Ögonen är åter igen röda av alla tårar. De vill inte ta slut. Fan!! Ska inte de där jäkla lyckopillren hjälpa? Tankarna gnager, kommer jag inte klara av den enda behandlingen mot cellförändringarna då? Ska jag ge upp gullkroppshormonet trots att den hjälper för att den samtidigt stjälper? Dipparna ner i mörkret är djupa även om detta är den första sedan jag började med de där glada pillren. Har ändå höjt dosen efter instruktion från min läkare. Så får väl försöka hålla ut och hoppas på att alla mörka tankar snart ljusnar.

Idag var det TV och ett ledsamt blogginlägg som öppnade slussarna. Så spinner tankarna vidare, till nästa hållplats. Tänk om jag skulle bryta ihop såhär på jobbet eller på väg till eller från jobbet? Fy fan vad pinsamt!! Det har varit nära några gånger, men hittills har jag hunnit hem innan det brutit ut på allvar. Kanske är det alla timmars sömn som jag ligger back. Hjälper inte ens med sömntabletter när det är som värst längre. För efter en vecka utan sömn är man trött, efter flera månader utan riktig sömn är man slut. Man ångar på på sparlåga. Till slut måste man få sova, men hjärnan vill liksom inte stänga ner, och när den väl gjort det vaknar jag senast halv sex varje morgon. Ibland redan innan klockan slagit fyra. Så jag orkar inte ens hoppas på en god natts sömn längre.

Godnatt ni som kan

Idag fyller min pappa år. Vi har inte haft någon kontakt de senaste åren. Idag gjorde jag något jag inte gjort på 5 år. Jag gratulerade min pappa på hans födelsedag. Han blev glad, men när jag frågade hur läget var svarade han att han var nervös. Det har varit känt ganska länge att han har förändringar på prostatan, därför har han regelbundet tagit prover var tredje månaden. Nu hade han helt plötsligt fått en kallelse till KS. Obehagskänslan växte sig genast stark och pappa lovade att återkomma när han varit hos läkaren. Eftersom jag inte kunde komma ihåg vilken tid han skulle till KS höll jag sedan koll på min telefon ungefär var 30:e sekund tills han ringde strax innan kl 14. Jag satt dock i ett möte och kunde inte svara, men på slaget 14 studsade jag ut för att förhöra mig om hur det gått. Proverna var bra, men de vill ändå operera. Innan han blir för gammal och efterdyningarna av en operation blir för stora för kroppen. När man ändå kan välja att låta kroppen läka bättre och utan större risker så kan det vara bästa alternativet. Så senast september ska pappa bli opererad med robotteknik på KS. Jag hoppas självklart det går bra!! Och lite funderade jag på ärftligheten.. Om prostata- och livmodercancer är nära besläktat..

Det här är mitt 200:e blogginlägg sedan starten i december förra året. Mycket har hänt. Har gått från förtvivlan till klarhet. Börjar märka att huvudet är på väg tillbaka. På väg att hänga med i svängarna igen. Märks speciellt på jobbet. Helt plötsligt har jag börjat få lite koll, och det är inspirerande. Det är definitivt jäkligt nödvändigt känns det som också. Vill inte förlora mitt jobb!! Trivs ju som bara den. Så det enda som egentligen känns jobbigt just nu är mitt förhållande till smabon. Hur det kommer sluta kan bara framtiden utvisa. Just nu behöver jag semester! Längtar efter att bara få vara. Måste få lite lugn och ro och möjlighet att samla ihop mig. Stärka mig.. Först då kan jag ta mig vidare på riktigt. Läkningen har bara börjat..

Kommer på mig själv att förtränga. Har inte gått tillbaka till kuratorn. Tog mig två veckor att skaffa en tid hos husläkaren. Folk ställer frågor jag inte har svar på. För jag vill helst inte behöva tänka just nu. Jag vill bara göra. Jobba och skriva av mig. Hjärnan har gått på högvarv så länge och jag orkar inte tänka på framtiden. Den får bli som den blir. Vill inte känna, bara vara. Vill bara att jag ska vakna och så ska allt vara över. Likt en otäck mardröm. Skulle till och med kunna stå ut med den där obehagliga känslan i magen som man vaknar upp med efter en riktigt hemsk dröm. Bara jag skulle få vakna upp till en annan verklighet. Kanske får jag sova inatt. Och drömma att allt är bra igen.

Skulle kunna tänka mig att drömma mig hit, sitta där i sluttningen i gräset och fiska.

Alltså vad hände? Jag fick ont igen efter jag var hos läkaren. Hur känslig kan en mage vara egentligen?!?!? Han palperade ju bara lite lätt över magen, och visst den var lite öm, men nu har jag så jäkla ont, igen. Och ont i huvudet. Blä!!  Sa jag att jag jobbar hemma idag för jag kände redan imorse att jag inte var helt hundra. Var inte det igår heller, men körde på. För jag vill ju så gärna!

Usch vad jag känner mig gnällig. Chattade med gamla kollegan som slutar på "Firman" nästa onsdag. Som tur är blir hon kvar i trakten så vi kan luncha när jag flyttar dit, där hon är, med jobbet. Hon fick mig iaf att skratta. Påstod att jag inte är den som gnäller, men det gör jag ju här. Visserligen är det här ju min kräkhörna, men känner mig på tok för negativ idag. Gamla kollegan fick mig dock att skratta..

Kollegan:

Mår du bättre nu när du orkar med Daghemmet solblomman? :)

Jag:

haha jodå det är bättre

hoppas det håller i sig

men mkt springa till läkare nu.. SUCK!!

Kollegan:

*håller tummarna*

Jag:

vill bara att det ska ta slut

Kollegan:

Fattar inte att dom inte hittar vad det är!

Jag:

nä helt sanslöst

Kollegan:

Du om nån är ju dessutom inte gnällig.

Gissar att hade jag varit i din sits hade jag legat i kuvös nu *haha*

Min smärttröskel är löjligt låg

Tänk...."slå i tån" MAX

Jag:

haha kuvös... hahaha

Kollegan:

Sen är det ambulans vettu

Jag:

dagens skratt, tack!!

Det surrealistiska att prata bajs, blod och andra "mysigheter" samtidigt som det dunkar hög musik från alla studentflak på gatan utanför.. Glada ungdomar som vrålar ut sin glädje, visslar i sina pipor och basen som vibrerade i fönsterkarmarna. Samtidigt satt jag därinne och pratade om mina långvariga bekymmer med magen. Min husläkare ursäktade och försökte se så allvarlig ut som möjligt. Jag gjorde detsamma, men jag försökte samtidigt hålla mig för skratt. Helt sjuk upplevelse haha!!

Fick två remisser av min husläkare, en till gastroenheten på Sophiahemmet och en till Endometriosteamet på SÖS. Får väl en tid till hösten. En sak är säker och det är att något är fel. Helt klart väldigt fel, och jag är lite orolig för vad det kan tänkas vara, men jag försöker tänka bort allt det här nu. Vill bara få vara ifred, ledig från allt spring till läkare, sjukgymnaster och provtagningar. Behöver tid att hämta mig från halvåret som passerat, så om det inte blir värre igen under sommaren så tänker jag inte protestera om jag inte blir kallad förrän till hösten.

Vissa saker är pest, men de behövs ändå. Idag ska jag till husläkaren med min trasiga mage. Det ska dras igång en utredning som kanske förhoppningsvis ska få stopp på den förbaskade värken. För även om den kommer mer sällan, så kommer den fortfarande på besök varje dag. Vill inte ens tänka mig vilka "härliga" undersökningar de nu ska hitta på för att finna felet med min mage..

Ska begära en remiss till Endometrioscentrum på SÖS. Mamma lyckades nämligen träffa en herre vars dotter i samma ålder som mig har endometrios. Han kände igen mina symtom och tipsade om en kvinnlig läkare där. Hon har kunnat hjälpa hans dotter. Så vi får se. För samtidigt som jag inte vill ha den där vedervärdiga sjukdomen, så vore det ändå skönt att veta vad det är som orsakar min smärta. Så jag ser blygsamt fram emot ett slut. En ändelse som slutar med kunskap och beprövad behandling. Så jag hoppas, men jag vågar inte tro..

Jag har skrivit om dem förr. Dessa fantastiska människor som utstrålar energi så stark att man själv dras med i det positiva jordskredet. En sådan person är min absolut äldsta barndomsvän. Hon är glad, energisk, naiv och underbar! Ikväll hade vi bestämt att vi skulle äta middag. Vi hamnade på Charles Dickens barnhemspojkes pub. Det blev en hemlagad hamburgare med rekommenderad öl och vi pratade så jag blev tillfälligt hes. Och när jag satt där och hörde oss prata med ivrig ingivelse så kom jag på mig själv att tänka hur glad detta samtal och denna vänskap gör mig. Att jag kan uppskatta dagen som varit, trots att jag är så trött att jag stundtals gäspat så tårarna runnit. Kanske är det detta "cancern" gett mig? Den har gett mig möjligheten att uppskatta det lilla i vardagen. För även om dagen inte varit särskilt märkvärdig så har den bjudit på spänning, två extremt intressanta möten i samtal med vänner och kollegor emellan, och den gav mig även lite självförtroende på jobbet. Kanske famlar jag efter strån, men jag hoppas att cancern äntligen givit något tillbaka, efter det halvår den stulit från mig.

Yesterday is history.

Tomorrow is a mystery.

Today? Today is a gift.

That's why we call it the present.

Min barndomsvän gav mitt handgjorda armband en komplimang. Jag påpekade genast att det är trasigt och att jag är lite ledsen att det håller på att gå sönder. Jag fick det ju av en tacksam burmesisk kvinna på stranden i Thailand. Jag hade just köpt en massa vackra handgjorda armband av henne och hon ville visa att hon uppskattade att jag gjort hennes dag, eller kanske rent utav månad. Så jag var lite orolig berättade jag. Det är ju mitt lyckoarmband! Vad händer när det gå sönder? Kommer jag få veta att NU har du garanterat cancer?!? Jag är ju lite vidskeplig.. Min barndomsvän hade en helt annan syn på detta. Hon tyckte istället att jag ska se fram emot ögonblicket som armbandet gå sönder. Då kommer det hända något bra! Så olika man kan välja att se på saker och ting. Dessa två poler behöver varandra, men ibland önskar jag att jag kan vara lite mer som min barndomsvän. Så där befriad att alltid tro det bästa, att alltid kunna vända på allt till något positivt. En positivismens drottning.

Min barndomsvän berättade också om hunden hon och hennes kille hittat på den där tropiska ön han bygger ett hus på. En unghund som liknade mitt eget hjärta. Han var så skygg och svag när de upptäckte honom. De gav honom mat och han åt som besatt. När han ätit sig mätt över några dagar började han gömma maten i sanden under en båt. Han sprarade för sämre dagar. En så ung liten vovve som behövde lära sig överlevnadens hårda läxor innan han ens förmodligen fyllt 1 år. De kallar honom "Lucky", berättade min vän, för han får mer mat än vissa arbetande människor på denna fattiga ö. Svårt att ta in. Både att hundar lämnas åt sitt öde och att människor är så fattiga att de inte har råd att äta varje dag. Det skär i mitt hjärta!! Och min vän lovade att hon ska göra allt hon kan för att vovven ska överleva. Världen är så grym och jag längtar ännu mer till torsdag då min älskade Nelson kommer hem igen. I helgen ska jag hålla om honom, bada honom, borsta och gå promenader med honom. Mysa.

Nelson var bara 4 månader på bilden ovan. Det skär i hjärtat att han skulle bo ute i det vilda, utan mat eller vatten, i värmen, utan någon som helst trygghet eller kärlek. Hoppas Lucky charmar sig in ett kärleksfullt hem på ön!!