Den där fullkomliga glädjen när jag öppnade dörren och han fick se vem som dolde sig där bakom. Helt fnattig studsade han omkring när han kom hem till mig i fredags. Vi har myst hela helgen. Han har sovit tätt tätt intill mig och följt mig vart jag än gått. När jag hade ont och var ledsen slickade han mina tårar och viftade nervöst på svansen. Han har gått massor med promenader i det nya kvarteret och hittat både nya vänner och ovänner. En vovve i porten och en del på gatorna runt omkring. Och en kasse som grannarna ställt utanför sin dörr som tydligen var hemskt läskig. Lilla tossbollen.. Som jag älskar denna vovve och som han förgyller varenda minut han är med mig. Lika mycket saknar jag honom nu när exet varit och hämtat honom.

Dumma matte som inte låter mig bada i fontänen!! Vill vill vill!! Dumma dumma dumma!!

Exet ja.. Helt plötsligt får jag sms där han frågar hur jag mår. Och hade jag inte tagit prover i tisdags. Jag svarade inte ens. Varför så intresserad nu?? Det har han ju aldrig varit förut och vänta nu, jag är ju inte sjuk, jag bara fejkar. Jo det är så jag jobbar. Verkligen.. Suck!! Dessutom verkar han ha tagit ett väldigt stort intresse för mitt kärleksliv. Ska väl han skita i!! Seriöst.. *morr* Så när han var här idag för att hämta lite av sina kartonger och Nelson så var jag ganska tvär. Och det märkte han också tydligen. Konstigt hur han helt plötsligt fått upp ögonen för mig nu när vi inte längre är tillsammans. Funderar helt ärligt på om vi ens kan vara vänner. Och till min stora glädje insåg jag att jag redan sörjt vårt uppbrott medan vi var tillsammans. Finns absolut ingenting att hämta där längre. Den absoluta sista spiken han satte var "men du har ju inte cancer, så varför bloggar du??". Nä, jag står på mina egna två fötter nu och helt underbart, ska inte låta honom rubba mina cirklar, för här inne är det jäkligt gött just nu ska ni veta.

Godnatt mina fina läsare  

Min frånvaro har berott på värk och feber. Den smög sig på i fredags och har inte lämnat mig. Infektionen. Som ett brev på posten. Trots de parallella kurerna antibiotika. Igår trodde jag att jag skulle behöva åka in akut, men jag klarade mig från det iaf. Idag har jag haft feber trots Alvedon och sköterskan på Sabbatsberg ville att jag skulle åka in akut, men jag vägrar. Tänker inte bli sjukskriven igen. Imorgon ska jag till jobbet. Så är det bara!! Nästa gång får de ge mig antibiotika dropp direkt efter provtagningen, får se om det hjälper.

"Lite" trött på min kropp och dess protester senaste året. Skulle inte förvåna mig om jag får mitt tredje cancerbesked den 20 september när jag ska tillbaka för att få provsvaren. Jag räknat faktiskt till och med iskallt med det. För de har skickat mina prover på snabb PRD. Typ som snabbsänka. Det var så jag fick mitt första cancerbesked på Sabbatsberg. Men jag tänker inte låta mig nedslås, de kommer vilja vänta och se eller möjligen skicka mina prover på nya analyser och sen kommer de säga att de fortfarande är lika osäkra på vad jag är för sjuk. Om jag är orolig. Nej, på sätt och vis inte. Faktiskt. För jag känner med alla fiber i min kropp att jag kommer bli frisk.

Att jag haft mindre ont i sommar beror på att de där jäkla utväxterna blivit färre, logiskt. Får jag bara lite tid till kommer de försvinna helt och jag kommer få andrum. Tid att träffa någon. Möjligheten att iaf få ett biologiskt barn. Jag begär inte så mycket mer. Jag vill få chansen att bli gravid. Få känna hur det känns. Skratta varje gång jag kräks på morgonen, för jag kommer veta att jag är lyckligt lottad som ens får göra det. Visst förlossningen skulle säkert klassas som en riskabel sådan och de skulle säkert vilja operera mig direkt efteråt, men jag skulle vakna upp som mamma. Och nu mer än någonsin vågar jag uttala de orden. Jag vågar säga att det är vad jag önskar. Inte mest av allt, för det är fortfarande att bli frisk och leva ett lyckligt innehållsrikt liv där jag på min dödsbädd sa att jag gjort allt jag velat. Jag har aldrig dragit i bromsen för att jag är rädd. Så smärtan och febern må vara där, men de har inte tagit kål på mitt humör.

Någonstans där i dimman finner jag allt mer en slags vaken klarhet. Jag vet vad jag vill och jag är på väg. Tror jag tagit rätt avfart och vägen ligger framför mig, men jag kan inte se längre än till nästa krök. Mitt hjärta slår åter i min takt. Mitt hjärta har hittat hem. Likt ett frö har jag slagit rot och skickar ut mina rötter sakta och försiktigt. Hösten gör mig ingenting, raggsockar och tända ljus sätter bara stämningen för mitt redan stillade sinne. Aldrig har jag varit så nöjd med ett avsked som nu. Dimman må ligga tät på morgonen och daggen fukta mina tår. För så länge solen värmer åker strumporna av så fort jag ska ut. Känslan av att hela livet fortfarande ligger framför mig är stark. Min nyfikenhet har kommit tillbaka, jag är redo att utforska världen igen. Så självklart som om avskedet till det gamla aldrig funnits, men ändå finns med mig. Jag väljer att spara godbitarna i kakan innan jag stoppar in den i frysen. Att ha tagit över ratten i mitt eget liv har varit förlösande och jag skrattar även om det gör ont. För jag vet att det är nu det gäller, det är nu jag väljer riktning på resten av mitt liv. Och jag är redo!!