Var tillbaka till lilla cancerhörnan på KS idag för tredje gången. Tror det bara är meningen att man ska behöva komma dit en gång och det är för att få ett cancerbesked, men mitt fall är ju allt annat än vanligt.. Känner mig lite som apan i buren, idag hade tumör specialisten med sig någon som var nyfiken på mitt fall. Jag hade med min armé som finns där för mig, sambon och mamma denna gång. Hade dessutom laddat med flera handskrivna sidor med frågor och jag fick ganska bra svar tycker jag. Så jädra komplicerat bara att förklara. Fick iaf veta följande.. Som bäst har jag en massa cellförändringar. Lite sämre alternativet är förstadie till cancer och helt klart sämst utvecklad cancer. Vilket stadie jag har är dock det som alla experter debatterar. Fick veta att den berömda patologen hade rekommenderat en annan superduperspecialist i Boston: Dr Oliva. Jag googlade och hittade en henne faktiskt. Internet är verkligen fantastiskt! Fick upp en bild och det fanns till och med ett telefonnummer. Och även om jag aldrig kommer träffa denna doktor som ska besätmma mitt öde, så kändes det ändå ganska trevligt att se en bild på denna person och dessutom hitta ett telefonnummer till henne. Några två månader som den där sköterskan pratade om igår är det inte fråga om heller. Jag kommer få besked om 5 veckor. Och vikten av svaret från Dr Oliva är det som kommer att betraktas som min diagnos. Oavsett vad alla andra patologer och läkare har sagt innan. Så jag väntar återigen på besked, vilket såklart suger. MEN denna gång har jag blivit lovad en diagnos och det känns så fantastiskt skönt!!

Andra saker jag och tumör specialisten kom överens om är att vi ska försöka utreda vad det är som gör att jag har så ont. Dessutom ska jag få träffa en kurator och jag ska testa att börja jobba 50%. Gjorde klart för läkaren att jag skulle må så mycket bättre om jag inte hade ont. Det känns som att det kanske skulle kunna få mig att kunna leva med denna sjukdom, om det visar sig att det  "bara" är en massa cellförändringar eller förstadie till cancer. Ska även få en spiral med hormon som kanske kommer ge positiva effekter på vad än det nu är som växer inuti mig. Så på det hela taget en positiv visit till den UFF-luktande 70-talshörnan på KS denna gång.

Annat positivt är att minsta systern börjar närma sig Stockholm, efter sitt säsongande i Alperna. Jag, sambon och Nelson ska träffa en eventuellt ny dog walker på lördag, för flyttar vi kan vi tyvärr inte "ta med oss" vår nuvarande. Jag, mamma och mellansyster ska ha tjejkväll imorgon kväll och på söndag ska jag och sambon skriva papper på byte till nya lägenheten. Mycket som händer. Jag försöker suga i mig minsta lilla sak som är positivt nu för att ta mig ur dimman. Ser fram emot måndag då jag ska börja jobba igen. Hoppas verkligen det går bra, så jag kan börja jobba heltid snart igen. Vill bara kunna återuppta mitt liv som det var innan Luciadagen förra året. Vill bara få en diagnos, så jag kan få rätt behandling och sen bli frisk. För jag är jävulskt less på att må skit vid det här laget..

 

Karin

19 april 2013 09:00

åh! Hoppas det vänder nu och de får någon ordning på grejerna. Ses snart ju - ringer när jag är i Svedala. Saknar dig! Puss!

http://karinmittilivet.wordpress.com

krokii

19 april 2013 13:02

Ser fram emot det som fan ska du veta!! :) Puss

 

Mellansyster

19 april 2013 09:16

Nu hoppas vi att det vänder lite för dig när det gäller andra element i livet. Tillsammans är vi starka! Syns ikväll for a girl's night only!

krokii

19 april 2013 13:01

Ska bli mys!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...