Direktlänk till inlägg 4 januari 2013

Chocken...

Av krokii - 4 januari 2013 20:15

Mamma kom och hämtade mig i scoutstugan. Hon var lugn och bestämd. Helt säker på att vi ska klara det här. Jag kände mig mest tveksam, orolig att det spritt sig. Cancer i livmodern, det är ju i magen. I magen finns ju alla vitala organ. Hur stora är chanserna då? Jag kommer inte kunna få egna barn. Hur blir livet då?

Det kändes som bilresan hem tvärs över Stockholm tog SÅ lång tid. Jag hann ringa och berätta för min närmsta kollega på jobbet. Hon kommer ju påverkas med högre arbetsbelastning, hon måste ju veta. Vi hade svårt att hitta parkering, mamma halkade i en snödriva och jag hjälpte henne upp. Tänkte: "är det såhär det ska vara nu? måste jag hjälpa alla andra upp också? är jag tillräckligt stark för att klara av det?".

Sambon var ledig och kom undrande ut i hallen när vi stövlade in. Jag var arg för att jag inte fått tag på honom när jag behövde honom som mest. Arg på att han inte betalat sin telefonräkning. Men mest av allt var jag bedövat förtvivlad. Jag hulkade och grät en stund i sambons omfamnande kram.

Vi drack kaffe vid matbordet i lägenheten vi nyss flyttat in i. Mamma tyckte jag skulle skriva ner allt som händer från denna stund. Jag viftade bort förslaget, förstod inte hur jag skulle orka. Om du undrar varför jag skriver i dåtid så beror det på att jag inte kände ett behov av att skriva av mig förrän nu, 3 dagar in på det nya året. Det har bara gått 22 dagar, men det känns som flera år.. Jag hoppas att komma ikapp snart så jag kan skriva i nutid. Men tills dess...

Dagen efter skulle jag få träffa läkaren, det kändes jobbigt att vänta i över ett dygn. Jag ville dit med en gång. Sambon, mamma och en av systrarna följde med. Läkaren hade sagt att jag skulle ta med någon, att det är vanligt att man inte kommer ihåg så mycket. Jag gjorde därför ALLT för att koncentrera mig på att vara närvarande. Jag ställde alla frågor jag kunde komma på och läkaren svarade lugnt och så gott han kunde. Mamma blev arg att han ringt och givit mig meddelandet. Jag intog försvarsposition: "hur skulle han annars gjort? ringt och sagt att jag måste komma tillbaka för en tid dagen efter men att jag bör ta med någon? då fattar man ju ändå!! hade han gjort så hade jag blivit arg att han försökt undanhålla min diagnos för mig". Mamma höll med. Jag frågade om oddsen. 99%. Går inte att få så mycket bättre odds än så! Jag blev först lättad, men symtomen för denna typen av cancer insåg jag ju att jag haft i flera år. VARFÖR har ingen lyssnat på mig? Mitt eget uppfattade svar: Jag är för ung för att ha denna typen av cancer. Den får man tidigast i klimakteriet. Jag är 32 år, knappast i klimakteriet. De har testat mig flertalet gånger, för något har jag iaf förstått är fel. Så HUR kommer det sig att inte en enda gynekolog lyssnat på symtomen?? Varför har de endast gått på min ålder??

Till och med när jag tog ultraljudbilderna inför vad som skulle vara en enkel operation för att ta bort polyper i livmodern så sa damen som gjorde testerna att det inte såg ut som polyper på bilderna. Jag frågade vad det var isf, men hon sa att det kan vara myom. Vilket inte heller är farligt. När jag blev kallad att ta nya ultraljudsbilder anade jag att något var ordentligt fel. Det var samma dam som tog testerna och hon verkade inte förstå vad hon såg på bilderna. Jag frågade då om det kunde vara cancer. Damen avfärdade det dock extremt snabbt och sa övertygande att "nej det är du alldeles för ung för!".

Innan operationen på Sabbatsberg var läkaren som senare gav mig cancerbeskedet osäker på varför jag överhuvudtaget ville ta bort polypen. Själv förstod jag inte varför han kallade det för en polyp. Damen som tog ultraljudsbilderna sa att en polyp är vit på bild, den hon tagit bild på var svart och hade blodtillförsel. Operationen för att ta bort "polypen" skulle bara ta 10-15 minuter, min operation tog en timme. När jag fick träffa läkaren efteråt hade han ett annat förhållandesätt till mig. Han sa att han hittat mer än de sett på bilderna och var svävande med sina svar. Jag frågade vad det var han hittat men fick inget egentligt svar. Bara att han skickat proverna på analys till labbet, men det gör man alltid, och han skulle höra av sig den 18 december. Det var därför jag förstod att han ringde med dåliga nyheter eftersom han hörde av sig redan den 13:e.

Hur som helst så är jag ändå orolig, trots de grymt bra oddsen. När man är undantaget som bekräftar regeln så känns det som att det inte går att prata om normalt. Normalt sett är det 99% chans att överleva. Istället undrar jag hur stora oddsen är om man haft livmodercancer i flera år och ändå anses för ung för att kunna få/ha denna sjukdom. För symtomen för denna cancer har jag haft i minst 5 år. Minst! Och det är inte så att jag gett upp på något sätt. Jag vill bara veta vad jag måste kämpa mot. Ska det bli cellgifter och strålning vill jag veta. Jag vill veta NU, så jag kan ställa in mig mentalt på vilken motståndare jag möter och vilka hinder som ligger mellan mig och målet. För frisk det måste jag bara bli!!

00. December 2012

Dela

Smälta isberg…

Kommentarer (3)

Av krokii - 28 november 2013 12:45

Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Jag ska aldrig…

Kommentarer (0)

Av krokii - 26 november 2013 17:45

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Frisk!!! Men aldrig förklarad...

Kommentarer (1)

Av krokii - 26 november 2013 08:45

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Kärlek i uniform...

Kommentarer (1)

Av krokii - 25 november 2013 19:15

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga.. Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

Ät livet!!!

Kommentarer (6)

Av krokii - 18 september 2013 23:15

En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...

Visa fler inlägg

Chocken...

Smälta isberg…

Jag ska aldrig…

Frisk!!! Men aldrig förklarad...

Kärlek i uniform...

Ät livet!!!

Presentation

Omröstning

Senaste inläggen

Gästbok

Fråga mig

Arkiv

Sök i bloggen

Läsarstatistik

Kalender