En av mina absolut bästa vänners mamma fick lungcancer för några år sedan, men efter operation och rehab så var prognosen så bra att hon inte ansågs behöva vare sig cellgifter eller strålning. Men cancern kom tillbaka. Samma vecka som jag fick mitt cancerbesked gick min väns mamma bort. Hon förlorade kampen. Jag velade ett tag om jag skulle berätta för min vän om mitt cancer besked. Det kändes så själviskt av mig att lägga även detta på min redan tyngda vän. Jag beslutade mig för att iaf ringa henne och kolla om det var läge att berätta. Till slut sa hon att hon ville veta där och då istället för senare. Så jag berättade. Rätt eller fel. Finns det ens sådana skarpa gränser i en sådan här situation?

Min underbara vän sa att hon tänker vinna min kamp tillsammans med mig. För det är så underbar hon är. Hon är stark fast skör, precis som jag. Precis som jag inbillar mig att de allra flesta utav oss är. Det blir bara mer påtagligt i extrema situationer. Min vän har dock fått uppleva mer sorg i livet än vad jag inbillar mig att de flesta tvingats göra. Hennes lillesyster gick bort 2006. Då befann jag mig i Australien. Flera kontinenter bort och jag kunde inte finnas där för henne så som jag hade önskat. Nu när hon drabbats av sorg igen känns det som att min egen sorg gör att jag återigen inte kan finnas där för henne så som jag önskar.

Även om vi befinner oss i samma land kan avståndet kännas lika långt som det gjorde 2006. Och även om jag vet att hon kommer säga åt mig att sluta känna mig självisk för att jag berättade (för det vet jag att hon kommer göra om hon skulle läsa det här) så kan jag ändå inte släppa skuldkänslan. Jag försöker vara ett så bra stöd jag bara kan för henne. Jag hoppas att hon känner det! Nu ska jag plocka upp luren och prata med henne...

Fick denna bild av min vän i ett sms härom dagen och det speglar verkligen summan av vår vänskap likväl som antalet och relationen till mina vänner i stort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...