Gick sådär att somna.. Tryckte i mig maxdos av smärtstillande innan jag kröp i säng. Som vanligt. Tabletterna gjorde mig yr och lätt illamående. Precis som jag gled in i en dröm väcktes jag av några berusade ungdomar nere på gatan. Vi sover med öppet fönster nu. Redan så varmt att vi måste göra det. Annars vaknar vi så fort solen stigit upp för att det rinner svett om oss och luften är kvav till obefintlig. Jag sover ändå med öronproppar, men det hjälper inte alltid. Jag är lättväckt. Dessutom har jag extremt svårt att somna om, när jag väl blivit väckt. Att jag har ont i magen gör inte saken bättre. Tabletterna tar liksom inte bort all smärta. Bara en del av den. Så jag ligger i krig. Varje natt. Måste kämpa för varje timmes sömn. Just nu ligger jag under. För mycket minus på målkontot. Så vad gör man? Vad gör jag? Försöker vänta för att se om jag blir tröttare. Snart kanske? För det borde jag. Min kropp borde bara strejka av sömnbrist och falla ihop snarkandes i en hög av sig självt. Jag har ju till och med ansträngt mig fysiskt idag också. Ska inte det hjälpa? Nähä, tydligen inte. Kriget fortgår och jag önskar jag kommer ha krafter att bekämpa det. För ska jag bli frisk måste jag få sova. Så imorgon blir det ett nytt samtal till kontaktsköterskan. Igen. Skulle visserligen ändå behövt ringa. Behöver mer värktabletter. Igen. Får väl ta det här med mina sömnproblem då. Och säga att jag misstänker att jag lider av endometrios. Börjar undra när mitt krig kommer ta slut. Kommer det någonsin bli fred i landet Krokii? Vi har inga maktbegär. Vi i landet Krokii vill bara ha fred.

Satte mig på cykeln och körde i tjugo minuter. Tog drygt sjutton minuter innan värken slog till. Tvingade kroppen att fortsätta tills jag nådde dryga 150 kcl. Klev av. Inte för att jag ville. För att min kropp säger ifrån. Drack ett glas vatten, kräktes lite i munnen och tittade klart på NCIS. Nu ska jag upp på cykeln igen. Tjugo minuter till. Är fast besluten att spela handboll till hösten!!

Så, nu har jag cyklat tjugo minuter till. Heja mig! Och inte gjorde det lika ont i magen efter vilan. Kanske ska vila lite till och cykla tjugo till.. Eller så kanske jag inte ska ta i så jag spricker. Bäst att sluta medans man är på topp liksom haha.. Ska nog ta en tur imorgon igen om jag orkar efter jobbet. Det brukar ta all min kraft. Även fastän det bara är halvtid just nu. Ska nog ta en lite längre kvällstur med Nelson istället. Sambon sitter på toa. Han har suttit där sjukligt mycket i helgen. Över tio gånger igår. Hoppas det inte smittar!! Jag tycker liksom det räcker med sjukdomar för min del nu.

Inatt hoppas jag på sömn. Helst fler än 3 timmar i rad. Helst utan sömnhjälpmedel. Det vore att börja veckan på ett bra sätt. Säger farväl till ännu en vecka. Må nästa blir bättre!

Lite oroande när jag på allvar inte kunde komma på vad det är för dag idag. Att behöve titta i mobilkalendern kändes förnedrande på något sätt. Blev ledsen och för typ tolfte gången bara idag torkade jag tårarna med tröjmudden. Sambon har reagerat flera gånger senaste dagarna på att jag inte hänger med i våra konversationer. Han blir arg och tycker det är tecken på dålig respekt. Jag blir ledsen. Det är verkligen inte meningen. Jag har bara enormt svårt att koncentrera mig på ens ett enkelt samtal. Vet inte om det är de starka värktabletterna, om det är sömnbristen eller för att jag tagit två sömntabletter inom loppet av en vecka. Jag vet bara att jag inte vill att det ska vara såhär.

Är dessutom extremt uttorkad eftersom allt jag dricker smakar bittert eller metalliskt. Sambon tycker jag överdriver. Lätt för honom att säga när han slipper ha konstant värk och snittar 3 timmar sömn per natt. Att jag fick sova till elva idag hjälpte inte heller. Är tröttare än vanligt i kroppen, men huvudet är piggare. Lite positivt iaf!

Att ha konstant mensvärk börjar gå mig på nerverna. Det är visserligen en värk man kan stå ut med, till skillnad från den andra magvärken. Men att konstant gå runt med den där molande varma värken som får mig att må illa.. Fruktansvärt frustrerande! Tycker morfin och citodon borde ta bort den simpla värken, men vad vet jag, kanske vore det effektivare med andra tabletter som biter bättre på mensvärk. Verkar ju onekligen så.. Dagens positiva trots alla ledsna borttorkade tårar.. Trumvirvel.. Dagens promenad med sambon och Nelson i solen.

Här kommer några bilder från dagens solskensmys  

Att somna in på en sömntablett är lite otäckt tycker jag. Det är nog därför jag bara har använt tre stycken sedan jag fick dem utskrivna i december förra året. Men igår kväll blev det till att ta min fjärde. Kunde helt enkelt inte somna trots att jag var löjligt trött. Gav upp efter två timmars försök. När jag väl bestämt mig för att hjälpa insomningen på traven så tog det bara några minuter innan jag försvann in i sömnens värld. Hann tänka att jag skulle försöka komma ihåg hur det känades i insomningsögonlblicket. Men det gör jag ju såklart inte såhär dagen efter.

Tror jag ogillar sömntabletter för att de är beroendeframkallande och för att administratören i mig har ett starkt kontrollbehov. Tabletten tar ifrån mig kontrollen över min egen kropp. Dessutom gillar jag inte att vakna efter jag tagit en sömntablett. Vaknade efter elva idag, jag har alltså sovit igenom en hel natt utan avbrott. Vilket ju i sig är helt fantastiskt för min stackars sömnbestulna kropp. Till och med sambon har visat oro för att jag sover för lite, han tyckte inte ens att jag överderv när jag efter flera timmars försök att sova valde att gå upp och ta den där tabletten.

Det är som sagt känslan när man vaknar som jag ogillar stark. Så även denna morgon. Vaknar seg, vet inte vart jag är, ögonlocken är nästan för tunga för att öppna. Det smakar metall i munnen och saliven har blivit så tjock att tungan klibbat fast i gomen. Bakfull. Det är nog det bästa ordet för att beskriva känslan av att vakna efter att ha sovit på en sömntablett.

Tog en tabeltt för några nätter sedan också. Kanske är det därför jag får smak av metall i munnen så fort jag dricker något? Ska det fortsätta såhär med min sömn kommer det nog tyvärr bli fler och fler tabletter. Att sova 3-4 oroliga timmar varje natt är inte nyttigt i längden. Kroppen orkar inte och säger ifrån. Men jag kommer fortsätta att kämpa för att få till en normal sömn utan tabletter. Ser verkligen fram emot framtida nätter då jag kan somna och sedan sova utan problem igen. Precis som det var innan cirkusen kom och ockuperade min hjärna på Luciadagen förra året. För det är en cirkus. Och jag är apan i buren som inte kan göra annat än följa med på färden. Vare sig jag vill eller inte.

Vet inte om det är sömnbristen som gör mig svag, men gjorde nåt dumt.. Jag googlade endometrios igen. Läste om andra som har sjukdomen. Hur de mår. Vilka behandlingar som finns. Jag kände så totalt igen mig i skogen av symtom. Kände till och med igen mig i den dåliga behandlingen många med svårare endometrios fått uppleva. Hur de blivit misstrodda och felbehandlade. Det var nånstans där tårarna började trilla. De tog slut ganska snabbt dock. Så förbannat uttorkad. Ångrade läsningen nästan meddetsamma. Nya frågor, ny oro.. Rädslan att få stomi, rädslan att det ändå inte är endometrios, rädslan att det är det.. Ingenting är logiskt när man är trött, uttorkad och påverkad av stark smärtstillande medicin. Blev inte bara ledsen för att jag kanske lider av ytterligare en svår sjukdom, blev ledsen att höra hur även denna vanliga kvinnosjukdom inte forskas på i den utsträckning som den borde. Hur okänd denna sjukdomen är trots att var tionde kvinna lider av den. Blev sådär genus ilsk för mitt köns skull. Inte ofta jag blir det nu för tiden, var mest under min arga period under journalistutbildningen som jag orkade uppröras av sådana frågor. Så nu ligger jag här arg och stirrar upp i taket, ännu längre från en god natts sömn än innan jag gick och lade mig.. Tack du idiot till trötthjärna som lät mig googla. Måste lova mig själv att sluta med de här dumheterna!! Måste ge mig själv möjligheten att sova..

För 24 år sedan blev jag storesyster för första gången. Kommer ihåg hur mamma en kväll kom in och satte sig på min sängkant. "Hur skulle det vara med ett syskon?". Vad jag svarade minns jag inte, men det var en hemlighet. Pappa visste inget än. Vi skulle ju skaffa vovve. En så där stor pälsboll med blå tunga. Eller en så där vit liten sak som var allergivänlig, som grannarna med tvillingarna hade. Det blev en syster istället.

Jag höll på att göra i ordning mig för att gå till skolan. Mamma hade värkar, men det var inte mer bråttom än att jag fick skjuts till skolan innan de åkte in till sjukhuset. Kanske därför jag kommer ihåg just det momentet så tydligt, eftersom jag annars alltid gick själv till skolan. Det ni alla i curlinggenerationen!! Minns att jag blev avsläppt där vid vändhållplatsen bakom baracken där mitt klassrum låg. Själva skoldagen har jag inga sinnesbilder av, men farmor kom och hämtade mig efter skolan. Det hörde inte heller till vanligheterna. När vi gick den korta vägen uppför backen hem till radhuset pratade vi om vad jag helst önskade, en syster eller en bror. Jag svarade att jag ville ha en brorsa, varpå farmor berättade att jag hade fått en syster vid 11-tiden. Men inte blev jag besviken för det inte. Tyckte det var väldigt spännande oavsett. Visste ju redan vad hon skulle heta. Hon döptes officiellt efter en gammelfaster eller något liknande. Någon släkt på pappas sida. Men egentligen var det ju för den där tjejen som gick på samma ridläger som mig sommaren innan. Mamma fastnade direkt för det namnet. Själv hade jag aldrig hört namnet förrän jag träffade tjejen med det där tuffa namnet. Att tjejen var både dryg och vidrig struntade mamma i, eller så vågade jag aldrig berätta att hon var elak mot mig. Så det enda jag associerade namnet med var den där hemska tjejen. Ända tills jag fick hålla den lilla bebisdoftande knyttet till syster i min famn. Jag böt blöjor även om jag tyckte det var äckligt och luktade illa. Jag hjälpte att bada henne i diskhon. Jag åt gärna upp hennes barnmat. Och som jag älskade den där lilla tjejen så fort jag fick henne i min famn!! Jag fascinerades över de små händerna och fötterna, älskade att hålla dem i mina händer. Att hon fyller 24 år idag känns därför smått overkligt. Den där lilla som jag hållit i min famn innan hennes ögon ens antagit sin permanenta färg. Vad säger det om mig? Jag börjar bli gammal.

Hoppas den soliga dagen tar med sig sommardoften långt in på natten och att du blir firad som den solstråle du är. Grattis älskade syster!  

Läste för några månader sedan om en studie som visade att hur en person får ett cancerbesked spelar in för hur stor chans personen kommer ha att klara sig med livet i behåll. Andra studier visar även på att "cancerbeskedet i sig kan medföra en markant ökad risk för stressrelaterad sjukdom och död". Observera att denna studie gjorts på samma sjukhus som jag nu "behandlas" på. KS i Solna. Med andra ord borde de veta hur viktigt det är att ge beskedet på ett bra sätt. De borde förstå hur viktigt det är att ge patienten rätt diagnos. De borde veta att det är brådskande att ge besked om man har cancer eller ej. Inte bara för vidare behandling av en potentiellt dödlig sjukdom. Det är viktigt eftersom det skapar stress hos patienten. Så att jag känner att jag lider av en del stressymtom kanske inte är så konstigt. Senast igår levde mitt ena ögonlock ett eget liv. Var som att ha ett kraftigt epilepsianfall i ögat hela dagen. Även magen visar tecken på stress. Som om det inte vore nog med värken..

Även om jag försöker vara så positiv som det är fysiskt möjligt just nu så har jag bestämt mig. Tror jag. När helvetet är över tänker jag göra en lex Maria anmälan. För jag önskar verkligen ingen. INGEN! Den behandling jag har fått av vården sedan jag fick det första cancerbeskedet på Luciadagen förra året. Idag är det exakt 150 dagar sedan jag fick det där beskedet över telefon när jag var på konferens med jobbet. Det är nu alltså 150 dagar av både själslig och fysisk värk utan fastställd diagnos. 150 dagar av ovisshet och sömnlösa nätter. Efter 8 antibiotikakurer och otaliga mängder värktabletter har jag fortfarande inte ens fått en diagnos på varför jag har kronisk värk i magen. Kronisk? Ja det räknas som det nu när jag har haft konstant värk i över tre månader. Det var först den här veckan som jag fick en kallelse till smärtkliniken på KS..

Det är även 150 dagar av tuff ovisshet för mina nära och kära. För jag märker att de börjar vissna så sakteliga. De börjar uppvisa fysiska symtom de med av stressen som det innebär att ha en närstående som är sjuk. Läste en studie som till och med visar att "anhöriga till cancerpatienter mår sämre än patienten själv" och det bekräftas tydligen av andra studier också. Så anhöriga borde också erbjudas hjälp. Mamma har haft panikångestkänningar. Min mamma som är stark som den äldsta av ekar. Sambon är otålig och ibland lättretlig. Han som har världens största tålamod. Mina systrar oroar sig. På olika sätt, men lik väl försöker de alla att inte oroa mig med sin oro. Så jag undviker frågor om hur jag mår. Finns ju inget värde i det längre. Det blir inte bättre så länge jag inte får en diagnos. För utan diagnos fortsätter cellerna att växa ohämmat i min livmoder. De förökar sig eftersom de har friheten att göra det. Och hur jag än försöker att inte oroa mig eller alla andra i min omgivning så är min största rädsla att vad det nu än är som växer ska sprida sig där inne i min mage. Det spelar liksom ingen roll att en tumör specialist försökt försäkra mig om att denna typen av cancer förökar sig extremt långsamt. För under nattens långa mörka timmar smyger sig tankarna ändå dit de inte får. Alla frågor som det inte finns något svar på ekar svarslösa i huvudet. Frågor såsom; "men om denna typ av cancer nu växer så långsamt, varför har jag en skog av möjliga tumörer i min livmoder?", "hur länge har sjukdomen fått växa till sig därinne om jag redan har en skog av potentiella tumörer?".. Att få höra av samme specialist att man kan leva med denna typ av cancer i 5-10 år innan man dör är inte betryggande. För även om samme specialist kallt konstaterade att "ja och hade du haft det så länge så skulle du inte sitta här" så lugnar det inte stormen av frågor som härjar i mitt huvud. För hur tryggt är det att samme specialist frågar mig vad jag tror att jag är för sjuk och ber mig att välja hur jag vill behandlas för det? Hur tryggt känns det?? 150 dagar är inget att fira. Det känns som ett hån, och jag tänker anmäla alla turer som jag tvingats genomleva. För ingen är värd en sådan behandling. Ett sådant bemötande. Så jag tänker göra det för alla kvinnor som i framtiden kommer hamna i samma situation som mig. De ska inte behöva lida mer än nödvändigt.

Att inte veta är tortyr.

Så skål Rutger! Den här ronden gick till dig, men du kan sluta le. Jag tänker vinna alla framtida duster!! Dina dagar är räknade.

Vi har grillat, tagit en tur med Nelson längs strandpromenaden och ätit glass i solen. Nelson har dessutom badat flera gånger och behövts svalkas med blomsprutan hemma i lyan, eftersom hans svarta tjocka päls gör honom extremt flämtig så fort temperaturen stiger. Vet inte hur det kommer gå eftersom det inte ens blivit sommar på riktigt än, även om det underbart nog känns somrigt härligt just nu. Jag menar sommaren blir förhoppningsvis varm och lång och hur gör man då med en flämtig liten vovve som kommer behöva vara hemma själv en del på dagarna? Haft en riktig bra dag och tänker inte oroa mig. Idag har värktabletterna hjälpt och varje dag utan extrem värk är en vinst. Inte långt kvar till den 23 maj. Ser fram emot en diagnos nu! Har börjat våga tro på en diagnos nu till och med. Det enda orosmolnet är att en diagnos kan komma att förstöra vår inplanerade semester. Vi har ju valt tidig semester. Men jag tänker inte oroa mig för det heller. Det löser sig det med! Har jag väntat såhär länge med operation kan jag lika gärna vänta lite till.

Vi har planerat semestern också. Eller alltså funderat lite kring vad vi ska göra. Eftersom ekonomin är lite sisådär nu när jag är halvtidssjukriven så blir det budget alternativ. Så sambon har bokat en stuga vid Mälaren midsommarveckan. Doran och hennes sambo kommer förhoppningsvis och firar min favorithögtid några dagar. De kommer hem till Sverige i slutet av månaden och stannar dryg månad. Vi ska även åka till Tjörn och hälsa på sambons mamma och hennes man i en vecka. Och så ska jag kolla med min mamma om vi kan hälsa på i fjällstugan som de bygger. Börjar verkligen se fram emot semestern nu. Ska bli skönt. Jag har lovat mig själv att lägga allt vad sjukdom heter på hyllan då. Hoppas det blir möjligt efter min diagnos och träffen med läkarna på smärtkliniken. Hoppas och tror på att semestern kan bli precis så avslappnad som jag önskar.