Var tillbaka i stugan på första mötet sedan Luciadagen. Det har varit flera möten därimellan, men utan mig. Och det kändes helt okej att vara tillbaka där allt började. Chocken när jag fick första cancerbeskedet per telefon i det där grupprummet. Minns hur luften gick ur mig och att en av cheferna kom in och hjälpte mig upp. Nu var jag alltså tillbaka. Snön hade smällt. Solen sken in genom alla fönster i stora rummet och genom ett av de öppna fönstrena hördes fågelkvitter. På ängen där den ljusklädda granen stod stolt i den knähöga snön täcktes nu av lila vårblommor. Stämningen var varm och folket i ledningsgruppen kändes genuint glada att se mig tillbaka. Det finns mycket värme i gruppen, och det kanske var den värmen som fick mig att slappna av och skaka av mig obehaget från Luciadagen.

Då jag jobbar halvtid just nu åkte jag hem efter lunchen i solen. Väl hemma däckade jag och sov till kvällen. Det är så hårt det tar på mig att jobba. Halvtid. Kan inte riktigt acceptera det. Så kändes sådär när jag fick hem sjukintyget som sträcker sig till den 19/5. Skulle ju vara till den 23/5 när jag ska träffa tumör specialisten igen. Men vem vet, jag kanske har blivit så bra att jag kan jobba heltid då. Annars blir det knöligt.. Men HUR svårt ska det vara att skriva rätt datum i ett sjukintyg?? Dessutom hörde F-kassan av sig. Igen. Denna gång en ny handläggare som började prata om att återgå till jobbet och att min arbetsgivare måste förenkla mina arbetsuppgifter så det blir möjligt.. Alltså suck!! Inte den vassaste kniven i lådan heller.. Så jag drog en sammafattning av min status just nu. För andra gången denna vecka för någon på F-kassan. Som tur var hörde Doran av sig på chatten. Och som vanligt lyfter hon alltid upp mig. Får mig att le och känna mig bättre. Så nu är jag glad igen. Det löser sig. Får stå på mig bara och ringa några extra samtal bara. Och just nu lagar sambon middag till mig. Fisk, rotsaker och potatis med chilikryddning. Lyx!!

Idag var jag tillbaka. Inte på heltid, men ska nog kunna göra lite nytta på halvtid. Träffade kollegorna och började rensa i inkorgen. Det var ungefär det jag hann med på den korta tiden kändes det som. Men kul och inspirerande var det! Det spelade liksom ingen roll att mitt sjukintyg hade felaktiga datum så jag blev tvungen att ringa kontaktsköterskan och be om ett nytt. Det spelade ingen roll att jobbtelefonen som varit på reparation i 2 månader kom tillbaka utan åtgärd och fortfarande hade samma problem, dvs den går inte att ladda. Istället fick jag glädjas åt att försäkringskassan ringde med bra nyheter och att min privata telefon som gått i två delar gick att reklamera trots att jag slarvat bort försäkringspapprena.

Fick dessutom ett underbart mail av min samtalsvän som gjorde mig riktigt taggad. Fick dessutom en dikt med ordination.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Skriv ner den och lägg den i din plånbok, och påminn dig själv varje dag  

Kan sammanfatta helgen med promenader. Många och långa. Från söder till öster. Från söder om söder över hela söder och tillbaka igen. Med färja över vattnet, längs bryggor och gator. Och som det gjort nytta för min vilsna själ!!

Imorgon börjar jag jobba halvtid. Hoppas verkligen det ska gå bra nu. Vill ju så gärna. Så jag hoppas. Ska jobba förmiddag imorgon. Och med alla läkarbesök och annat sjukdomsrelaterat så är det nog bra att det är halvtid. Annars hade jag inte kunnat hinna med alla besök. Hoppas kunna visa att jag kan vara till lite nytta på jobbet nu bara. Vet inte riktigt hur hjärnan hänger med när tempot på kontoret är uppskruvat. Får ta det som det kommer helt enkelt.

Skrev papper på lägenheten idag. Bara några smådetaljer kvar att fixa innan med vi skickar in alla papper i veckan. Ska passa på att titta på lägenheten igen då. Får hoppas bytet går igenom nu, för som vanligt har jag redan inrett lägenheten..

Så känns det som om dimman har skingrats lite. Kanske var det middagen hemma hos mamma, kanske var det alla långa promenader, kanske spelade det fina vädret in, kanske ..

Var tillbaka till lilla cancerhörnan på KS idag för tredje gången. Tror det bara är meningen att man ska behöva komma dit en gång och det är för att få ett cancerbesked, men mitt fall är ju allt annat än vanligt.. Känner mig lite som apan i buren, idag hade tumör specialisten med sig någon som var nyfiken på mitt fall. Jag hade med min armé som finns där för mig, sambon och mamma denna gång. Hade dessutom laddat med flera handskrivna sidor med frågor och jag fick ganska bra svar tycker jag. Så jädra komplicerat bara att förklara. Fick iaf veta följande.. Som bäst har jag en massa cellförändringar. Lite sämre alternativet är förstadie till cancer och helt klart sämst utvecklad cancer. Vilket stadie jag har är dock det som alla experter debatterar. Fick veta att den berömda patologen hade rekommenderat en annan superduperspecialist i Boston: Dr Oliva. Jag googlade och hittade en henne faktiskt. Internet är verkligen fantastiskt! Fick upp en bild och det fanns till och med ett telefonnummer. Och även om jag aldrig kommer träffa denna doktor som ska besätmma mitt öde, så kändes det ändå ganska trevligt att se en bild på denna person och dessutom hitta ett telefonnummer till henne. Några två månader som den där sköterskan pratade om igår är det inte fråga om heller. Jag kommer få besked om 5 veckor. Och vikten av svaret från Dr Oliva är det som kommer att betraktas som min diagnos. Oavsett vad alla andra patologer och läkare har sagt innan. Så jag väntar återigen på besked, vilket såklart suger. MEN denna gång har jag blivit lovad en diagnos och det känns så fantastiskt skönt!!

Andra saker jag och tumör specialisten kom överens om är att vi ska försöka utreda vad det är som gör att jag har så ont. Dessutom ska jag få träffa en kurator och jag ska testa att börja jobba 50%. Gjorde klart för läkaren att jag skulle må så mycket bättre om jag inte hade ont. Det känns som att det kanske skulle kunna få mig att kunna leva med denna sjukdom, om det visar sig att det  "bara" är en massa cellförändringar eller förstadie till cancer. Ska även få en spiral med hormon som kanske kommer ge positiva effekter på vad än det nu är som växer inuti mig. Så på det hela taget en positiv visit till den UFF-luktande 70-talshörnan på KS denna gång.

Annat positivt är att minsta systern börjar närma sig Stockholm, efter sitt säsongande i Alperna. Jag, sambon och Nelson ska träffa en eventuellt ny dog walker på lördag, för flyttar vi kan vi tyvärr inte "ta med oss" vår nuvarande. Jag, mamma och mellansyster ska ha tjejkväll imorgon kväll och på söndag ska jag och sambon skriva papper på byte till nya lägenheten. Mycket som händer. Jag försöker suga i mig minsta lilla sak som är positivt nu för att ta mig ur dimman. Ser fram emot måndag då jag ska börja jobba igen. Hoppas verkligen det går bra, så jag kan börja jobba heltid snart igen. Vill bara kunna återuppta mitt liv som det var innan Luciadagen förra året. Vill bara få en diagnos, så jag kan få rätt behandling och sen bli frisk. För jag är jävulskt less på att må skit vid det här laget..

Någon hade återigen försökt nå mig från dolt nummer. Nu vet jag ju att det betyder att det antingen är från KS eller från Försäkringskassan. Obra vilket som, speciellt är jag inte bett dem ringa upp mig. Idag hade de iaf lämnat ett meddelande. KS. Oskön känsla i magen. Ringde upp och fick svar på fjärde försöket.

"Ja det har blivit lite andra planer.. Personen som skulle titta på dina prover hann inte göra det, så nu ska vi skicka dina prover till Boston så han får titta på dem där. Så vi kommer inte ha något nytt att säga till dig förrän om tidigast 2 månader då han hunnit titta på dina prover."

Tror jag skrek: 2 månader?? Är ni helt dumma i huvudet tänkte jag. Frågade: Ska jag behöva vänta i ytterligare TVÅ månadet innan ni kanske kan ställa en diagnos?? Jag klarar inte det! Förstår ni inte vad ni utsätter mig för? Jag håller på att bli galen på det här. Riktigt jävla galen! För mig är 2 månader oacceptabelt. Oacceptabelt!

Tystnad.

"Så då vill du kanske träffa läkaren imorgon ändå, som tidigare planerat?"

JA!!! svarade jag förbannat. Eller menar du att jag ska gå utan sjukskrivning, utan någon plan för min värk på 2 månader? Utan några kontroller, utan några svar??

Tystnad.

"Men då meddelar jag läkaren att du väljer att behålla tiden imorgon."

Återigen lade sig besvikelsen och chocken som en tung klump i magen. Ville bara skrika. Tårarna rullade, ångesten täppte till bröstet. Ilskan fick mig att skaka. Seriöst. Får det gå till så här? Får man behandla en patient på det här sättet? Hopplösheten jag känner är total. Förtroendet för svensk läkarvård är lika med noll. All frustration kom ut i tårar och jag kröp ihop till en boll där i soffan. När tårarna tagit slut kröp jag till sängen. Helt utmattad. Textade mamma. Orkar inte mer nu, du får komma hit. Slumrade till med vovvens nos mot min. Snart finns inga reserver att ta av. Måste få hjälp att hitta ut ur denna dimma, innan jag helt gått vilse. Det måste de ju iaf fan kunna hjälpa mig med!?!

Har ingen som helst lust till någonting just nu. Det är okej. Inget konstigt. Är lite nedstämd. Ibland behöver man stänga av för att orka, och just nu är det så. Så jag gör saker som får mig att må bra. Jag går på långpromenader med vovven i både sol och skur. Jag tittar på filmer som får mig att skratta. Jag sover mycket. Jag är. Orkar inte prata om att jag är sjuk just nu. Vill på nåt sätt inte låta det styra mitt liv. Känns så utnött och söndertjatat att prata om alla turer kring Rutger. Min samtalsvän skrev det, att hon inte låter cancern styra hennes liv. Att hon själv har kontroll. Men så känns det inte för mig och det gör mig galen. Så jag måste försöka vända det till något jag själv kan styra, något jag kanske till och med kan leva med. Jag måste..

Så jag gör det på mitt sätt. Har gjort det förr och det gick alldeles utmärkt. Så jag kämpar på. Snart är det torsdag och jag vet inte ens vad jag kan förvänta mig längre. Tror lite det är det som gör mig nedstämd. För jävla lätt är det när man inte ens kan tänka på vilka frågor jag ska ställa. Varje gång jag gjort mig redo att ställa en massa frågor så har de omkullkastats eftersom jag fått nya oväntade besked. Och vi mäniskor är inte skapta för allt för snabba förändringar. Faktum är att de flesta av oss ogillar några som helst förändringar, men det är ändå förmågan att hantera snabba förändringar som gjort att vi överlevt som ras. Vi agerar och överlever, men vi gillar det inte. Så gör jag nu. Behöver bara lite utrymme och lite ro att bara få vara. Solen lyser liksom inte alltid, det är bara så det är.

Känner mig riktigt deppad just nu. Har ingen kompass som visar åt vilket håll jag ska gå. Inga utmärkande tecken jag kan leta och ta sikte på i horisonten. Det som gnager mig just nu är om jag skulle komma fram till samma beslut med eller utan min sambo. Svaret är nog nej. Och det gnager stora hål i mig. För jag älskar verkligen min sambo. Men vi vill olika saker. Just nu känner jag mig så urholkad på krafter att jag inte skulle klara av att göra slut. Och det tär på mig. Alla dessa jävla skitbeslut jag nu tvingas till att ta.

Fick en samtalsvän via föreningen UngCancer. En ung tjej som levt med cancer i flera år. Hon är så stark och det får mig ännu mer att känna hur svag jag är just nu. Men hon inspirerar mig. Hon säger så mycket kloka saker som får mig att tänka till på hur jag hanterar allt. Har insett att jag behöver gå tillbaka till krishanteringspsykologen snart igen. Skulle nog kunna få mig på banan igen kanske. Men problemet är ju att jag har 32 kronor efter räkningarna denna månad så jag har inga 800 kronor att spendera på ett sådant besök. Kanske nästa månad.. Men nästa månad blir det nog ens svårt att få räkningarna att bli betalda med tanke på att jag skickade in sjukskrivningspapprena förra veckan. Usch, bara det får mig att gå in i skuggan just nu.

Inatt drömde jag att jag och sambon fick barn. En son. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette, men kommer ihåg hur han doftade i drömmen, hur hans små små händer sträckte sig efter mig, sökte något att hålla fast vid. Hur jag pratade med honom. Han rymde hela tiden. Sambon skulle göra i ordning sig och sedan skulle vi ut och resa. Men sambon hade svårt att välja kläder och vi blev försenade och missade vårt tåg som vi hade köpt biljetter till. Det tvingade mig hela tiden att förklara för lilla sonen varför vi tvingades vänta. Mycket symbolik. Mycket att processa just nu. Försöker mitt allra bästa att hålla näsan ovanför vattenytan, men just nu kokar jag kaffe.. Bäst för mig just nu vore att återgå till jobbet. Återfå min kompass och få annat att tänka på. Så jag hoppas senaste dagarna med mindre värk håller i sig, för i så fall återgår jag till jobbet om en vecka. Jag hoppas.

Värken är tillbaka med full kraft. Igår när vi kröp i säng började det göra så ont att det tog luften ur mig. Tänkte att om det fortsätter så måste jag åka in akut. Men vilken akutmottagning ska jag till i så fall? Närmsta eller ska jag åka till KS i Solna där de har mina journaler. Eller det kanske inte spelar så stor roll med dagens sammanhållna journalföring? Och hur skulle jag ta mig dit? I taxi eller skulle jag ringa en ambulans? Ju mer jag tänkte på det ju mer svårtillgängligt kändes det. Kanske är det min enorma ovilja att åka in akut. För finns det något värre i vårdköernas Sverige? Klart det finns grader i helvetet, men att åka in till akuten och sitta eller ligga där bortglömd bland knarkare, folk som spyr och skriker ut sin smärta, det är fan bland det mest otrevliga jag vet. Därför har jag en högt satt smärtgräns för när jag behöver åka in akut. Denna har gjort att jag alltid tagits in inom 30 minuter, oftast med en gång. Oftast med en morfinspruta i ryggen innan de ens kan undersöka en. För när man har så ont att man knappt kan andas då behöver man oftast inte vänta så länge på att få träffa en läkare. Men just med den här värken jag har nu så går den över efter en stund. Det gjorde den även inatt. Jag somnade någonstans mitt i mina plågor.

När jag pratade med min kontaktsköterska senast. Mest för att kolla om de kunde skriva ut mer smärtstillande eftersom jag hade tagit slut på en förpackning. Det löste sig snabbt med receptet och hon sa att fortsätter jag ha ont så finns det helt klart skäl till att lägga in mig. Att gör det så ont att jag knappt kan andas igen så ska jag åka in. Hon har insett att jag inte fejkar eller att min hjärna spelar mig spratt bara för att jag har fått cancerbesked. Jag pratade nämligen med henne en utav de smärtfria dagarna efter antibiotikakurerna och hon kunde höra skillnaden på min röst. Att jag inte pratade lika ansträngt som jag gör när jag har ont. Det var ju iaf skickligt gjort av henne att kunna höra sådana nyanser, inte alla som kan göra det. Speciellt inte när man bara pratat med varann ett fåtal gånger per telefon. Men nja, att frivilligt lägga in mig på sjukan krävs det mycket för. Jag försöker stå ut tills jag ska träffa tumör specialisten nästa torsdag. Då hoppas jag återigen på klarare besked och ett operationsdatum. Men med min "tur" så kommer de väl med någon annan gubben-i-lådan diagnos.. Vi skämtade faktiskt om att jag borde få träffa en verklighetens Dr House igår på lunchen med kollegorna. Och tragiskt nog skulle jag faktiskt behöva en sådan. Det skulle nog vara enda anledningen som skulle göra att jag la in mig frivilligt.