Vet inte vad jag ska tro om läkarbesöket senare idag. Jag ska tillbaka till det där lilla stället där folk får cancerbesked, men där jag senast fick veta att jag inte alls hade cancer. Det är med blandade känslor jag ska dit, igen. Det är ett galet ångestladdat hörn. Frånskilt från allt annat i "kvinnovingen". Ett litet väntrum och en massa broschyrer om hur det är att få ett cancerbesked. För alla kommer dit för att få prata om sitt cancerbesked, och alla är damer över 60. Och så jag. Det är så det känns iaf. Sist jag var där tittade den gamla damen som var där med sin man och vuxna son på mig med förvåning. En förvånad blick som sedan utbyttes och blev till ömkan. Och då var det ändå av en kvinna som precis som mig någon timma tidigare väntade på att få diskutera sitt cancerbesked. Kände mig som ett jäkla UFO. Måste dessutom tillägga att 70-talsinredningen med tillhörande UFF-lukt gör hela cancerhörnan ännu mer ångestosande. Ser verkligen fram emot att få äran att komma dit för andra gången på tre månader..

Så vad kan jag förvänta mig av besöket? Helt ärligt. Jag har inte en jävla aning! Och det skrämmer mig. Faktiskt nästan ännu mer än sist jag satt där natten inför förra besöket och gick igenom alla frågor jag hade. För jag kunde efter de inledande fraserna kasta bort pappret. Det sades att jag hade nån flummig sjukdom som jag bara fick ett latinklingande namn på och som jag senare skulle upptäcka inte ens gick att Googla. Så frågorna blev aldrig ställda, istället uppkom nya som jag inte kunde formulera förrän jag kommit hem. Pappret jag printat ut med alla frågor, i sann assistent anda, ligger fortfarande ihopknölat i min väska. Jag tittade på dem tidigare i veckan och avfärdade dem. Inte för att jag egentligen fått en massa andra frågor, utan för att jag inte ens vet om jag kommer få chansen att ställa dem. För jag är hur otroligt det än låter livrädd för att få en annan oförståelig diagnos kastad i ansiktet på mig som gör att jag tappar fotfästet, igen. Så jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer få klara och tydliga besked imorgon! För jag är ingen jäkla studsboll som de kan passa runt med som de vill med. Tur livet har härdat mig så hårt som det gjort. Hade nog blivit knäckt för länge sen annars. Det som känns värst just nu är faktiskt inte cancern, det är den förbannade värken. Så om det är något som kan få mig på fall så är det faktiskt den. Men för fan antiobiotikakur nr 6 och 7 i ordningen ska väl säkert hjälpa. Jag har verkligen höga förväntningar om det haha..

Så vad ska jag ha för taktik imorgon? Hm, jag ska nog bara invänta vad de säger och be dem förklara så mycket som möjligt om min sjukdom och vad som kommer härnäst och hur det kommer få mig att må. Bonus vore om de kan trolla bort värken, ge mig en sjukskrivning och skynda på operationen. För jag är rejält less på det här nu! Jag kavlade upp ärmarna för att kämpa i december. Sen åkte garden ner igen och nu är det liksom svårt att få upp den igen. Förvirringen och alla turer kring min sjukdom har gjort mig orkeslös. Mitt vanliga fighterjag ligger liksom i koma. Hoppas fightern vaknar om det kommer behövas framöver!!

Läste en kort notis i tidningen härom dagen att ny forskning visar att hur ett cancerbesked delges skapar grunden för den fortsatta förutsättningen för överlevnad. De som hade fått beskedet på ett bra sätt hade större chans att överleva. Med tanke på det så har jag oddsen emot mig, men oddsen att jag fått livmodercancer i min ålder är ju ändå minimal. Så jag säger: skit i oddsen!!! Mitt nyårslöfte är att koncentrera mig på att överleva, och det tänker jag göra, oavsett hur goda eller dåliga oddsen än må vara.

Somliga människor har en gåva. De sprider energi till sin omgivning. En sådan energispridare är min underbara vän Doran som bor "down under". Vi har ringt om varandras försök till kontakt i flera dagar, men så äntligen var tidszonerna vän med varann och vi pratade och skrattade i nästan en hel timme. Och som det gjorde underverk!! Vi kan skratta åt allt elände tillsammans och skämta om saker som egentligen är jobbiga och tuffa. Vi kan vara arga och gorma åt samma idiotsaker också, men inte någon längre stund, för vi fungerar lite likadant. Vi skrattar hellre än slösar energi på bitterhet. Vi skrattade åt brevet från fertilitetskliniken som riktade sig till mig som blivande mamma och att man i Sverige översätter filmtitlar till "Röjar Ralf". Högt och lågt. Fantastiskt roligt, och vi skrattade och gjorde planer för sommaren, när Doran med sambo kommer till Sverige för att fira midsommar med mig och mina kära killar.

Det är vänner som Doran som gör livet värt att leva. Hon är en av mina få trogna bloggläsare och mina ord som jag producerar här gör att hon känner sig nära mig trots det stora geografiska avståndet. Det känns tryggt på något sätt att hon läser, konstigt egentligen men det ger en bra känsla. Varför är oviktigt. Livet borde alltid levas i närheten av alla de man älskar och håller nära sitt hjärta, men för mig är många utav mina nära utspridda runt världen. Så jag uppskattar verkligen samtalen vi har, för de betyder så otroligt mycket. Speciellt när man inte mår riktigt bra. Så nu ska jag ringa min yngsta syster som säsongar i alperna..

Fick ett blombud från mina underbara arbetskollegor idag. Tydligen är den här sjuklingen värd det. Det gjorde mig rörd och glad. För det är lite tufft just nu.. I samma veva som jag släppte in blombudet tömde jag postfacket och hittade en kallelse till fertilitetskliniken på KS i Huddinge. Har fått tid redan nästa vecka för att prata om att de ska förvara mina ägg efter operationen. De ska ligga i frysen i väntan på en eventuell lagändring som gör det möjligt för surrogatmödrar i Sverige. För att sådana som mig som blir av med sin livmoder innan de fått barn ska ha en chans till ett biologiskt barn. Inte för att jag tror att det någonsin kommer hända, men det håller iaf hoppet vid liv.

När jag öppnade kallelsen såg jag att de struckit över att de även välkomnar min partner. Bifogat fanns även en hälsodeklaration som riktade sig mot en förväntansfull blivande provrörsmamma. Känns lite känslokallt att skicka något sådant till någon som mig som ska genomgå en total hysterektomi. Fast det slår inte de falska förhoppningarna jag fick i januari då de sa att jag inte alls har cancer och att jag kommer kunna skaffa barn med lite hjälp av hormoner. Inte alls bitter haha.. Så åter till blommorna. De står numer och pryder vårt köksbord.

En annan positiv sak med gårdagen var att vi fick ett helt grönt byte och att alla parterna i triangelbytet hört av sig och är intresserade. Mmm, vi ska byta lägenhet igen. Sambon vill börja plugga igen och hyran vi har nu är alldeles för mastig för den kommande nedskalade budgeten. Kanske inte blir något av detta byte, men det är kul att det händer något iaf. För ni som inte bytt en hyresrätt, via siterna som är skapade för att underlätta hyresrättsbyten, vet inte hur många oseriösa annonsörer det finns och glatt klickar ja till byten för att sedan aldrig höra av sig. Hm, inte alls bitter var det ja.. Går sådär för mig just nu. Så lite sömn då och nya tag med ännu två antibiotikakurer. Håll tummarna för att det hjälper mot värken!

Godnatt  

Dagen började bättre än den förra. Även om jag hade ont så fick jag iaf tag på kontaktsköterskan på första (!!) försöket. Hon lovade att läkaren jag fick träffa i januari skulle ringa mig idag. Sen ringde en av mina gamla vänner och frågade om vi inte ska börja med våra x-kvällar igen. X-kvällar innebär att den ena hittar på nåt udda som den andra hänger med på. Vi hade sådana kvällar förrut då vi bland annat gick och lyssnade till Pavarotti i Globen. Vännen ska börja med att hitta på något i april och sen är det min tur. Jag paxade för att vi ska gå på spökvandring i Gamla Stan när det blir min tur att hitta på något. Dagen började lovande.

De ringde tre gånger från KS idag, men jag fick inte prata med någon läkare. Istället fick jag två nya anibiotikakurer eftersom min diffusa magvärk och feber inte är typisk för den typ av cancer jag har. De tror alltså återigen på infektion pga av de två hysteroskopierna jag genomgått. Dessutom fick jag en ny tid på torsdag då jag ska få träffa någon av överläkarna som ska kunna besvara mina frågor, eftersom de insett att de velat så mycket med min diagnos att jag blivit förvirrad och känner mig illa behandlad. De vill att jag ska ta med mig en anhörig som stöd. Sköterskan kunde inte svara på om de tänker ändra sin diagnos, igen. Jag känner mig illa till mods och extremt maktlös. Jag vill ha raka och klara besked! Ska det vara så jävla svårt?? Och jag vill att värken och febern ska försvinna!!

De ringde sedan ytterligare en gång för att tydliggöra att jag får min sjukskrivning på torsdag och att jag kan hämta ut medicinen idag, men att jag inte får några starkare värktabletter förrän de träffat och undesökt mig på torsdag. Jag fick även veta att de ska ta upp mitt fall på en konferens nästa vecka och förhoppningsvis ska de då besluta hur, när och vart jag ska opereras. Men först fick kontaktsköterskan för sig att de ska ta ett beslut ännu en gång om min diagnos. Vilket gjorde mig jäkligt förbannad. Vad fan tror de att jag är? En gummiboll de kan studsa fram och tillbaka precis som de vill?? Hon tog snabbt tillbaka sina antaganden när jag sa att jag fått mitt andra cancerbesked på tre månader och att läkaren som givit mig provsvaren förra veckan sagt att en operation nu är oundviklig. De verkade väldigt ursäktande under de samtal jag fått under dagen så jag hoppas att de insett att de inte kan behandla en patient på det här sättet.

Nu ligger jag på soffan med en snarkande vovve sovandes mellan mig och sambon. Vi dricker vin och myser. Man måste få göra det även när man mår skit.

Den "känslokalla" läkaren hörde inte av sig idag heller. Jag ringde och ringde till avdelningen hon jobbar på och till slut fick jag iaf tag på en sköterska. Visade sig vara samma sköterska som givit den känslokalla meddelandet om att ringa mig i torsdags, så jag slapp iaf förklara ärendet igen. Sköterskan skämdes lite när hon fick veta att läkaren inte hört av sig. Jag frågade om hon vet vem som ansvarar för min vård, hon visste inte, men trodde det var slutenvården. Oblygt frågade jag vad det står för, i mina öron låter det som psykvård.. Men så var det inte och sköterskan förklararde skillnaden mellan öppen- och slutenvård i sjukvården och jag skrattade åt mitt första antagande.

Har även desperat försökt få tag på "min" kontaktsjuksköterska, men hon svarade inte i telefon idag trots många försök. Så nu sitter jag här och funderar.. Vad fan gör jag nu? Jag har ju så jäkla ont!! Från och med torsdag behöver jag ett sjukintyg om jag ska fortsätta vara hemma. I nuläget vet jag inte ens vem min läkare är.. Ska det vara såhär när man har cancer?? Jag är så jäkla besviken!! Men framförallt desperat, jag har ju så jäkla ont. Om värken inte blir mildare måste jag åka in akut, men det har jag ingen som helst lust med. Hoppas verkligen jag slipper det! Men på onsdag blir det akuten om jag inte får tag på någon läkare tills dess. Håll tummarna att jag slipper det!

Mamma och en av mina bästa vänner blir så arga när jag berättar om situationen. Tycker jag ska anmäla eller ringa nån överläkare eller nånting. Jag orkar helt ärligt inte det. I vanliga fall hade jag gjort det vilken dag som helst i veckan, men jag orkar inte med all dålig energi det ger. Vill bara få hjälp och det så snart som möjligt, tack.

Tassade upp för en timme sedan. Ont. Inte ens vovven är vaken med mig. Sambon snarkar grumligt från sovrummet. Nelson har intagit min plats i soffan och ligger och springer i sömnen. Jag sitter här på andra hörnet och skriver. Fördriver soluppgångens bleka timmar i ensamhet. Enda sällskapet är värken. Den hade jag helst varit utan.

Idag blir det ännu en dag med Nelson i skogen. Vi tränar lydnad med lång lina. Måste fungera tills jag opererats, för då kommer det göra fruktansvärt ont om han drar i kopplet. Så det får bli mycket lydnadsträning tills dess. Ska träffa äldsta barndomskompisen ikväll. Ser fram emot det. Däremellan ska jag nog hinna klämma in en nyköpt film, göra tråkiga hushållssysslor och ringa Doran. Hoppas på en bra dag, trots att den börjat med värk.

Ute på middag med pappa och mellansyster, massa vin, lite öl och en massa mat senare.. Lite småberusad. Helt okej en lördag. Speciellt när samhörigheten varit mest en total osämja de senaste tio åren. Men lite goda gamla minnen, allt vi har gemensamt istället för allt vi har delade meningar om, så var det riktigt trevligt. Tillsammans. Kanske gör det skillnad med några år mer erfarenhet på kontot. Det verkar så iaf. Jag hoppas alltid så väldigt mycket också, fast'n jag lovar mig själv att inte göra det. Fastän jag säger annat till andra. Jag hoppas för allt jag är värd att denna gång så ska det fungera. Denna gång ska det inte sluta med massa hårda ord som sårar så djupt att det tar år att läka. Jag hoppas att jag inte blottar för mycket för gamarna att gnaga på.

Just nu hemma efter middagen känner jag mig lycklig. Upptäckt att det är jobbigt att prata om min sjukdom, blir mest "mår lite dåligt för allt det här med .." och så utelämnar man helst att jag är sjuk ch vad jag är för sjuk. Det blev också uppenbart att min syster undanhållit en hel del saker för mig. Det är oockså tydligt att min släkt levt vidare som om tiden inte stått stilla. Såklart. Hade inte väntat mig något annat. Såklart. Det är klart jag skärmat mig från saker jag känner mig ny inför. Som jag inte vet hur jag ska hantera. Men i detta okända berusade tillstånd är det klart. Jag behöver jobba på mina relationer. Både dem på hemfronten och dem på släktfronten. Vill inte förlora fler nära till dåligt skött kommunikation. Så lovar mig själv att kommunicera mera och lyssna bättre.

Börjar bli ganska ganska besviken på cancersjukvården. Läkaren ringde aldrig igår och det gick inte att få tag på sköterskorna heller. Så jag har inget sjukintyg och framförallt har jag fortfarande ont. Jag vet inte ens vem som är ansvarig för min vård. Att ens behöva fråga vem min läkare är känns konstigt. Kanske något den där kontaktsköterskan jag fått tilldelad kan svara på. Hon som utan att veta vem jag var ställde en diagnos för min magvärk efter jag pratat med henne för första gången i en hel minut: jag känner efter för mycket, egentligen gör det inte ont, det är bara inbillning. Känns ju tryggt att veta att jag bara simulerar värken.. Funderar seriöst på om värken beror på något annat. Sambon föreslog stress. Det är ju inte helt otänkbart. Även om jag inte känner mig stressad så kan ju ändå kroppen uppleva allt som händer som stress.

Värst med att ha ont är att man inte är sig själv. Jag är galet trött, men jag kan inte sova ordentligt så det blir ändå alldeles för få timmar med sömn. Tröttheten påverkar humöret, vilket är lika jobbigt som värken eftersom det går ut över personer jag älskar, speciellt min stackars sambo. Måste komma ur denna onda cirkel!!

Igår försökte vi pigga upp oss lite och bakade bullar. Något jag inte gjort på typ 15 år haha.. Goda blev de, med extra allt.. Smör, socker, kanel, mandelmassa och vit chocklad. Ikväll ska jag lyxa till det med restaurangmiddag, pappa har bokat och mellansyster kommer också med. Imorgon blir det pubhäng med min äldsta barndomskompis, flottig pubmat och god öl och en hel massa tjejsnack. Kan nog bli en riktigt bra helg, trots värk och frånvarande sambo som jobbar helg. Dessutom blir det ju långpromenader med Nelson, och även om det är kallt så skiner solen. Brillor på!!