Har en riktigt dålig dag idag.. Har riktigt ont och är så trött på att ha ont att jag ringde KS för att be om starkare värktabletter. De jag fick igår funkar inte. Vilket är skit! För jag hoppades verkligen att de skulle göra skillnad. Istället gör de mig bara extremt trött. Har sovit mestadels av dagen. Den "känslokalla" läkaren jobbade på ett annat sjukkhus i stan idag, men hon ska ringa mig imorgon. Tänker be henne att sjukskriva mig. För jag orkar inte låtsas vara stark nog att orka jobba längre. Hjärnan är inte med, kroppen är trött sliten och värken får mig på dåligt humör. Funkar inte i servicebranchen. Jag är verkligt less på värken och känner mig psykiskt utmattad av att den aldrig försvinner helt och hållet. Istället blir den bara värre.. Men hoppas fortfarande att det vara är tillfälligt. Tror min kära vovve känner hur jag mår. Han har krypit upp och lagt sig nära mig flera gånger idag. Nä, nu ska jag sova lite till. Orkar verkligen inte hålla upp ögonen och ännu mindre sitta upp och skriva

Ska gosa ner med Nelson i sängen och sova bort några timmar av värk.

Ringde pappa idag för att berätta vad läkaren sagt. Vi har inte haft så mycket kontakt de senaste tio åren. Jag tog upp kontakten igen tidigt i höstas då jag trodde sambon och jag gick in ett kritiskt skede i barnutredningen. Då hoppet fortfarande levde att jag någonsin skulle få barn. Jag ville ge det en sista chans, jag ville ge mina ofödda barn en möjlighet att kunna ha kontakt med sin morfar. Nu blir det inte riktigt som jag tänkt mig. Men idag när jag berättade om provsvaren så berättade pappa i sin tur att hans prostatacancer blivit värre så nu behöver han också opereras. Vad är oddsen??

Så var tiden idag äntligen inne för svar på proverna jag tog för två veckor sedan. Min kära mellansyster mötte upp utanför och tillsammans fick vi träffa den "känslokalla" läkaren för att prata om min framtid. Av alla vävnadsprover de analyserat visade två av dem på cancer och resterande prover på förstadie till cancer. Så operation nästa. Och som väntat är det kö. Mellan 4-6 veckor tar det innan jag blir av med mina oinbjudna gäster. Jobbigt eftersom jag har så ont. Fick värktabletter utskrivna. Hoppas verkligen att de hjälper! För jag är rejält trött på att ha ont nu.. Den underbart ärliga läkaren som blivit beskriven som känslokall lovade att försöka snabba på datumet för min operation eftersom jag har "symtom". Vad menas egentligen med det? Symtom.. På att jag har cancer eller på att det spritt sig? Jag har ju inte bara ont över nederdelen av buken, jag har ont högt upp vid revbenen och bak på ryggen också. Men jag ska sluta fundera så mycket på det. Jag kommer ändå inte få några svar förrän absolut tidigast om 4-6 veckor. Och efter det kommer ta ta ytterligare ca 5 veckor innan jag får svar från patologen. Då kommer den verkliga domen. Vidare behandling har jag inte ens tagit in. Det finns liksom inte i min värld. Först måste jag hålla ut till operationen och sen läka och sen kan jag ta itu med en eventuell fortsättning på kampen mot cancern.

Jag fick valet att behålla mina äggstockar. Men risken för att det kommer uppstå cancer i dem senare är stor. Det finns inte heller något sätt att kontrollera dem för cancer, istället får man själv söka läkare om man börjar få ont i magen. Så vill man ju inte leva! Eller rättare sagt, så vill iaf inte jag leva. Med en överhängande cancerrisk som inte går att kontrollera. Nej tack! Det enda positiva med att behålla dem skulle vara att jag slipper äta hormoner. Eftersom jag redan äter hormoner för den autoimuna sköldkörtelsjukdom jag har så gör det mig ingenting att ta nån extra tablett varje dag. Hellre det än att leva under fortsatt cancerhot!!

Inga tårar föll när jag träffade läkaren, tror till och med att jag skrattade vid något tillfälle. Min kära syster behöll också lugnet. Jag har alltid trott att man skulle gråta helt besinningslöst när man får sådana här besked, hade till och med hoppat över mascaran "just in case". Istället jag var helt saklig och koncentrerad på att ta in allt det läkaren sa. Kontigt vad man förutsätter och hur man faktiskt reagerar..

Imorgon ska det pratas operation och provresultat. Igen. Den här gången tänker jag ställa krav. Nu har de bollat mig fram och tillbaka så länge så nu får de fan boka in operationen så fort som möjligt!! För jag är faktiskt inte 60+ och pensionär. Jag vill kunna jobba. Gå vidare. Må bra. Men jag går in med inställningen att jag ska stå in nån vårdkö och invänta min tur. Innan min diagnos trodde jag inte det existerade vårdköer i cancervården. Att allt sker snabbt. Att man får tid för återbesök, provsvar och operation inom en vecka. Naiv. Tyvärr är vi för många med cancer i vårdköernas Sverige. Så jag lär också få vänta.

Nu när jag förlikat mig med tanken på operation så vill jag bara få den överstökad. Jag vill inte bära runt på den oinbjudna "gästen" i min kropp. Jag vill att alla elaka celler ska väck! Så håll gärna tummarna för mig imorgon. I bästa fall går jag därifrån med ett datum för operation och med svar på många utav mina frågor. Frågor som jag redan nu förstår kommer ältas under nattens långa och små timmar..

Har alltid varit fascinerad av religion. Började i tidig ålder. Vi hade en fantastiskt vacker kyrka ute på landet där mamma och pappa gifte sig, där alla syskonen är döpta, där farmor är begravd och där jag under mellanstadieåren firade varje skolavslutning. Många minnen som skapat en beröringspunkt med själva kyrkobyggnaden i sig.

När jag var yngre ogillade jag religion. Tyckte det var läskigt och skrämmande. Skämdes att jag bad en tyst bön en gång när vi var ute på sjön och trodde båten skulle sjunka. Vad kom det ifrån liksom? Jag trodde ju inte på någon gud. Kanske var det lite ut i fall att det fanns en, då kanske han skulle ta mig till nåder för att jag iaf en gång i mitt liv bett en bön. Många fångar verkar hitta gud i fängelset och människor som fått svåra sjukdomsdiagnoser verkar också finna gud i allt det jobbiga. Själv har jag inte fått något kyrkligt kall. Även om jag kan tycka att det skänker en speciell sinnesro att gå in i en vacker gammal kyrka och sätta sig en stund.

Religion, sammhällskunskap, historia och geografi var bland det roligaste jag visste de sista åren i grundskolan. Ju mer jag lärde mig om religion desto mer fick jag ett slags hat/kärlek relation med världens alla religioner. Jag fascineras för att människor har något som verkar skänka dem hopp och vägledning i livet. Jag ogillar religion starkt för att det har och fortfarande än idag dödar så många människor, och skapar hat mellan olika världsdelar/länder och folkslag/grupper. Religion för mig är något som borde skapa samhörighet, försoning och kärlek. Men ändå verkar den så många gånger skapa det motsatta. Det fascinerar mig. Kanske mest för att jag själv inte tror på någon gud, men som alla andra människor ändå söker tröst, hopp och vägledning. För mig har svaret varit människor i min omgivning. Det är dem som givit mig allt det som en religion kanske gör för troende. Men så tänker jag de har väl också nära och kära som ger dem det och ändå så behöver de en religion att ty sig till. Får väl bara inse att jag nog aldrig riktigt kommer förstå. För den sakens skull har jag den största respekt för alla dem som utövar sin religion i fred. Att känna hopp, kärlek, samhörighet och få vägledning i livet borde vara alla människors rätt. Själv finner jag tron i mig själv, min familj och mina vänner. Det räcker för mig, men alla är vi olika och det är värt att uppskattas. Tänk vad livet skulle bli långtråkigt och platt annars.

Så var den här igen.. Värken. Och febern. Men försöker köra mitt mantra "det är bara inbillning" nu efter det där härliga samtalet med min kontaktsjuksköterska på KS. Termometern ljuger och jag har inte ont. Jag fryser bara lite och känner mig lite låg. Så säger vi. Tur jag kan jobba hemifrån. Så förbaskat tråkigt bara! Saknar allt det sociala med att vara på jobbet. Prata med kollegorna, lunchsällskap.. Saknar till och med det dåliga automatkaffet. Yes, då förstår du kanske att jag verkligen blir "kontoretsjuk" som andra kan bli hemsjuka.

Har tagit två Alvedon enligt rekommendation av den där kontaktsjuksköterskan. Hjälper inte ett dugg. Vill bara bli frisk. NU!! Längtar tills jag kan säga de orden. Resan dit kommer säkert bli lång, men jag har en känsla av att jag bara kommer behöva en operation. En sån där berömd magkänsla. Så jag hoppas den har rätt, magkänslan.

Börjar bli nervös för samtalet med läkaren på onsdag nu. Riktigt nervös. Jag har en massa frågor som dyker upp hela tiden. En massa olika scenarier som utspelas i mitt huvud. Som krigar med varandra, ställer varandra mot väggen och gör mig aningen frånvarande. Är jäkligt nöjd med att tiden inte stannat den här gången. Som sist. Då gick tiden mellan läkarbesöken och provsvren så långsamt. Nu är det nästan tvärt om. Tiden rusar fram. Ibland blir jag nästan lite rädd att allt snurrar på för fort. Hänger jag verkligen med? För någonstans gnager en känsla av att jag just nu lever i förnekelse. Jag vill inte förstå att jag är sjuk. Jag vägrar förlika mig med att jag måste opereras. Jag trycker bort mina känslor, tårarna rinner som vattenfall när jag tillåter det. Annars orkar jag inte känna efter. Det blir för många tankar som snör ihop sig. Som ett garnnystan där man måste leta länge för att hitta ena änden. Jag vill ju bara se slutet på det som inte ens påbörjats än. Behandlingen mot cancern. Så lätt att prata och skriva om det, så svårt att ta till mig det just nu. Måste sluta. Tårarna tränger på, men de är inte önskade. Försvinn!!

Veckan har gått fort även om jag går och väntar på läkarbesöket nästa vecka som kommer förändra mitt liv. Trodde tiden skulle gå långsammare, som sist jag fick veta att jag har cancer, då varje dag var som en vecka. Nu rullar tiden på nästan som vanligt. Jag är extremt trött bara. Har svårt att få ro. Drar mig för att gå och lägga mig och vaknar tidigt oavsett hur trött jag är.

I vanliga fall när jag väntar på dåliga besked ställer jag in mig på det värsta tänkbara. För när man väl gjort undersökningen så brukar det alltid vara mindre smärtsamt än förväntat eller så var det inte så allvarligt som man trott. Det blir alltid med en positiv känsla man går från doktorn eller tandläkaren på det sättet. Det har iaf varit min filosofi hittills. Men den här gången är värsta möjliga tänkbara döden. Den har aldrig legat inom räckhåll förrut. För döden ska man ju inte behöva tänka på för sin egen räkning på många långa år i min ålder. Men nu är den där. I scenariot värsta tänkbara. Eftersom jag är en s k tävlingsmänniska ser jag kampen mot cancern som en utslagsmatch där det är vinna eller försvinna som gäller. Eftersom jag är fast besluten om att vinna kan jag ju inte gå in med inställningen att jag kan förlora, så jag måste lägga upp en annan taktik.

Det jag vet innan läkarbesöket är att vad som än händer så kommer jag behöva en operation. Den kommer göra det omöjligt för mig att få biologiska barn och förmodligen göra hemskt ont direkt efteråt. Men sen då? Jag tror jag ska stoppa mig själv där denna gång. Om det inte gör hemskt ont är det en bonus. Förhoppningsvis försvinner även värken jag gått runt med sedan i december förra året när jag väl läkt klart efter operationen. Det är också en bonus. Så min nya taktik är att bara koncentrera mig på alla små delvinster. Att glädjas och fira alla små mål på vägen.

Idag ska jag åka och heja fram mitt lag till serieseger. Nåt annat finns inte. Jag ska ryckas med och skrika mig hes tillsammans med en gammal lagkompis som jag växt upp med. Som har haft ett värre halvår än mig. Som förlorat sin mamma till cancern, som precis opererat sitt brutna knä och aldrig mer får spela handboll. Men idag just där och då, är vi med, vi är delaktiga, vi glömmer all smärta och rycks med i idrottens härliga nu. Idag får vi glädjas eller dela sorgen med laget. Precis som förr.

Sambon började tidigt imorse. Innan han skulle smyga iväg tassade han in i sovrummet och lyfte upp vår morgontrötte vovve bredvid mig i sängen. En kärleksfull puss. Så lämnade han oss så i sängen att sova vidare. Sida vid sida. Varm len päls mot bara ben. En tass som puffade till och en halvsovande liten kelkrävande vovve som blottade magen och ville ha kli. Ömsom kli ömsom omhållning, försvinner in i drömmarnas värld. Vaknade av en tass som återigen tiggde gos. Solen sipprade in genom linnegardinerna och de stela lakanen doftade nytvättat. Det enda som saknades var sambon och nybryggt kaffe. Det får vänta till helgen. Just då och där njöt jag av den härliga starten på dagen.