Var och besökte min arbetsplats idag. Den såg ut som den gjorde innan jag gick hem. Själv känner jag mig inte alls som den person som gick hem. Rensade min inkorg och efter 40 minuter var jag helt såsig i huvudet och ögonlocken gick knappt att hålla öppna. Efter 40 minuter!! Inte i högform direkt.. Men trevligt var det att träffa närmsta kollegan, äta lite lunch och få klart med sjukskrivningspapprena. Det blev några koppar kaffe, lite "rastprat" och en del kramar också. Helt klart trevligt på alla sätt. Men jag påminns just nu ständigt om hur trött jag blir av nästan ingenting. Kommer behöva sova ikapp. Igen.

Andra positiva saker just nu är att jag håller på att samla ihop alla intyg och andra bevis vi behöver för att skriva papper om lägenhetsbyte. Mest energikrävande är det dock att försöka ställa in sig på en ny flytt. Och med en sådan behöver vi även skaffa ny dog walker till Nelson. Men om bytet går igenom blir det först flytt i aug/sep, så vi har tid på oss. Har redan fått svar från en ung tjej som jag ska träffa nästa vecka för en promenad. Hon har också en vovve, så vi får hoppas våra vovvar gillar varann och att tjejen verkar seriös och pålitlig. Annars har vi som sagt tid på oss den här gången, så det borde gå vägen. Mina tankar upptas också av inredningsidéer. Har massor med saker jiag skulle vilja göra med nya lyan om den blir vår. För det är ju just det. OM den blir vår. Det är svårt att få igenom ett triangelbyte och det är lätt att hjärnan flyttar in, innan bytet blivit godkänt. Så jag ska försöka att hålla tillbaka känslorna. Mest gnagande känslan är dock att jag inte är klar med lägenheten vi bott i sedan i oktober. Jag flyttade hit med drömmar om att få uppfostra ett barn i vårt extrarum. Så det kommer vara med blandade känslor jag kommer flytta härifrån. Framförallt kommer tankarna på kartongerna med barnböcker och andra barndomsminnen som mina barn skulle få ärva tillbaka. Ska jag spara dem? Ska jag ge bort dem? Ska jag gömma dem i förrådet och låta hoppet leva? Lite som att välja att frysa ned mina ägg. Det är ren sci-fi att tro att de någonsin kommer bli till mina barn. Men i riksdagen diskuteras surrogatmödraskap. Jag invaggas i alla fall i en tro att hoppet lever. För trots de låga oddsen så finns det iaf hopp. Hade jag förlitat mig på oddsen så hade jag inte suttit i situationen som jag gör idag. Oddsen för att jag har Rutger är 0,0000001.. % Och det visar ju att allt går att "lyckas" med.

När man har 32 kronor kvar på kontot efter det att man betalt räkningarna så blir man väldigt glad av att bli bjuden på både lunch och middag. Som sjukskriven törstar man efter sällskap, så bara att få sällskap och bli utbjuden på restaurang.. Det är lyx det!! Vi njöt länge av solen på balkongen igår också. Allt som allt en väldigt trevlig dag. Det blir så mycket lättare att uthärda smärta då med. Vilket i sig är fantastiskt skönt!!

Nu ligger jag på soffan med en vovve sovandes på ena benet och tittar på Dumma Mej. För er som inte sett denna fantastiska tecknade skapelse. Se den! Så fantastiskt rolig. Får mig alltid på bra humör. Får mig alltid att skratta barnsligt mycket. Det kan behövas en sådan start på dagen, nu när mitt trevliga sällskap åkt hem och sambon jobbar. Idag ska jag dessutom fylla i papprena till försäkringskassan. Önska mig lycka till, alltid knepigt med sådana papper tycker jag. Och nervöst. Hoppas på pengar innan nästa omgång räkningar ska betalas. För 32 kronor räcker inte långt.. Tur man är rik på vänner iaf!! För egentligen är allt annat sekundärt. Vänner är livet.

Härmed döper jag den oinbjudna gästen i min kropp till Rutger. Igår tog jag steget och ringde för att ställa mig i kön till operation. Fick även veta att jag ska träffa tumör specialisten den 18:e. Mamma och sambon ska följa med den här gången. Jag hoppas det ska bli det sista mötet om min sjukdom och att ett faktiskt beslut ska kunna tas. I mitt huvud blir det operation. Logiken säger mig det, även om hjärtat strejkar. Så kan de inte säga att de är 100% säkra på att jag kan leva utan risker utan operation så tänker jag satsa på att bli frisk. Även om det innebär att jag skär bort möjligheten till biologiska barn.

Har haft två ganska bra dagar med nästan ingen värk alls, men igår eftermiddag när jag hade besök av en gammal kär gymnasiekamrat, så högg det till igen. Och idag gör det ont trots flera smärtisar.. Men jag ska få besök idag igen, av en annan kär gammal vän. Har gjort i ordning mig till och med. Känner mig fräsch, även om smärtisarna stoppat huvudet fullt av bomull. Det är få förunnat att ha sådana fina vänner som jag har!!

Något annat riktigt kul är att vi ska skriva papper på ett byte av lägenhet. Vi ska byta till en mindre billigare och mer central lägenhet innanför tullarna. Där vi kommer bo på kort gångavstånd både till pendel, grön och röd linje. En sekelskifteslya med 4 meter i tak. Kommer bli stor skillnad mot vår nybyggda trea som vi bor i nu. Och även om jag är glad så är det med blandade känslor jag kommer skriva på papprena. Vi har ju bott så kort tid i vår ljusa stora härliga lägenhet. Är liksom inte klar med den. Men vi kommer aldrig få användning för vårt barnrum och när sambon ska börja plugga är nuvarande hyran ohållbar. Jag får glädjas åt att jag får 19 minuter till jobbet och att det är en sekelskifteslägenhet med en del charmiga detaljer bevarade. Jag får glädjas åt alla pengar vi får över till annat.

Nu ska jag ut och äta lunch med vännen som väntas inom kort. Hon bjuder, som en försenad födelsedagspresent. Tack säger jag!! Men framförallt för besöket. Det är värt mycket.

Dagens långpromenad med vovven var en katt och råtta lek. Jag hade användning av mina solbrillor och det tog en stund innan jag vände mig om och såg ett stort kolsvart moln med någon slags nederbörd som en kvast undertill. Det var stort och mäktigt och vackert och följde oss som en liten svans hela promenaden. Kändes märkligt att vi gick i solen och kunde se hur ovädret drog över berget vi passerat bara minuter tidigare. Vi skyndade oss inte, det behövde vi inte. Det var befriande att röra sig i den varma vårsolen, men den tinande marken luktade surt och ogästvänligt på sina ställen.

Promenaden gjorde mig dåsig. Somnade på soffan med vovven som en värmefilt längs ena benet. Tog en dusch och upptäckte att jag har ett blåmärke på vänstra sidan av buken. Ganska stort. Har aldrig någonsin haft ett blåmärke på magen som uppstått ur ingenting. Det krävs inte mycket för att få mina tankar att vandra och bli till spöken som oroligt svävar än hit än dit. Ska ringa KS imorgon och be dem ställa mig i kön till operation igen. Ska fråga om blåmärket. Just nu har jag dock inte så ont, bara lite feber då och då. Det är alltid något, kanske hjälpte det med de två antibiotikakurerna. Jag hoppas lite på det.

Är så trött att jag mår illa, huvudet är alldeles blankt, orkar inte tänka eller känna efter just nu. Rädd att det ska göra för ont. Lite konstigt för har haft en riktig panghelg än så länge. Vi var på middag hos mamma och det var verkligen supertrevligt. En riktig myskväll med god mat, dryck och musik. Vovven var med och visade äntligen mamma sin allra goaste sida. Fick se mammas fina bröllopsklänning som hon syr och stickar alldeles själv. Kommer bli galet fin och unik. Ser fram emot augustibröllop i fjällen. Ska bli riktigt kul att äntligen få se huset som mamma och hennes blivande bygger däruppe i närheten av släkten. Mot slutet av vår trevliga kväll kungjorde jag mitt beslut. Kändes trist att besudla en sådan trevlig kväll med massa tråkigheter, men ville att mina närmasta skulle få veta samtidigt.

På vägen hem pratade jag och sambon om beslutet och det visade sig att han känner ilska över att jag fått olika beslut av läkare på samma sjukhus. Nu senast med bara en veckas mellanrum. Han tycker att det ska lex Maria anmälas. Jag blev förvånad. Trodde verkligen inte han kände så. Kändes bra att ha sambon i min ringhörna. Själv har jag inte orkat arga mig över den behandling jag fått. Ursäktat och försökt tänka positivt. Men jag inser ju att de grovt brustit i sin kommunikation, de borde varit ärliga och minimerat antalet läkare som gav mig besked. Att dessutom meddela att jag har cancer innan man fått provsvar eller påläst om mitt fall och göra det i ett rum fyllt av för mig främmande människor.. Inte snyggt KS! Och med en anmälan hoppas jag att de ändrar sina rutiner så de tänker sig för nästa gång de får in ett "unikum" som mig.

Vi har även hunnit titta på två lägenheter och det resulterade i att vi nu har ett byte där all parter i triangeln sagt ja. Så kanske ska vi flytta snart igen. Men magkänslan säger att det kommer dröja. Kanske eftersom jag just nu bara vill leva i förnekelse. Men det är är väl ett stadium som alla de andra att vara i. Så jag lever med ögonbindeln på och hade det inte varit för tröttheten som äter på mig, så hade den här helgen varit underbar.

Nåt annat vi fått för oss denna helg är att börja måla. Vi var på Panduro och utan att veta vad jag letade efter slöade jag mig runt och lyfte, läste och pillade jag på det mesta innan jag hittade akrylfärg, canvasdukar och penslar på rea och bestämde mig för att prova kleta lite färg. Terapeutiskt tänkte jag. Hade en idé om att om ett mjukt kärlekstema med vintagekänsla. Gick sådär.. Gick ut stenhårt med mycket passion och känsla. Det slutade med att jag målade över allt med svart. Så nu är hela alltet täckt av tjock svart färg som klumpar sig och ger struktur. Lite fascinerad faktisk. Det finns nåt vackert även i det mörkaste. För med rätt ljussättning så blir även en svart yta levande. Lite som min förnekelsevärld..

Känns otäckt och läskigt, men har jag kommit fram till ett beslut?? Jag har vägt alla fakta mot varann och försökt tänka logiskt istället för att gå på känsla. Det jag vet är att oavsett vad det är för sjukdom jag har så är den inge trevlig och hur jag än gör, kommer alla vägar bära till operation. De två läkarna som sett sjukdomen med egna ögon har båda varit övertygade om att det är elakartad livmoderkroppscancer. Båda har lång erfarenhet och båda rekommenderade starkt operation. Tumör specialisten jag fick träffa sa även att jag uppskattningsvis kan ha sjukdomen i 5-10 år innan det definitivt är utvecklad cancer. Tillsammans med samma läkare kom vi även fram till att jag nog redan haft sjukdomen i ca 5 år. Dessutom har jag ont, och även om det inte kan sägas med säkerhet vad värken beror på så tror de att det är en kombination av det jag har och den 4 cm stora cystan samt de infektioner jag verkar få av vävnadsproverna de tvingas ta. Att jag inte är gjord för att leva i ovetenskap eller för att ta de där proverna med jämna mellanrum talar också sitt klara språk. Operation. Men är jag verkligen redo för ett beslut??

Satt och tittade på NCIS härom kvällen. Gibbs som är en av huvudkaraktärerna drömde tillbaka till en svunnen tid när han sjöng för sin dotter. Hur hon tittade på honom med stora ögon hur hennes små knubbiga händer sträckte sig efter honom. Kärlek. Och det gjorde så ont att tårarna rullade. För jag kommer förmodligen aldrig få känna den kärleken. Aldrig få känna något annat än elaka celler växa i min mage. Aldrig få känna bandet till ett barn. Så skulle jag känna efter så skulle beslutet bli ett helt annat. Men jag kan inte fortsätta leva såhär som det är nu. Det är iaf det hjärnan försöker intala hjärtat. Kommer de två någonsin komma överens?? Kommer jag någonsin att komma fram till ett beslut som jag kan leva med??

Idag fyller vår älskade vovve 1 år. För några nätter sedan flyttade han hemifrån. Sambon gick upp tidigt för att förbereda sig för jobbet. Nelson var inte någonstans där han brukar vara. Han var inte i vår säng, inte under sängen, inte i soffan eller i hallen. Sambon blev konfunderad, vart i hela friden höll han egentligen hus. Då hörde han små tassar komma klickande över parketten och de kom från gästrummet. Han hade legat och sovit på den nybäddade gästsängen. Han hade flyttat hemifrån helt enkelt. Så vår lilla kille har blivit stor.

Vilket lyckokast det var att besluta oss för att skaffa honom. Vi har fått ett år av kärlek från ett litet lurvigt knytte som litar till oss till 200%. Vi har vuxit som människor med det ansvar det innebär att ta hand om en levande varelse som litar på en för sin överlevnad. Och som vi älskar vårt svarta lilla monster!!

Nu när vi inte kommer kunna få barn är det ett extra lyckosamt val vi gjorde för ett år sedan. För bättre sällskap än Nelson får man leta efter när man är sjuk och ynklig och ligger hemma och har ont. Visst igår var han en liten terror, men mestadels av tiden är han fullkomligt fantastisk. Idag får han lite extra gos och så kommer han få något mumsigt ben och en leverpastejtårta till kvällen.

Grattis älskade Nelson!!

Hade så ont inatt att jag inte trodde jag skulle kunna somna. Brukar ju annars inte ha några problem med själva insomnandet alls, det är när jag vaknar jag har svårt att somna om. Jag tog en extra värktablett innan jag gick och la mig och ändå hade jag ont. Visst man blir dåsig av smärtisarna, men det är inte alltid det hjälper sömnen på traven för det. Till slut lyckades jag iaf somna, bara för att några timmar senare vakna av att tabletterna började gå ur kroppen. Jag dröjde kvar ett tag, hoppades på att slippe men insåg att det inte fanns nåt annat val. Så jag smög upp och fyllde på kroppen med domnande medel igen. Och jag lyckades faktiskt somna om. Skönt!

Vaknade av att sambon lyfte upp vovven i sängen till mig. Solen strilade in genom linnegardinerna, jag lättade på ögonbindeln, grymtade lite och kröp ihop runt den varma pälsbollen som lagt sig nere vid mina ben. Somnade om igen. Vaknade någon timme senare av vovven som gnydde och kallade på märksamhet. Dags för dagens första promenad. Det blev en lite längre morgonpromenad idag. Känns så skönt att vara ute i friska luften när man är seg i huvudet och kroppen av allt smärtstillande som flyter runt i ådrorna och gör en trög. Promenaden gjorde bara skillnad så länge jag var ute i den härliga morgonluften. Nu ligger jag lika trött och sliten på soffan bredvid en snarkande vovve och önskar att även jag kunde somna om. Hoppas sömnen kommer och tar mig snart!!