Blev tydligen inte sista gången hos krishanteringspsykologen. Är tydligen inte helt klar med att bearbeta de senaste månadernas berg-och-dalbana. Insåg när jag satt där i fotöljen att jag har riktig ångest inför nästa vävnadsprov. Kombon nålfobi, cancerrisk, lokalbedövning i livmoderhalsen och upplevda övergrepp i tidig ålder = ingen hit. Känns lite som att gå och vänta på ännu ett övergrepp. Samtidigt måste jag ju, på KS där jag kommer vara "inskriven" i x antal år framöver, är lokalbedövning det enda sättet de gör hysteroskpi på. Så lite inmålad i ett hörn kan man väl säga att jag känner mig. Förmodligen är det säkert inte så jobbigt att ta själva proverna som jag inbillar mig, men det kommer säkert ändå inte hjälpa när jag ligger sömnlös en vecka innan provtagningen..

Har fått en väldigt bra kontakt med psykologen jag går hos. Det är inget man ska ta för givet! Gick ju över 3 år i terapi för att bearbeta det jag var med om när jag var liten och den psykologen och jag hade inte alls samma "connection" som den jag går hos nu. Så att det kommer svida i plånboken får väl vara värt det framöver. Behöver nog lite hjälp att ta mig i mål den här gången också. Hon påpekade det också: "du är motsatsen till hypokondriker så var inte för stark och be om hjälp när du behöver det!". Ska lyda det rådet. Mamma ska följa med mig vid nästa provtagning. Känner mig liten igen, trots mina 30+, men det kan inte hjälpas. Jag är verkligen vettskrämd för vävnadsprovtagnig i lokalbedövning!! Gick ju inte så bra de två gångerna de opererade min alldeles för trånga näsa i lokalbedövning.. Bedövningen släppte båda gångerna och jag kunde känna hur de brände och skar inne i näsan. Inte en allt för trevlig upplevelse!

Psykologen har inte helt rätt, jag har tagit hjälp förut. Som med infektionen som härjat i min kropp sedan mitten av december. Det här är sista veckan på sjukskrivningen, men i själva verket har jag fortfarande ont och får feber så fort jag anstränger mig. Jag vägrar dock att ta antibiotikakur nr 4. Tror det är sjukt obra för kroppen, så min plan är att återgå till jobbet precis som planerat och se om kroppen kan ta hand om infektionen själv nu. Antingen blir det bättre eller så blir det ett besök till akuten i slutänden. Får återigen förlita mig på lite tur, 2013 har ju ändå visat sig vara ett turår på det sättet att det ändå visade sig vara utvecklad cancer. Får hoppas att det finns lite mer tur att kräma ur detta år haha! Well, vi får se. Fortsättning följer..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...