Direktlänk till inlägg 4 januari 2013

Vakum...

Av krokii - 4 januari 2013 20:45

För mig var det viktigt att berätta för mina närmsta vänner. Så jag ringde och berättade för alla. Det kändes jobbigt men samtidigt skönt. Jag har aldrig förstått varför det ska vara så hemligt när folk är allvarligt sjuka. Är det för att många är rädda att deras vänner ska svika dem. Det sa krishanteringspsykologen jag fick träffa genom jobbet. "Vänkartan ritas ofta om", sa hon. Jag undrar hur den kan göra det? Om man har nära vänner som sviker en i en situation som denna så har man aldrig varit riktiga vänner. Då har man inte valt sina vänner med omsorg. Det vet jag att jag gjort, så jag är inte orolig för det. Vi har gått igenom kriser förr och de har visat sig vara värdiga vänner.

Till de vänner jag inte står så nära så skrev jag ett meddelande Facebook. Vissa tycker säkert det är konstigt och utlämnande. Jag tyckte det var praktiskt. Det värsta jag vet är skitsnack och när folk bara har en bit av sanningen fyller de i resterande själva och skapar sig egna sanningar som inte alls är sanna. Är väl lite udda att få kommentarer från personer man inte känner så väl, men det ger mig ändå styrka att folk hejjar på mig i min kamp mot cancern.

Sista fredagen innan jul fick jag dock kallelsen till KS som jag väntat på. Det var en stor lättnad att jag fick ett nytt datum att ta sikte mot innan alla helgdagar. Jag hade gått och kollat i brevlådan flera gånger om dagen. Även om den 8 januari inte är så lång tid att vänta insåg jag snabbt att det skulle komma att kännas som en evighet. Därför vill jag fortsätta jobba så länge jag bara kan. Bara för att få tiden att gå.

Julen firade vi som planerat, sambons familj kom upp och hälsade på. En uppskattad och väldigt personlig julklapp som fick mig att le var ljusstakarna som bildar talet 13. Mitt lyckotal. Jag fick den av sambons syster. Hon hade sprungit runt och letat som bara den. Tänk vilken omtänksamhet! Nu står de i fönstret vid min sida av sängen och får mig att tänka på att kämpa varje gång jag ser dem. Dagarna gick fort och snart var den över. Jag undrade om det var min sista jul och om jag tagit till vara på den som jag "borde". Det finns så mycket föreställningar om cancer. Man ska vakna upp från någon slags koma och komma på hur fantastiskt livet är och gå ner x antal kilo i vikt och sluta röka. Själv har jag inte fått något uppvaknande. Jag är väldigt nöjd med mitt liv. Kanske beror det på att jag gått igenom en tidigare livskris och redan insett livets värde? Kanske är det något fel på mig. Jag ställde frågan till psykologen jag träffar. Hon sa att jag är normal, alla behöver inte få någon stor vision om hur de ska fortsätta förvalta sitt liv. Jag har ändå någon konstig skamkänsla för att jag inte fått någon vision. Den kanske kommer...

Den 28 december var den längsta dagen hittills i mitt liv. Den pågick liksom bara i flera dagar. Det har uppstått ett slags vakum i tiden. HUR ska jag klara av att vänta till den 8 januari? Hur ska jag klara av att efter det vänta ytterligare på att få besked om det spritt sig efter operationen? Tiden går inte, den släpar sig fram.

00. December 2012

Dela

Smälta isberg…

Kommentarer (3)

Av krokii - 28 november 2013 12:45

Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Jag ska aldrig…

Kommentarer (0)

Av krokii - 26 november 2013 17:45

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Frisk!!! Men aldrig förklarad...

Kommentarer (1)

Av krokii - 26 november 2013 08:45

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Kärlek i uniform...

Kommentarer (1)

Av krokii - 25 november 2013 19:15

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga.. Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

Ät livet!!!

Kommentarer (6)

Av krokii - 18 september 2013 23:15

En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...

Visa fler inlägg

Vakum...

Smälta isberg…

Jag ska aldrig…

Frisk!!! Men aldrig förklarad...

Kärlek i uniform...

Ät livet!!!

Presentation

Omröstning

Senaste inläggen

Gästbok

Fråga mig

Arkiv

Sök i bloggen

Läsarstatistik

Kalender