Är så trött att jag mår illa, huvudet är alldeles blankt, orkar inte tänka eller känna efter just nu. Rädd att det ska göra för ont. Lite konstigt för har haft en riktig panghelg än så länge. Vi var på middag hos mamma och det var verkligen supertrevligt. En riktig myskväll med god mat, dryck och musik. Vovven var med och visade äntligen mamma sin allra goaste sida. Fick se mammas fina bröllopsklänning som hon syr och stickar alldeles själv. Kommer bli galet fin och unik. Ser fram emot augustibröllop i fjällen. Ska bli riktigt kul att äntligen få se huset som mamma och hennes blivande bygger däruppe i närheten av släkten. Mot slutet av vår trevliga kväll kungjorde jag mitt beslut. Kändes trist att besudla en sådan trevlig kväll med massa tråkigheter, men ville att mina närmasta skulle få veta samtidigt.

På vägen hem pratade jag och sambon om beslutet och det visade sig att han känner ilska över att jag fått olika beslut av läkare på samma sjukhus. Nu senast med bara en veckas mellanrum. Han tycker att det ska lex Maria anmälas. Jag blev förvånad. Trodde verkligen inte han kände så. Kändes bra att ha sambon i min ringhörna. Själv har jag inte orkat arga mig över den behandling jag fått. Ursäktat och försökt tänka positivt. Men jag inser ju att de grovt brustit i sin kommunikation, de borde varit ärliga och minimerat antalet läkare som gav mig besked. Att dessutom meddela att jag har cancer innan man fått provsvar eller påläst om mitt fall och göra det i ett rum fyllt av för mig främmande människor.. Inte snyggt KS! Och med en anmälan hoppas jag att de ändrar sina rutiner så de tänker sig för nästa gång de får in ett "unikum" som mig.

Vi har även hunnit titta på två lägenheter och det resulterade i att vi nu har ett byte där all parter i triangeln sagt ja. Så kanske ska vi flytta snart igen. Men magkänslan säger att det kommer dröja. Kanske eftersom jag just nu bara vill leva i förnekelse. Men det är är väl ett stadium som alla de andra att vara i. Så jag lever med ögonbindeln på och hade det inte varit för tröttheten som äter på mig, så hade den här helgen varit underbar.

Nåt annat vi fått för oss denna helg är att börja måla. Vi var på Panduro och utan att veta vad jag letade efter slöade jag mig runt och lyfte, läste och pillade jag på det mesta innan jag hittade akrylfärg, canvasdukar och penslar på rea och bestämde mig för att prova kleta lite färg. Terapeutiskt tänkte jag. Hade en idé om att om ett mjukt kärlekstema med vintagekänsla. Gick sådär.. Gick ut stenhårt med mycket passion och känsla. Det slutade med att jag målade över allt med svart. Så nu är hela alltet täckt av tjock svart färg som klumpar sig och ger struktur. Lite fascinerad faktisk. Det finns nåt vackert även i det mörkaste. För med rätt ljussättning så blir även en svart yta levande. Lite som min förnekelsevärld..

Känns otäckt och läskigt, men har jag kommit fram till ett beslut?? Jag har vägt alla fakta mot varann och försökt tänka logiskt istället för att gå på känsla. Det jag vet är att oavsett vad det är för sjukdom jag har så är den inge trevlig och hur jag än gör, kommer alla vägar bära till operation. De två läkarna som sett sjukdomen med egna ögon har båda varit övertygade om att det är elakartad livmoderkroppscancer. Båda har lång erfarenhet och båda rekommenderade starkt operation. Tumör specialisten jag fick träffa sa även att jag uppskattningsvis kan ha sjukdomen i 5-10 år innan det definitivt är utvecklad cancer. Tillsammans med samma läkare kom vi även fram till att jag nog redan haft sjukdomen i ca 5 år. Dessutom har jag ont, och även om det inte kan sägas med säkerhet vad värken beror på så tror de att det är en kombination av det jag har och den 4 cm stora cystan samt de infektioner jag verkar få av vävnadsproverna de tvingas ta. Att jag inte är gjord för att leva i ovetenskap eller för att ta de där proverna med jämna mellanrum talar också sitt klara språk. Operation. Men är jag verkligen redo för ett beslut??

Satt och tittade på NCIS härom kvällen. Gibbs som är en av huvudkaraktärerna drömde tillbaka till en svunnen tid när han sjöng för sin dotter. Hur hon tittade på honom med stora ögon hur hennes små knubbiga händer sträckte sig efter honom. Kärlek. Och det gjorde så ont att tårarna rullade. För jag kommer förmodligen aldrig få känna den kärleken. Aldrig få känna något annat än elaka celler växa i min mage. Aldrig få känna bandet till ett barn. Så skulle jag känna efter så skulle beslutet bli ett helt annat. Men jag kan inte fortsätta leva såhär som det är nu. Det är iaf det hjärnan försöker intala hjärtat. Kommer de två någonsin komma överens?? Kommer jag någonsin att komma fram till ett beslut som jag kan leva med??

Idag fyller vår älskade vovve 1 år. För några nätter sedan flyttade han hemifrån. Sambon gick upp tidigt för att förbereda sig för jobbet. Nelson var inte någonstans där han brukar vara. Han var inte i vår säng, inte under sängen, inte i soffan eller i hallen. Sambon blev konfunderad, vart i hela friden höll han egentligen hus. Då hörde han små tassar komma klickande över parketten och de kom från gästrummet. Han hade legat och sovit på den nybäddade gästsängen. Han hade flyttat hemifrån helt enkelt. Så vår lilla kille har blivit stor.

Vilket lyckokast det var att besluta oss för att skaffa honom. Vi har fått ett år av kärlek från ett litet lurvigt knytte som litar till oss till 200%. Vi har vuxit som människor med det ansvar det innebär att ta hand om en levande varelse som litar på en för sin överlevnad. Och som vi älskar vårt svarta lilla monster!!

Nu när vi inte kommer kunna få barn är det ett extra lyckosamt val vi gjorde för ett år sedan. För bättre sällskap än Nelson får man leta efter när man är sjuk och ynklig och ligger hemma och har ont. Visst igår var han en liten terror, men mestadels av tiden är han fullkomligt fantastisk. Idag får han lite extra gos och så kommer han få något mumsigt ben och en leverpastejtårta till kvällen.

Grattis älskade Nelson!!

Hade så ont inatt att jag inte trodde jag skulle kunna somna. Brukar ju annars inte ha några problem med själva insomnandet alls, det är när jag vaknar jag har svårt att somna om. Jag tog en extra värktablett innan jag gick och la mig och ändå hade jag ont. Visst man blir dåsig av smärtisarna, men det är inte alltid det hjälper sömnen på traven för det. Till slut lyckades jag iaf somna, bara för att några timmar senare vakna av att tabletterna började gå ur kroppen. Jag dröjde kvar ett tag, hoppades på att slippe men insåg att det inte fanns nåt annat val. Så jag smög upp och fyllde på kroppen med domnande medel igen. Och jag lyckades faktiskt somna om. Skönt!

Vaknade av att sambon lyfte upp vovven i sängen till mig. Solen strilade in genom linnegardinerna, jag lättade på ögonbindeln, grymtade lite och kröp ihop runt den varma pälsbollen som lagt sig nere vid mina ben. Somnade om igen. Vaknade någon timme senare av vovven som gnydde och kallade på märksamhet. Dags för dagens första promenad. Det blev en lite längre morgonpromenad idag. Känns så skönt att vara ute i friska luften när man är seg i huvudet och kroppen av allt smärtstillande som flyter runt i ådrorna och gör en trög. Promenaden gjorde bara skillnad så länge jag var ute i den härliga morgonluften. Nu ligger jag lika trött och sliten på soffan bredvid en snarkande vovve och önskar att även jag kunde somna om. Hoppas sömnen kommer och tar mig snart!!

När inte ens läkarna kan säga vad sjukdomen jag har heter så borde jag få namnge eländet. Idén kom när jag pratade med Doran. Hon ville ha något att kalla skiten för, så man kan vara arg på den. På riktigt. Det ligger nog något i det. För det skulle ge mig något att kunna tilltala, att skälla ut som om den vore en person, att säga upp bekantskapen med, att begrava och sörja, att nämna utan en massa omskrivningar och krusiduller.

Jag brukar vara bra på att hitta på namn, men det har stått helt stilla med fantasin. Kanske speglar min mentala status just nu. Det står liksom stilla i väntan på det stora beslutet. Så jag tänkte att det mesta går ju att googla och då fick jag helt plötsligt lite inspiration. Jag hittade följande: Ragnar-Lena, Bengt-Roland, Agda och Rutger. Jag gillar verkligen inte dubbelnamn men både Agda och Rutger har en kraft i sig. Men eftersom jag är helt okapabel att fatta beslut just nu så tänkte jag nyttja sidans funktioner och starta en liten omröstning för mina få men trogna läsare. Rösta på det namn ni tycker att jag ska namnge eländet. Har jag missat något riktigt hemskt namn som skulle kunna tänkas passa så får ni gärna komma med förslag. Du hittar omröstningen i högermenyn. Seså rösta nu!!

Funderar allt mer på beslutet. På vad läkaren sa senast jag var på KS. Du får bestämma själv. Vi är villiga att göra allt det du vill. Men genom att göra så, svär de också sig fria från ansvar? Om jag väljer operation och det sedan visar sig vara något annat än cancer, så kan de bara säga att du fick välja själv. Om jag väljer att vänta med operation och det sedan visar sig vara cancer som då hunnit sprida sig, så kan de bara säga att du fick välja själv. När en tumör specialist frågar en vad man själv tror att man är för sjuk, hur stort förtroende ger det? Men faktum kvarstår. Jag måste ta ett beslut, trots att jag inte har någon läkarutbildning eller är specialist på cancer. Jag måste stå för det beslutet, trots att jag inte vet vad som är rätt eller fel eftersom jag inte är utbildad patolog. Jag måste leva med mitt beslut oavsett vad som händer framöver, utan möjlighet att ändra på det beslut jag tvingas göra nu. Helst ska jag kunna leva med mitt beslut utan ånger eller skuld. Visst kan jag låta mig själv sörja i ömma stunder, men känslor av ånger eller skuld skulle förgöra mig tror jag. Så nu sitter jag här. Inte närmre något beslut, men med tankar på vad sjukvården dumpat över på mig. Som redan är i en jävlig situation. Och jag är arg. Tycker jag har rätt att vara det. Hjärtat säger att jag ska vänta med operation. Hjärnan säger att jag ska operera mig. Hjärnan resonerar med hjärtat. Vill förlika, men förhandlingarna har strandat. Förhandlingsbordet är tomt. Det finns inga fakta att gå på. Ingen statistik. Inga expertutlåtanden som visar möjlig riktning. Parterna har valt att vänta med vidare förhandlingar..

Sov länge igår. Solen lyste upp morgonen. Jag masade mig upp och gjorde kaffe, med kanel. Lite extra lyx i vardagen när man går på diet är aldrig fel. Sambon skulle gå ut med Nelson på morgonpromenad och vi planerade dagen medan sambon tog på sig kläder. Träning, långpromenad och lunch skulle vi nog hinna med innan sambon klev på sitt sena skift. Så kom jag på vilken datum det var och en ond föraning sög till i magen. Sprang till köksbordet för att titta på kallelsen. 2 april kl 10:30. Jag tittade på klockan, den var 10:09. Panik!!

Ringde en taxi. Stoppade ner kallelse och plånbok i väskan, drog på mig ytterkläderna och skyndade iväg med sambon och vovven som hissällskap. Ringde sjukhuset så fort mottagningen kom tillbaka utanför porten och hoppade in i taxin precis som jag fått svar i telefon. Förklarade att jag blir "några" minuter sen. Hur lång tid tar det till Huddinge? Äh, det ordnar sig! Jag la på, taxin var redan på väg. Chauffören var trevlig och pratglad. Berättade vilken ingång jag skulle till. Han blev nyfiken. Fertilitetskliniken? Ja. Är det svårt att få komma dit och få hjälp? Nej, inte när man har cancer sa jag lite skämtsamt. Han bad om ursäkt för sin nyfikenhet och bjöd tillbaka. Han och hans fru hade inte lyckats få några barn, alla de kände hade barn och det förväntades att man skulle ha en hel hög med barn när man är från Tunisien tydligen. Samtalet var öppenhjärtligt och trevligt och han försökte få mig att varva ner. Det är ju hemskt att stressa det första man gör på morgonen! Det har han ju rätt i. Så samtalet fortsatte in på världens förändrade väder och för eller mot växthuseffekten. Han berättade att han kört en proffesor som sysslade med miljöfrågor och sa att han inte alls trodde på någon växthuseffekt. Det fanns inte tillräckligt med belägg för det, men om man sa sig forska i ämnet fanns mycket pengar att hämta. Proffesorn trodde således inte alls på nån växthuseffekt, bara på att pengar kan förvränga forskningen. Intressant och provocerande och helt plötsligt var vi framme. 10:37. Jag tackade för den trevliga åkturen, betalade och sprang in.

Ingen kö i kassan. Jag visade högkostnadskortet och fick slå mig ner i väntrummet bland alla förväntansfulla par. Jag var den enda som var där själv. Som tur var behövde jag bara sitta ner i någon minut innan en jätterar läkarstudent kom och ropade upp mitt namn. Den kvinnliga läkaren som tog emot mig på rummet jag blev hänvisad till hade tjock yvigt mörkt hår och var genomförkyld. Ursäktade sig och ville inte ta i hand. Frågade om jag ville att hon bar munskydd och jag sa till min förvåning ja. Jag äter ju faktiskt två antibitotikakurer och har varit hemma ett tag nu så jag har inget immunförsvar alls just nu. Inte i vanliga fall heller, men ännu mindre nu. Så pratade vi om min diagnos och osäkerheten i vad som kommer hända med mig framöver eftersom cancerexperterna är oeniga. Vi pratade om vad de kan hjälpa mig med på fertilitetskliniken och jag fick veta flera saker av vikt för mig. Jag kan inte få någon hormonbehandling som gör att mina ägg mognar innan de plockar ut dem. Jag kan därför heller inte få någon hormonbehandling (vilket tydligen patienter med förstadie till cancer får) som kan lindra cancertillväxten. Detta eftersom de inte vet exakt vad jag har för stadie av cancer. För är det redan cancer så eldar man på cancertillväxten med hormoner istället för att hämma tillväxten eller spridningen. Det positiva är att jag har PCO så det borde innebära att jag har en massa ägg. Läkaren med det yviga håret hade svårt att se mig i ögonen, men läkarstudenten hade inget problem med det så vi fick bra kontakt. Vidare fick jag reda på att det finns teoretiskt hopp för mig att få biologiska barn. Forskningen går framåt. I södra Sverige har de till exempel framgångrikt transplanterat tre kvinnor med donerade livmödrar. Hur coolt är inte det!?! Har aldrig hört något om det tidigare. Dessutom diskuteras surrogatmödraskap i riksdagen så det kanske kommer bli möjligt för mig att bli mamma. Teoretiskt iaf. Läkaren var noga med att ge mig hopp men samtidigt understryka att det är lite science fiction. Det viktigaste jag fick reda på var dock att jag har en 4 cm stor cysta på min vänstra äggstock. Kan vara den som gör att jag har ont och känner obehag. Så en infektion, en stor cysta och cancer. Inte så konstigt att jag har ont då kanske..

Fick skriva på några papper och så tog de lite blod av mig. Sen fick jag åka hem. Trött och sliten, men på gott humör.