigast om 4-6 veckor. Och efter det kommer ta ta ytterligare ca 5 veckor innan jag får svar från patologen. Då kommer den verkliga domen. Vidare behandling har jag inte ens tagit in. Det finns liksom inte i min värld. Först måste jag hålla ut till operationen och sen läka och sen kan jag ta itu med en eventuell fortsättning på kampen mot cancern.

Jag fick valet att behålla mina äggstockar. Men risken för att det kommer uppstå cancer i dem senare är stor. Det finns inte heller något sätt att kontrollera dem för cancer, istället får man själv söka läkare om man börjar få ont i magen. Så vill man ju inte leva! Eller rättare sagt, så vill iaf inte jag leva. Med en överhängande cancerrisk som inte går att kontrollera. Nej tack! Det enda positiva med att behålla dem skulle vara att jag slipper äta hormoner. Eftersom jag redan äter hormoner för den autoimuna sköldkörtelsjukdom jag har så gör det mig ingenting att ta nån extra tablett varje dag. Hellre det än att leva under fortsatt cancerhot!!

Inga tårar föll när jag träffade läkaren, tror till och med att jag skrattade vid något tillfälle. Min kära syster behöll också lugnet. Jag har alltid trott att man skulle gråta helt besinningslöst när man får sådana här besked, hade till och med hoppat över mascaran "just in case". Istället jag var helt saklig och koncentrerad på att ta in allt det läkaren sa. Kontigt vad man förutsätter och hur man faktiskt reagerar..