Någon hade återigen försökt nå mig från dolt nummer. Nu vet jag ju att det betyder att det antingen är från KS eller från Försäkringskassan. Obra vilket som, speciellt är jag inte bett dem ringa upp mig. Idag hade de iaf lämnat ett meddelande. KS. Oskön känsla i magen. Ringde upp och fick svar på fjärde försöket.

"Ja det har blivit lite andra planer.. Personen som skulle titta på dina prover hann inte göra det, så nu ska vi skicka dina prover till Boston så han får titta på dem där. Så vi kommer inte ha något nytt att säga till dig förrän om tidigast 2 månader då han hunnit titta på dina prover."

Tror jag skrek: 2 månader?? Är ni helt dumma i huvudet tänkte jag. Frågade: Ska jag behöva vänta i ytterligare TVÅ månadet innan ni kanske kan ställa en diagnos?? Jag klarar inte det! Förstår ni inte vad ni utsätter mig för? Jag håller på att bli galen på det här. Riktigt jävla galen! För mig är 2 månader oacceptabelt. Oacceptabelt!

Tystnad.

"Så då vill du kanske träffa läkaren imorgon ändå, som tidigare planerat?"

JA!!! svarade jag förbannat. Eller menar du att jag ska gå utan sjukskrivning, utan någon plan för min värk på 2 månader? Utan några kontroller, utan några svar??

Tystnad.

"Men då meddelar jag läkaren att du väljer att behålla tiden imorgon."

Återigen lade sig besvikelsen och chocken som en tung klump i magen. Ville bara skrika. Tårarna rullade, ångesten täppte till bröstet. Ilskan fick mig att skaka. Seriöst. Får det gå till så här? Får man behandla en patient på det här sättet? Hopplösheten jag känner är total. Förtroendet för svensk läkarvård är lika med noll. All frustration kom ut i tårar och jag kröp ihop till en boll där i soffan. När tårarna tagit slut kröp jag till sängen. Helt utmattad. Textade mamma. Orkar inte mer nu, du får komma hit. Slumrade till med vovvens nos mot min. Snart finns inga reserver att ta av. Måste få hjälp att hitta ut ur denna dimma, innan jag helt gått vilse. Det måste de ju iaf fan kunna hjälpa mig med!?!

Har ingen som helst lust till någonting just nu. Det är okej. Inget konstigt. Är lite nedstämd. Ibland behöver man stänga av för att orka, och just nu är det så. Så jag gör saker som får mig att må bra. Jag går på långpromenader med vovven i både sol och skur. Jag tittar på filmer som får mig att skratta. Jag sover mycket. Jag är. Orkar inte prata om att jag är sjuk just nu. Vill på nåt sätt inte låta det styra mitt liv. Känns så utnött och söndertjatat att prata om alla turer kring Rutger. Min samtalsvän skrev det, att hon inte låter cancern styra hennes liv. Att hon själv har kontroll. Men så känns det inte för mig och det gör mig galen. Så jag måste försöka vända det till något jag själv kan styra, något jag kanske till och med kan leva med. Jag måste..

Så jag gör det på mitt sätt. Har gjort det förr och det gick alldeles utmärkt. Så jag kämpar på. Snart är det torsdag och jag vet inte ens vad jag kan förvänta mig längre. Tror lite det är det som gör mig nedstämd. För jävla lätt är det när man inte ens kan tänka på vilka frågor jag ska ställa. Varje gång jag gjort mig redo att ställa en massa frågor så har de omkullkastats eftersom jag fått nya oväntade besked. Och vi mäniskor är inte skapta för allt för snabba förändringar. Faktum är att de flesta av oss ogillar några som helst förändringar, men det är ändå förmågan att hantera snabba förändringar som gjort att vi överlevt som ras. Vi agerar och överlever, men vi gillar det inte. Så gör jag nu. Behöver bara lite utrymme och lite ro att bara få vara. Solen lyser liksom inte alltid, det är bara så det är.

Känner mig riktigt deppad just nu. Har ingen kompass som visar åt vilket håll jag ska gå. Inga utmärkande tecken jag kan leta och ta sikte på i horisonten. Det som gnager mig just nu är om jag skulle komma fram till samma beslut med eller utan min sambo. Svaret är nog nej. Och det gnager stora hål i mig. För jag älskar verkligen min sambo. Men vi vill olika saker. Just nu känner jag mig så urholkad på krafter att jag inte skulle klara av att göra slut. Och det tär på mig. Alla dessa jävla skitbeslut jag nu tvingas till att ta.

Fick en samtalsvän via föreningen UngCancer. En ung tjej som levt med cancer i flera år. Hon är så stark och det får mig ännu mer att känna hur svag jag är just nu. Men hon inspirerar mig. Hon säger så mycket kloka saker som får mig att tänka till på hur jag hanterar allt. Har insett att jag behöver gå tillbaka till krishanteringspsykologen snart igen. Skulle nog kunna få mig på banan igen kanske. Men problemet är ju att jag har 32 kronor efter räkningarna denna månad så jag har inga 800 kronor att spendera på ett sådant besök. Kanske nästa månad.. Men nästa månad blir det nog ens svårt att få räkningarna att bli betalda med tanke på att jag skickade in sjukskrivningspapprena förra veckan. Usch, bara det får mig att gå in i skuggan just nu.

Inatt drömde jag att jag och sambon fick barn. En son. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette, men kommer ihåg hur han doftade i drömmen, hur hans små små händer sträckte sig efter mig, sökte något att hålla fast vid. Hur jag pratade med honom. Han rymde hela tiden. Sambon skulle göra i ordning sig och sedan skulle vi ut och resa. Men sambon hade svårt att välja kläder och vi blev försenade och missade vårt tåg som vi hade köpt biljetter till. Det tvingade mig hela tiden att förklara för lilla sonen varför vi tvingades vänta. Mycket symbolik. Mycket att processa just nu. Försöker mitt allra bästa att hålla näsan ovanför vattenytan, men just nu kokar jag kaffe.. Bäst för mig just nu vore att återgå till jobbet. Återfå min kompass och få annat att tänka på. Så jag hoppas senaste dagarna med mindre värk håller i sig, för i så fall återgår jag till jobbet om en vecka. Jag hoppas.

Värken är tillbaka med full kraft. Igår när vi kröp i säng började det göra så ont att det tog luften ur mig. Tänkte att om det fortsätter så måste jag åka in akut. Men vilken akutmottagning ska jag till i så fall? Närmsta eller ska jag åka till KS i Solna där de har mina journaler. Eller det kanske inte spelar så stor roll med dagens sammanhållna journalföring? Och hur skulle jag ta mig dit? I taxi eller skulle jag ringa en ambulans? Ju mer jag tänkte på det ju mer svårtillgängligt kändes det. Kanske är det min enorma ovilja att åka in akut. För finns det något värre i vårdköernas Sverige? Klart det finns grader i helvetet, men att åka in till akuten och sitta eller ligga där bortglömd bland knarkare, folk som spyr och skriker ut sin smärta, det är fan bland det mest otrevliga jag vet. Därför har jag en högt satt smärtgräns för när jag behöver åka in akut. Denna har gjort att jag alltid tagits in inom 30 minuter, oftast med en gång. Oftast med en morfinspruta i ryggen innan de ens kan undersöka en. För när man har så ont att man knappt kan andas då behöver man oftast inte vänta så länge på att få träffa en läkare. Men just med den här värken jag har nu så går den över efter en stund. Det gjorde den även inatt. Jag somnade någonstans mitt i mina plågor.

När jag pratade med min kontaktsköterska senast. Mest för att kolla om de kunde skriva ut mer smärtstillande eftersom jag hade tagit slut på en förpackning. Det löste sig snabbt med receptet och hon sa att fortsätter jag ha ont så finns det helt klart skäl till att lägga in mig. Att gör det så ont att jag knappt kan andas igen så ska jag åka in. Hon har insett att jag inte fejkar eller att min hjärna spelar mig spratt bara för att jag har fått cancerbesked. Jag pratade nämligen med henne en utav de smärtfria dagarna efter antibiotikakurerna och hon kunde höra skillnaden på min röst. Att jag inte pratade lika ansträngt som jag gör när jag har ont. Det var ju iaf skickligt gjort av henne att kunna höra sådana nyanser, inte alla som kan göra det. Speciellt inte när man bara pratat med varann ett fåtal gånger per telefon. Men nja, att frivilligt lägga in mig på sjukan krävs det mycket för. Jag försöker stå ut tills jag ska träffa tumör specialisten nästa torsdag. Då hoppas jag återigen på klarare besked och ett operationsdatum. Men med min "tur" så kommer de väl med någon annan gubben-i-lådan diagnos.. Vi skämtade faktiskt om att jag borde få träffa en verklighetens Dr House igår på lunchen med kollegorna. Och tragiskt nog skulle jag faktiskt behöva en sådan. Det skulle nog vara enda anledningen som skulle göra att jag la in mig frivilligt.

Var och besökte min arbetsplats idag. Den såg ut som den gjorde innan jag gick hem. Själv känner jag mig inte alls som den person som gick hem. Rensade min inkorg och efter 40 minuter var jag helt såsig i huvudet och ögonlocken gick knappt att hålla öppna. Efter 40 minuter!! Inte i högform direkt.. Men trevligt var det att träffa närmsta kollegan, äta lite lunch och få klart med sjukskrivningspapprena. Det blev några koppar kaffe, lite "rastprat" och en del kramar också. Helt klart trevligt på alla sätt. Men jag påminns just nu ständigt om hur trött jag blir av nästan ingenting. Kommer behöva sova ikapp. Igen.

Andra positiva saker just nu är att jag håller på att samla ihop alla intyg och andra bevis vi behöver för att skriva papper om lägenhetsbyte. Mest energikrävande är det dock att försöka ställa in sig på en ny flytt. Och med en sådan behöver vi även skaffa ny dog walker till Nelson. Men om bytet går igenom blir det först flytt i aug/sep, så vi har tid på oss. Har redan fått svar från en ung tjej som jag ska träffa nästa vecka för en promenad. Hon har också en vovve, så vi får hoppas våra vovvar gillar varann och att tjejen verkar seriös och pålitlig. Annars har vi som sagt tid på oss den här gången, så det borde gå vägen. Mina tankar upptas också av inredningsidéer. Har massor med saker jiag skulle vilja göra med nya lyan om den blir vår. För det är ju just det. OM den blir vår. Det är svårt att få igenom ett triangelbyte och det är lätt att hjärnan flyttar in, innan bytet blivit godkänt. Så jag ska försöka att hålla tillbaka känslorna. Mest gnagande känslan är dock att jag inte är klar med lägenheten vi bott i sedan i oktober. Jag flyttade hit med drömmar om att få uppfostra ett barn i vårt extrarum. Så det kommer vara med blandade känslor jag kommer flytta härifrån. Framförallt kommer tankarna på kartongerna med barnböcker och andra barndomsminnen som mina barn skulle få ärva tillbaka. Ska jag spara dem? Ska jag ge bort dem? Ska jag gömma dem i förrådet och låta hoppet leva? Lite som att välja att frysa ned mina ägg. Det är ren sci-fi att tro att de någonsin kommer bli till mina barn. Men i riksdagen diskuteras surrogatmödraskap. Jag invaggas i alla fall i en tro att hoppet lever. För trots de låga oddsen så finns det iaf hopp. Hade jag förlitat mig på oddsen så hade jag inte suttit i situationen som jag gör idag. Oddsen för att jag har Rutger är 0,0000001.. % Och det visar ju att allt går att "lyckas" med.

När man har 32 kronor kvar på kontot efter det att man betalt räkningarna så blir man väldigt glad av att bli bjuden på både lunch och middag. Som sjukskriven törstar man efter sällskap, så bara att få sällskap och bli utbjuden på restaurang.. Det är lyx det!! Vi njöt länge av solen på balkongen igår också. Allt som allt en väldigt trevlig dag. Det blir så mycket lättare att uthärda smärta då med. Vilket i sig är fantastiskt skönt!!

Nu ligger jag på soffan med en vovve sovandes på ena benet och tittar på Dumma Mej. För er som inte sett denna fantastiska tecknade skapelse. Se den! Så fantastiskt rolig. Får mig alltid på bra humör. Får mig alltid att skratta barnsligt mycket. Det kan behövas en sådan start på dagen, nu när mitt trevliga sällskap åkt hem och sambon jobbar. Idag ska jag dessutom fylla i papprena till försäkringskassan. Önska mig lycka till, alltid knepigt med sådana papper tycker jag. Och nervöst. Hoppas på pengar innan nästa omgång räkningar ska betalas. För 32 kronor räcker inte långt.. Tur man är rik på vänner iaf!! För egentligen är allt annat sekundärt. Vänner är livet.

Härmed döper jag den oinbjudna gästen i min kropp till Rutger. Igår tog jag steget och ringde för att ställa mig i kön till operation. Fick även veta att jag ska träffa tumör specialisten den 18:e. Mamma och sambon ska följa med den här gången. Jag hoppas det ska bli det sista mötet om min sjukdom och att ett faktiskt beslut ska kunna tas. I mitt huvud blir det operation. Logiken säger mig det, även om hjärtat strejkar. Så kan de inte säga att de är 100% säkra på att jag kan leva utan risker utan operation så tänker jag satsa på att bli frisk. Även om det innebär att jag skär bort möjligheten till biologiska barn.

Har haft två ganska bra dagar med nästan ingen värk alls, men igår eftermiddag när jag hade besök av en gammal kär gymnasiekamrat, så högg det till igen. Och idag gör det ont trots flera smärtisar.. Men jag ska få besök idag igen, av en annan kär gammal vän. Har gjort i ordning mig till och med. Känner mig fräsch, även om smärtisarna stoppat huvudet fullt av bomull. Det är få förunnat att ha sådana fina vänner som jag har!!

Något annat riktigt kul är att vi ska skriva papper på ett byte av lägenhet. Vi ska byta till en mindre billigare och mer central lägenhet innanför tullarna. Där vi kommer bo på kort gångavstånd både till pendel, grön och röd linje. En sekelskifteslya med 4 meter i tak. Kommer bli stor skillnad mot vår nybyggda trea som vi bor i nu. Och även om jag är glad så är det med blandade känslor jag kommer skriva på papprena. Vi har ju bott så kort tid i vår ljusa stora härliga lägenhet. Är liksom inte klar med den. Men vi kommer aldrig få användning för vårt barnrum och när sambon ska börja plugga är nuvarande hyran ohållbar. Jag får glädjas åt att jag får 19 minuter till jobbet och att det är en sekelskifteslägenhet med en del charmiga detaljer bevarade. Jag får glädjas åt alla pengar vi får över till annat.

Nu ska jag ut och äta lunch med vännen som väntas inom kort. Hon bjuder, som en försenad födelsedagspresent. Tack säger jag!! Men framförallt för besöket. Det är värt mycket.

Dagens långpromenad med vovven var en katt och råtta lek. Jag hade användning av mina solbrillor och det tog en stund innan jag vände mig om och såg ett stort kolsvart moln med någon slags nederbörd som en kvast undertill. Det var stort och mäktigt och vackert och följde oss som en liten svans hela promenaden. Kändes märkligt att vi gick i solen och kunde se hur ovädret drog över berget vi passerat bara minuter tidigare. Vi skyndade oss inte, det behövde vi inte. Det var befriande att röra sig i den varma vårsolen, men den tinande marken luktade surt och ogästvänligt på sina ställen.

Promenaden gjorde mig dåsig. Somnade på soffan med vovven som en värmefilt längs ena benet. Tog en dusch och upptäckte att jag har ett blåmärke på vänstra sidan av buken. Ganska stort. Har aldrig någonsin haft ett blåmärke på magen som uppstått ur ingenting. Det krävs inte mycket för att få mina tankar att vandra och bli till spöken som oroligt svävar än hit än dit. Ska ringa KS imorgon och be dem ställa mig i kön till operation igen. Ska fråga om blåmärket. Just nu har jag dock inte så ont, bara lite feber då och då. Det är alltid något, kanske hjälpte det med de två antibiotikakurerna. Jag hoppas lite på det.