Sov typ två timmar inatt. Blir alltid helt speedad på starka smärtstillande. Fick en massa gjort hemma iaf. Började sätta upp hallampan klockan två och kroknade när den inte alls ville hamna på plats. Vid tre gav jag upp tog en värktablett och gick och sov. Men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Vaknade igen vid halv sex och kunde inte för allt jag var värd ta mig upp ur sängen. Magen och halsen gjorde fortfarande ont. Sjukanmälde mig på jobbet lite senare på förmiddagen när febern kommit och målat mina kinder röda och frossan satt fart. Hej härliga infektion!! Som tur är forstod de på Sabbatsberg att jag behöver en längre antibiotika kur är tre dagar som jag fick senast på KS. Så jag har nu hämtat ut två preparat jag ska ta parallellt i en vecka. De erbjöd mig till och med antibiotikadropp på Sabbatsberg. Jag avstod eftersom det skulle ta två timmar och mamma redan satt utanför och väntade. Nästa gång kanske jag tar det om jag inte blir fri från infektionen på dessa kurer jag nu är satt på.

Ikväll tar jag det lugnt, har feber trots att jag tagit Alvedon. Ska bara koppla in TV:n, tända några ljus och låta mig slumra in framför någon deckarserie jag sett förut. Imorgon ska jag berätta om min nya underbar lägenhet och hur fantastiskt jag trivs efter bara några dagar i frihet.

Over and out

Igår fick jag uppleva den stora skillnaden mellan den allmänna och privata sjukvården. Empati och patienthantering. Det var genast leenden och välkomnande så fort jag satte foten innanför operationsavdelningen. Jag fick veta om alla parktikaliteter och sköterskan tog sig tid att svara på mina frågor trots att hon säkert fått dem tusentals gånger tidigare så var svaren trevliga. Fick på mig den "fina" mörkblåa morgonrocken, de långa benstrumporna och de ljusblå skoskydden i plast. Mamma fick inte följa med in och det kändes såklart trist och som att jag återigen slukade onödig tid från henne. Men det är så skönt att ha någon som följer med och tålmodigt väntar tills man är klar. Väldigt mycket värt!! Lite själviskt kanske?? Ja, men jag tycker man får vara det i min situation just nu.

Slog mig ner och hann bläddra runt i de nästan årsgamla skallertidningarna litegrann innan mitt namn ropades upp och ett bekant ansikte dök upp. Narkossköterskan. Efter lite frågor och svar visades jag tillbaka till väntrummet där äldre män i samma mörkblåa morgonrockar också satt och bläddrade i tidingar. Jag slog ned blicken. Behövde liksom en stund för mig själv, men nej jag var inte nervös. Men det skulle det ändå visa sig att jag var. När jag låg där i sängstolen och de spänt fast mina ben och slagit in mig i ett stort tält tog de mitt blodtryck, 125/80. Vilket är högt för mig. Brukar ligga på 110/70 max. Men vänligheten när de satte nålarna, behövde inte ens säga att jag var rädd, de såg det på mig och sköterskan pratade instresserat med mig om vad jag jobbade med och frågade vad jag gjort i sommar, sen fick jag somna.

Vaknade i ett töcken av magvärk, blodbad i sängen och ont i halsen där slangen suttit. Fick genast uppmärksamhet och värkmedicin. Allergimedcinen hade jag redan fått, äntligen någon som förstår att jag vet att jag är allergisk mot medlen man får när man blir sövd. "Du känner din kropp bäst!", verkar vara deras motto. Så jag vaknade inte upp med kli över hela kroppen och behövde således inte komma hem helt sönderkliad. Sån enorm skillnad mot KS, en institution där människovärdet på sina håll är väldigt lågt.

Fick träffa läkaren efteråt. Hon var oroad. Det var fortfarande kvar ett område stort som en tennisboll. Vänta oroad?? Det är ju en markant förbättring sa jag och skrattade. "Ja men det räcker ju att en av utväxterna är malign för att ditt liv ska vara i fara", svarade hon. Så lekte vi den där Dansen jag alltid får göra med läkarna. När jag är glad då försöker de ta ner mig på jorden och när jag är orolig försöker de säga att det inte är så farligt. Märklig "lek".. Man ska liksom aldrig få vara glad och aldrig ledsen, vill de att jag ska vara likgiltig??

Nåväl, enligt henne stod det i remissen från min tumörspecialist på KS att de trodde att jag med min hormonsprial nu borde vara helt fri från det där som växer där inuti mig. Så är alltså inte fallet och då ska de ha konferens om mig igen och läkaren på Sabbatsberg ska prata med tumörspecialisten på KS för att komma fram till vad som händer härnäst. Om jag inte ska operera mig nu så behöver jag från och med nu gå och ta hyteroskpier var 3-4 månad. Va?? frågade jag. Tumörspecialisten angav ju ett intervall om 4-6 månader, i min världe en STOR skillnad. Kände mig återigen ljugen och förd bakom ljuset av KS. Är de okänsliga att de inte vet vem de pratar med när de säger saker till mig eller ljuger de med flit?? Det är ju inte första gången detta händer.. Ska tillbaka till den oroade kvinnliga läkaren på Sabbatsberg om två veckor och få besked från proverna hon tog.

Mamma satt tålmodigt och väntade utanför när jag kom ut genom dörrarna från operationsavdelningen. Älskade underbara mamma. Vädret strålade på sitt bästa sensommarsätt där utanför sjukhusvärlden och jag var glad. För mig betyder större än en tennisboll en markant förbättring, så nu är det bara att hålla tummarna för att även läkarna kommer hålla med. Chansen är väl liten, de ska ju alltid tycka tvärtemot hela tiden som envisa barn i trotsåldern. Men mamma och jag var glada när vi gick därifrån och sådana stunder räcknas högt i min vardag.