Idag har tempot inte heller varit särskilt högt. Har myst på soffan mest och tittat lite på TV, men mestadels bara kuskat runt lite på nätet. Fick ett mail från en väldigt gammal barndomsvän. Hon går också igenom svårigheter efter att ha hittat sin lillesyster död. Helt olika prövningar i livet, men ändå kunde vi hitta en del likheter. Vi har båda flytt till "the land down under" och vi har båda känt hur det är att ha vänner som sviker när man behöver dem som allra mest. Min barndomsvän berättade att folk till och med tagit bort henne som vän på Facebook direkt efter hennes systers död. Man slutar aldrig upp att fövånas äver människors egoism och avsaknad av empati. För vem gör sånt?? Jag må vara naiv, men jag vet att de finns där ute. Överallt. De döljer sig väl genom att likna vilken empatisk person som helst. Man kan dock avslöja dem genom att be om en tjänst. När man gjort det flertalet gånger och de kommer med allt fler unadanflykter och den ena konstiga förklaringen efter den andre, ja då vet man. Jag gjorde till exempel mig av med en hel del "vänner" efter mitt 30-års kalas. Speciellt en utmärkte sig. Trots att vi känt varandra i ett par handbollssäsonger kom hon aldrig på ett enda kalas jag bjöd in till. Jag tog mig alltid iväg till hennes oavsett väder och att hon bodde en bra bit utanför stan med pendeltåg. Fick denna gången förklaringen att hon var tvungen att vara med sin sambo som hade opererat axeln. Han klarade sig inte själv. Mmm, jo men visst, varför inte dra den om..

Det mest intressanta när jag rensade bland mina vänner var att jag bara slutade höra av mig. Och då dog "vänskapen" ut. Svårare än så var det inte! Tjejen som skyllde på sin sambos onda axel tog bort mig från Facebook. Det verkar vara så de "riktiga" vännerna gör för att visa vilka fantastiska vänner de är. Efter några veckor skickade tjejen en av sina vänner att prata med mig. Jag sa bara att jag var besviken på henne och att hon raderat mig från Facebook självmant vilket jag tyckte var lite konstigt. Efter flera år skickade hon så en vänskapsförfrågan via Facebook. Jag ignorerade självklart hennes förfrågan. Hon hade inte ens bemödat sig med att skicka med ett personligt meddelande. Så varför? Jag kikade in på hennes profil. Den visade lyckliga bilder från hennes bröllop med sambon. Jag tänkte skriva ett lyckönskande meddelande, men ändrade mig. Jag såg ingen poäng i det. Vad ville hon egentligen med detta konstiga beteende? Trodde hon verkligen att hennes giftermål med samme sambo ett par år senare ursäktade hennes dåliga beteende ett par år innan? Well, jag lade inte ner nå mer energi på henne än så. Förrän nu då haha. Jag ville bara göra en poäng med att visa att om man bara är tillräckligt uppmärksam på sådana här signaler från början, så behöver man inte stå där och vara besviken på en så kallad vän i slutänden. Teckenen finns där hela tiden. Så nä, när jag tänker efter vilka som hört av sig och vilka som slutat göra det så är jag inte så förvånad. Egentligen. Tecknen har funnits där hela tiden, jag har bara valt att bortse från dem. För vissa vänner gör det ondare att "göra slut" med än andra..

Här kommer en bild på äkta vänner som lördagsmyser ikapp i soffan. Tur vi valde att skaffa

vovve innan jag fick reda på att jag är sjuk!! För bättre stöd kan man inte ha.

Idag kom tankarna och frågorna om jag verkligen ska låta operera mig igen. Kan jag känna mig pressad? Vill jag verkligen det här? Känner jag mig stressad att göra operationen för att kontakterna med kvinnokliniken blivit så dålig? Är det stressen av värken som jag inte längre kan hålla under kontroll som pressar mig till operation? Skulle jag kommit fram till samma beslut om sambon skulle vilja ha barn? Svaren på alla dessa frågor är både ja och nej på "fel" ställen. Ska jag verkligen gå vidare med operation om jag känner mig pressad till det? Nej. Men samtidigt vill jag ju bara bli frisk och återfå mitt liv. Det blir bara så väldigt drastiskt när resultatet av operationen även är att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn. Måste prata med kuratorn om det här nästa vecka. Måste få klart för mig själv vad jag egentligen vill. För även det självklara är oklart. Det är inte bara svart eller vitt.

Varför skulle just jag vara ett unikum?

Hade de bara varit trevliga och gjort sitt jobb på kvinnokliniken så skulle jag inte bli stressad av dem. Om jag skulle veta att jag fick medicin eller sjukskrivning när det behövs så inbillar jag mig att situationen skulle vara annorlunda. Jag kanske skulle känna något annat och därför tänka på ett annat sätt än att operation är den enda utvägen från smärtan och det helvete som de utsätter mig för på kliniken. Men jag har haft mindre ont de senaste dagarna, tröttheten har varit konstant, men värken har bara behövt lindring ibland. Resten av värken har jag kunnat stå ut med. Men jobbet har fått lida, det har inte funnits nån som helst ork för det.

Tror även att om sambn hade velat ha barn så skulle jag inte vara lika snabb att välja operation. För de skulle kunna hjälpa mig att iaf skaffa ett barn på fertilitetskliniken. Visst det kanske inte skulle bli något ändå med tanke på att jag både har PCO, nån typ av extrem cellföränding eller redan utvecklad elakartad cancer och dessutom tror jag att jag har endometrios. Dessa sjukdomar var och en för sig kan göra det svårt att få barn, sammantaget kanske de gör att jag inte alls kan ändå. Men det är ju en sak att få pröva och misslyckas och en annan att aldrig få möjlighet att ens testa om det skulle gå. Det finns ju så mycket de kan göra med dagens teknik och framsteg i sjukvården.

Allt är inte svart eller vitt? Jag vet inte vad jag vill och hade hoppats att det skulle ha kristalliserat sig nu. Men här sitter jag, helt utan mål eller riktning och undrar vad framtiden kommer bjuda på. Kommer jag kunna leva med beslutet om operation?

Jag förstår alla vänner som inte längre hör av sig. Det finns liksom nedärft i vår arvsmassa att lämna de sjuka och döende bakom oss. Det är så vi överlevt i generation efter generation. Kanske drog det där lite långt, men jag förstår konceptet. I dagens stressade sammhälle finns det inget utrymme för de som är sjuka. De som går i täten för den synen är regeringen. Tror det finns en viss buffert zon för hur lång tid folk generellt orkar med någon som är sjuk. Visst som anhörig är du ju ålagd att bry dig hela tiden, men som närmsta vän några månader kanske och som bekant räcker ett like på Facebook. Första tiden hör folk av sig. Uttrycker sitt deltagande och säger att det bara är säga till om jag behöver något. Fina ord, men som sagt bara ord. Sedan kommer en tid när de närmsta hör av sig ganska intensivt. Men har man som jag inte ens fått en diagnos på snart ett halvår så tar liksom orken slut. Säkert för att jag är så arg och negativt inställd till sjukvården och för att jag inte mår bra. För det är ju jobbigt när någon på frågan "hur mår du?" eller "hur är läget?" svarar: skit! Det är ju också därför jag nu för tiden svarar "det är". Vill dock passa på att säga att jag idag inte tagit en enda värktablett. Så idag är en bra dag!! Men jag är ändå arg och trött.

Tillbaka till ämnet. Jo jag tror att det finns en gräns för när man som vän inte orkar längre. De allra flesta av mina vänner har nått den nu. Och jag förstår dem verkligen. Det gör jag verkligen! Inte på ett ironiskt sätt, utan helt ärligt. För att höra någon må dåligt som man är nära är jobbigt. Vissa tycker att det är så jobbigt att bli påmind om sin egen dödlighet att de gjorde valet från allra första början att inte höra av sig. Att ta avstånd. Är jag extra ledsen för det? Nej. Det finns andra vänner. Förvänta er bara inte att ni om ett halvår kan ringa mig och gråta ut mot min axel. Det är slut med skitsnacket nu. Antingen är man vänner eller inte. Så enkelt är det. För jag tror man orkar stå ut för de vänner man verkligen står nära. Oavsett omständigheter i livet. När till och med Doran i Australien ringer och hör av sig oftare än andra här hemma i samma stad. Ja då vet man. För riktiga vänner finns inga gränser. Riktiga vänner gör sig hörda oavsett om man befinner sig på en annan kontinent.

Vi är tre trötta kämpar här hemma. En som jobbat tunga skift hela veckan och sovit dåligt i takt med mitt dåliga sömnmönster. En som var på äventyr igår och fortfarande är helt slut efter pärsen med att få några plåtar på sin utmärkta höft. Hur länge sitter lugnande i egentligen? Och en som är helt utslagen eftersom hon inte vågar göra slut på sina värktabletter. Jag och Nelson har sovit i en hög i sängen och bredvid varann på soffan hela dagen. Fått tvinga ut honom på promenad två gånger och inte har han varit särskilt intresserad av göra ifrån sig något då heller. Tänkte gå en liten längre promenad, men det gick helt enkelt inte. Dels var jag trött, men framförallt så var Nelson så långsam att det var plågsamt att gå i hans takt. Det var som att vara ute och gå med en pensionär med käpp. Tog evigheter bara att gå runt vårt hus. Eller ja över en halvtimme iaf, och då är vårt hus inte speciallt stort..

Nu har sambon kommit hem från jobbet och vi har sovit i en enda hög på sängen. Tillsammans. Kanske piggar vi alla på oss till kvällen och kan ta en långpromenad då. Just nu ligger vi på soffan allihop och hänger och äntligen börjar luften från den öppna balkongdörren svalka lite. Varit en alldeles för varm dag för att bara vilja ligga inne och sova. Vi har checkat in för helgen. Det blir nog en väldigt lugn sådan. Men även helger i vilans tecken kan vara sköna. Det enda spännande och samtidigt skrämmande att se fram emot är säsongsavslutande matcher i Premier League på söndag. COYS!! = Come On You Spurs!!

Stör mig på en kommentar sköterskan gav mamma igår. Visserligen var det inte "min" kontaktsköterska, men säkerligen någon annans, så lika skrämmande det! Apropå att min värkmedicin inte kommer räcka till den 28 maj hade hon sagt att "ja men hon har ju fått ut sömntabletter", ungefär som att de kan ersätta värktabletter. Vilken idiot! Hur kan man få jobba som kontaktsköterska med svårt sjuka cancerpatienter och säga och tro på detta?? För det är lite som en av mina absolut bästa kompisar sa idag i telefon "det gör inget att du inte köpt smör, jag har köpt läsk". För läsk går ju verkligen att använda på mackorna.. Är det meningen att jag ska sova till den 28 maj? Hur ska jag kunna jobba halvtid isf har ni tänkt er? Har ni tänkt?? Och nä, mamma väntar sen igår morse på att någon ska ringa upp henne. Ingen som orkar kännas vid sina misstag. Hur tror de då att jag ska orka?

Slut som artist idag. Var tufft att få sädär ont igår och sedan behöva trycka i mig tabletter. Tog lång tid innan det ondaste gick över. Så det var tur att jag inte följde med sambon och vovven för att röntga vår vovves höfter igår. De åkte vid fem och kom inte hem förrän efter tio, men de hann se Sveriges vinst vid straffläggningen mot Kanada. Iaf.. De hade fått träffa tre av Nelsons syskon. Alla var de ena riktiga terrorister; skällde, drog sina mattar och hussar efter sig i kopplet, levde rövare i väntrummet och lydde inga kommandon. Nelson? Jo, han var som Ferdinand och låg lugnt och tittade på och undrade nog vad de andra hade för sig. För vår vovve skäller bara om han gör sig illa eller blir rädd för något. Och det händer ju så extremt sällan så man kan säga att han aldrig skäller. Sköterskan på röntgen hade till och med konstaterat att "den här killen är väluppfostrad till skillnad från sina vänner där ute i väntrummet". Vår annars så snacksalige uppfödare som brukar kritisera oss för att vi korrigerar Nelson var tystad. Här hade hon bevis rakt framför nosen på att vi lyckats långt bättre än de andra med hennes valpar. Då ska ni veta att de andra ändå har ständiga "valpträffar" och går på kurs hos vår uppfödare. Tycker det säger lite om sättet att se på hunduppfostran idag. Man ska bara berömma bra beteende och då kommer till slut alla de dåliga försvinna. Om man korrigerar sin hund skärmmer man den bara till lydnad och den blir olycklig. Det är deras skolas teori iaf. Själva tycker vi att det är självklart att vi som flockledare visar vad som är rätt och fel. Låter man ett springa över vägen utan att säga till? Om man inte skulle säga något utan bara berömma de fåtalet gånger barnet stannar till en stund innan det går över vägen så kommer de aldrig koppla ihop sambandet, eller jo till sist kanske det gör det, men det tar både längre tid och risken att barnet kommer bli överkört är överhängande. Så vi säger till vår hund när han gör fel och ger honom självklart beröm när han gör något bra. Igår fick vi kvittot på att det fungerar bra. Trots att det är bådas vår första hund.

Så hur gick det med röntgen för Nelson då? Jo, vi väntar på ett uttlåtande från Kennelklubben nu, men röntgenläkaren sa att Nelsons höfter nog förmodligen är A eller kanske B. Alla de andra valparnas höfter trodde läkaren var B eller C. Så även där hade vi bästa vovven. Känns skönt! Har varit lite orolig att han skulle ha dåliga höfter, labradorer får ju ofta problem med dem när de blir äldre. Så att de verkar vara bättre än till och med hans syskons gör att det än en gång känns som vi fått jackpotten. Vår guldklimp!

Folk hade tittat snett på sambon eftersom Nelson ragglade fram när de åkte hem kommunalt. Benen gick inte att hålla raka och hela vovven gick som om han vore full eller sjuk. Jag ojade mig såklart över detta när de kom hem, men lite senare under vår kvällspromenad skrattade jag mest åt honom. Såg så otroligt söt ut när han gungade fram, gick i ultrarapid och satte ner tassarna som om trampdynorna var ömma eller markenfylld av glassplitter. Så promenaden blev inte så lång och han ville inte göra något annat än att sniffa lite och gå hem. Så han fick till slut sin vilja igenom och vi somnade alla tre i sängen ganska snabbt. Nelson för att han var helt snurrig, sambon för att dagen hade varit lång och krävande och jag för att jag tagit en sömntablett.

Nelson fortfarande lika trött dagen efter.. Ögonen går

i kors och andningen är tung. Mattes sötnos  

Fick ännu sämre samvete för morgonens otrevliga ton mot mamma när jag fick ett mail från henne idag på dagen. En gammal jobbarkompis, till oss båda faktiskt, har fått en tumör i lungan. Tror hon är 7-8 år äldre än mig bara. Har rökt väldigt mycket i sitt liv. Har haft många lunginflammationer. Senaste tiden har hon haft konstant hosta. Mamma har sagt åt henne att kolla upp den där envisa hostan. Kunde ju vara KOL. När hon väl tar sig tiden att kontrollera hos doktorn blir det remisser och provtagningar och idag kom svaret. Cancer. Den kan vara godartad, men hon kommer inte slippa undan operation. Oj oj aj, tänker jag. Och nej! Hon har ju en liten dotter. Tänker på min vän vars mamma gick bort i lungcancer i december i fjol. Ryser av olust. Tänker på min mamma. Nu har hon två vänner med lungcancer och en dotter med cancer i livmodern. Stackars stackars mamma!! Måste vara blytungt. Skäms för mina utbrott imorse. Man ska vara snälla mot varann. För man vet aldrig vad livet bjuder på härnäst.

"Life is not fair; get used to it."

- Bill Gates

Kunde slutat i "lost & found"-lådan på jobbet idag. Eller så hade sambon fått gå till receptionen för att återfå mig mot beskrivning. Arbetsdagen började visserligen bra, även om jag var tvungen att försöka skaka av mig den dåliga morgonpromenaden med vovven. Nelson bestämde sig för att starta dagen på sitt allra drygaste humör och lyckades på något sätt åla sig ur sitt halsband. Så där stod jag med kopplet i handen till ingen nytta och en vovve som likt ett ADHD-barn sprang runt runt en bil på gatan och där stod jag handfallen och tittade på. Varje gång han kom tillräckligt nära så studsade han till och började leka jage, och mina försök att få tag i hans nackskinn gick om intet.

Utöver Nelsonincidenten tjafsade jag dessutom med mamma i telefon. Flera gånger. Hon fick ju numret till kontaktsköterskan igår och hade ringt och pratat med en annan tjej som svarade på det numret idag. Det jag blev mest upprörd av var att mamma hade bett tumör specialisten ringa upp mig eller henne idag eftersom jag är så besviken och ledsen på hur de behandlar mig. Fick lite panik. Jag ville ju inte prata med dem om detta. Jag känner mig inte tillräckligt stark för det och känner att jag står i allt för stor beroendeställning till dem på kliniken så jag vågar inte göra det. Ville hon säga dem några sanningens ord får hon gärna göra de själv, men jag har absolut ingen lust med det. Jag mår dåligt som det är liksom. Samtidigt bad jag henne prata om sjukskrivningen och mer värkmedicin, eftersom den andra sorten jag tar snart är slut. Dessutom fick jag bara ett uttag av citodon, och behöver jag ta maxdos i några dagar så är den snart slut igen, och tiden på smärtkliniken är ju inte förrän den 28 maj. Det är lång tid dit om jag inte har värktabletter så det räcker!! Då hade sköterskan svarat att citodon ändå avtar i effekt efter ett tag. Och då blev jag riktigt arg! Om de nu vet om det, varför har de då inte nämnt det för mig och vad har de för plan för mig innan den 28:e? Är det deras "ursäkt" till varför de är så tröga med att skriva ut mer citodon eller annan värkmedicin? Ska jag bara gå och ha ont om citodonet slutar verka? HUR ska jag klara av att jobba ens en timme om dagen då? Och all den där rädslan och frustrationen gick såklart ut över stackars mamma.. Men vi löste det och nu väntar hon fortfarande på att tumör läkaren ska ringa. Lite nervös för det faktiskt. Jag hoppas inte det här kommer komma tillbaka för att bita mig i arslet. Så ja, allt som allt ingen lysande start på dagen kan man säga.

Tog mig själv i kragen iaf och släpade iväg mig själv till jobbet. Bestämde mig för att nya taktiken måste vara att endast ta värktabletter i absoluta nödfall. Så att tabletterna ska "räcka" till den 28:e. Nu på morgonen hade jag i vart fall inte särskilt ont. Det är ju alltid något! Så jag tänkte att jag testar. Jag struntar i alla tabletter och ser hur det fungerar. Jag hade ju dessutom fått sova hela natten till soluppgången tack vare nya sömntabletterna. Så jag försökte skaka av mig allt och bara fokusera på jobbet. Fick en lugn uppvärmning med inkorgen och sen var det dags för lunch ganska snart. Brudarna (kollegorna alltså) hade siktet inställt på Konstfack, där startskottet för vårutställningen gick av stapeln idag. Så efter en kryddig lunch vimlade vi runt bland utställningsmontrarna. Min favorit för dagen var en seriestripp i starka färger ackompanjerad av en mycket söt historia med mycket värme i, signerad Jojje. Vi hann inte se hela utställningen, så det lär bli fler lunchbesök till Konstfack.

Efter Konstfack var den dåliga morgonen som bortblåst. Jag satte mig och gjorde nytta, slav under Outlook som jag är. Men värken som hade kommit smygande innan lunchen började bli mer påtaglig. Andningen ändrades. Turerna ut till printern gick långsamt och varje steg jag tog gjorde ont. Tog en värktablett till slut. Den hjälpte inte ett dugg. Det blev värre. Jag tog två till. Det blev lite bättre, men inte nämnvärt. Väntade en timme till och tog sedan en till, även om jag säkert inte borde. Började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Egentligen hade det varit dags för sedan en timme tillbaka vid det laget. Sambon hörde av sig. Skulle jag med och röntga Nelsons höfter och leder. Jag svarade att jag skulle vara glad om jag lyckades ta mig hem idag ens. Han sa att han kunde fixa det själv. "Tur det!", tänkte jag. Så där satt jag. Hur fan skulle det här sluta då? Skulle jag tappa bort mig helt i värken och skrumpna ihop till en liten boll som skulle tvingas hämtas upp i receptionen? Men det löste sig som alltid. Värken gick inte över, men jag fick skjuts hem. Så nu ligger jag här på soffan och undrar hur jag ska klara mig till den 28 maj. Jag fick tipset av kuratorn att andas in och räkna till 4 medan jag håller andan. Fyrkanten kallas det visst för. Men inga avslappningsövningar i världen biter på den förbannade värken!! Jag kan inte hålla andan och räkna till 4 ända till den 28 maj. Så tips. Någon??