Berättade jag vad som hände när jag satt i bilen med mamma på väg från den gamla lägenheten till den nya?? Well, isf får ni stå ut med att höra historien en gång till. När vi sitter där i bilen och kör upp på bron som separerar den gamla stadsdelen från den nya så hörde jag Pinks bekanta stämma lite svagt på radion. Och det var inte vilken låt som helst, det var min låt Try!! Så jag ursäktade mig och skruvade upp så basen vibrerade i instrumentbrädan och skrålade sedan med samtidigt som jag trummade takten mot låren med stor inlevelse. Det måste varit ödet att just den låten spelades där och då. Det är verkligen min låt.

Where there is a flame

someone's bound to get burned

but just because it burns

doesn't mean you're gonna die

...

You must get up and try try try!!

För alla er som missat denna fantastiska låt så kommer den här igen: Try med Pink.

Sms:ade exet igår för att höra när han kommer och bär ner sina saker i källaren. Nu när jag kommit i ordning och bara har kvar kartonger och saker som ska ner i källaren vill jag gärna få det gjort. Passade även på att fråga hur Nelson har det. Fick till svar att ja nästa vecka på tisdag kunde han nog och med Nelson var det bara fint. Sen frågade han hur jag trivs i nya lägenheten och jag svarade ärligt att den är helt fantastisk. Då fick jag till svar "men boa inte in dig för mycket, den ska bytas bort" varpå jag blev skitförbannad och vägrade bemöda mig att svara. Inte ens en fråga om hur jag mådde kunde han kosta på sig, trots att han mycket väl vet att jag tog nya prover i tisdags. Och han känner mig och vet därför väl hur viktigt det är för mig att boa in mig. Sen kom det ett sms till för att berätta att han nu äntligen börjat betala av för Nelson. Det tog honom "bara" 1,5 år.. Nä jag är inte bitter, jag är arg och besviken på mig själv. Varför tog jag inte det här steget långt tidigare?? Det var länge sen jag mådde så bra och kände mig så fri som nu. En helt underbar känsla, och den känslan tänker jag behålla oavsett vad som händer framöver. Ingen kan ta den känslan ifrån mig!!

Sov typ två timmar inatt. Blir alltid helt speedad på starka smärtstillande. Fick en massa gjort hemma iaf. Började sätta upp hallampan klockan två och kroknade när den inte alls ville hamna på plats. Vid tre gav jag upp tog en värktablett och gick och sov. Men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Vaknade igen vid halv sex och kunde inte för allt jag var värd ta mig upp ur sängen. Magen och halsen gjorde fortfarande ont. Sjukanmälde mig på jobbet lite senare på förmiddagen när febern kommit och målat mina kinder röda och frossan satt fart. Hej härliga infektion!! Som tur är forstod de på Sabbatsberg att jag behöver en längre antibiotika kur är tre dagar som jag fick senast på KS. Så jag har nu hämtat ut två preparat jag ska ta parallellt i en vecka. De erbjöd mig till och med antibiotikadropp på Sabbatsberg. Jag avstod eftersom det skulle ta två timmar och mamma redan satt utanför och väntade. Nästa gång kanske jag tar det om jag inte blir fri från infektionen på dessa kurer jag nu är satt på.

Ikväll tar jag det lugnt, har feber trots att jag tagit Alvedon. Ska bara koppla in TV:n, tända några ljus och låta mig slumra in framför någon deckarserie jag sett förut. Imorgon ska jag berätta om min nya underbar lägenhet och hur fantastiskt jag trivs efter bara några dagar i frihet.

Over and out

Igår fick jag uppleva den stora skillnaden mellan den allmänna och privata sjukvården. Empati och patienthantering. Det var genast leenden och välkomnande så fort jag satte foten innanför operationsavdelningen. Jag fick veta om alla parktikaliteter och sköterskan tog sig tid att svara på mina frågor trots att hon säkert fått dem tusentals gånger tidigare så var svaren trevliga. Fick på mig den "fina" mörkblåa morgonrocken, de långa benstrumporna och de ljusblå skoskydden i plast. Mamma fick inte följa med in och det kändes såklart trist och som att jag återigen slukade onödig tid från henne. Men det är så skönt att ha någon som följer med och tålmodigt väntar tills man är klar. Väldigt mycket värt!! Lite själviskt kanske?? Ja, men jag tycker man får vara det i min situation just nu.

Slog mig ner och hann bläddra runt i de nästan årsgamla skallertidningarna litegrann innan mitt namn ropades upp och ett bekant ansikte dök upp. Narkossköterskan. Efter lite frågor och svar visades jag tillbaka till väntrummet där äldre män i samma mörkblåa morgonrockar också satt och bläddrade i tidingar. Jag slog ned blicken. Behövde liksom en stund för mig själv, men nej jag var inte nervös. Men det skulle det ändå visa sig att jag var. När jag låg där i sängstolen och de spänt fast mina ben och slagit in mig i ett stort tält tog de mitt blodtryck, 125/80. Vilket är högt för mig. Brukar ligga på 110/70 max. Men vänligheten när de satte nålarna, behövde inte ens säga att jag var rädd, de såg det på mig och sköterskan pratade instresserat med mig om vad jag jobbade med och frågade vad jag gjort i sommar, sen fick jag somna.

Vaknade i ett töcken av magvärk, blodbad i sängen och ont i halsen där slangen suttit. Fick genast uppmärksamhet och värkmedicin. Allergimedcinen hade jag redan fått, äntligen någon som förstår att jag vet att jag är allergisk mot medlen man får när man blir sövd. "Du känner din kropp bäst!", verkar vara deras motto. Så jag vaknade inte upp med kli över hela kroppen och behövde således inte komma hem helt sönderkliad. Sån enorm skillnad mot KS, en institution där människovärdet på sina håll är väldigt lågt.

Fick träffa läkaren efteråt. Hon var oroad. Det var fortfarande kvar ett område stort som en tennisboll. Vänta oroad?? Det är ju en markant förbättring sa jag och skrattade. "Ja men det räcker ju att en av utväxterna är malign för att ditt liv ska vara i fara", svarade hon. Så lekte vi den där Dansen jag alltid får göra med läkarna. När jag är glad då försöker de ta ner mig på jorden och när jag är orolig försöker de säga att det inte är så farligt. Märklig "lek".. Man ska liksom aldrig få vara glad och aldrig ledsen, vill de att jag ska vara likgiltig??

Nåväl, enligt henne stod det i remissen från min tumörspecialist på KS att de trodde att jag med min hormonsprial nu borde vara helt fri från det där som växer där inuti mig. Så är alltså inte fallet och då ska de ha konferens om mig igen och läkaren på Sabbatsberg ska prata med tumörspecialisten på KS för att komma fram till vad som händer härnäst. Om jag inte ska operera mig nu så behöver jag från och med nu gå och ta hyteroskpier var 3-4 månad. Va?? frågade jag. Tumörspecialisten angav ju ett intervall om 4-6 månader, i min världe en STOR skillnad. Kände mig återigen ljugen och förd bakom ljuset av KS. Är de okänsliga att de inte vet vem de pratar med när de säger saker till mig eller ljuger de med flit?? Det är ju inte första gången detta händer.. Ska tillbaka till den oroade kvinnliga läkaren på Sabbatsberg om två veckor och få besked från proverna hon tog.

Mamma satt tålmodigt och väntade utanför när jag kom ut genom dörrarna från operationsavdelningen. Älskade underbara mamma. Vädret strålade på sitt bästa sensommarsätt där utanför sjukhusvärlden och jag var glad. För mig betyder större än en tennisboll en markant förbättring, så nu är det bara att hålla tummarna för att även läkarna kommer hålla med. Chansen är väl liten, de ska ju alltid tycka tvärtemot hela tiden som envisa barn i trotsåldern. Men mamma och jag var glada när vi gick därifrån och sådana stunder räcknas högt i min vardag.

Har blivit så bedövad känslomässigt det här året att jag numer är helt bortdomnad. Jag tror jag stängt av allt så det enda jag kan känna är glädje, och det är ju inte i sig helt fel. När det blir så mycket tror jag det är en normal reaktion att stänga av. En människa kan liksom inte hantera mer än mycket och när bägaren rinner över då behöver man liksom sätta på locket. Kanske inte hälsosamt i längden, men just nu fungerar det. Om det börjar bli ohälsosamt kommer säkert någon hojta till och då får jag väl gå tillbaka till psykologen på KS och lufta lite.

Morgondagen. Har inte väntat eller längtat. Bara identifierat att det är en dag då jag kommer ta nya prover och att jag sen inte vet hur min framtid ser ut. Igen. Är faktiskt inte alls nervös, men det hinner säkert komma innan de sätter nålarna och säger godnatt. Mamma ska följa med. Har ju inte haft de bästa av erfarenheter efteråt direkt.. Så ska bli skönt att ha någon med sig som faktiskt bryr sig. Men imorgon är en annan dag. Svaren kommer senare. Får säkert stå ut med flera rundor av patologsvar som sist. Men jag tänker göra det jäkligt klart för dem att de inte får sätta kniven i mig och ta ut organ förrän de kan konstatera cancer. Så är det bara. Sen får de säga vad de vill, jäkla virrpannor till läkare. Jag mår ju bättre och det måste väl alla gånger vara bra!?!? Så håll tummarna nu. Kan jag behöva.

Sov gott alla fina läsare  

Har varit tyst i ett par dagar. Helgen var tung på många sätt och samtidigt helt fantastisk. Det var jobbigt att flytta och jobba för två, nä exet hjälpte knappt till med det lilla som var hans uppgifter så han stjälpte mer än hjälpte. Skickade till slut iväg honom innan jag exploderade. Så jag sprang runt som en yr höna och försökte göra tusen saker samtidigt medan flyttfirman jobbade på. Vi blev klara precis i tid och jag har sedan jobbat på som en galning för att packa upp och komma i ordning. Och det blir så fint. Njuter i fulla drag!! Enda jag sörjer är vovven. Saknar honom så förbannat mycket. Ursäkta svordomen, hade egentligen vilja använda ett ännu kraftfullare ord, men cencurerar lite här. Ska ha honom nu i helgen och längtar som en galning. Exet har skickat bilder och det gör mig iaf lite gladare.

I lördags hade jag flyttöl, av alla de jag bjöd kom EN trogen vän iaf. Folk är som jag säkert nämnt förut så sjukt uppbokade i det här landet. Vi hade oavsett supertrevligt och jag fick en söt blomma som nu hittat sitt hem i en liten plåtvattenkanna. Blev jättefin i köksfönstret.

Mycket att göra fortfarande, men jag har kommit i ordning i köket, badrummet och packat upp alla kläder och skor. Dessutom fick jag hjälp av min underbara mamma som höll mig sällskap den jobbiga dagen då jag separerade på riktigt. Hon fick styr på vardagsrummet med soffa, köksborg, TV och bänk och skåp. Så det ser nästan ut som en lägenhet, det är bara sovrummet som är som ett enda stort kaos. Men sängen är bäddad och står på golvet tills dess att jag hittat en fin ny sängram på Blocket. Inte helt lätt att hitta en sängram för 1.40 sängar nu för tiden tydligen, verkar ha utgått ur sortimentet liksom. Men det ordnar sig!!

Så kom det där farvälet, exet fick två kramar och Nelson massa pussar, gos, kärlek och kramar och det var inte för att exet gick som tårarna rann. Det var för att han försvann med min kära vovve. Nåväl, snart är det helg va??