Känner mig som själen väger några kilo extra just nu. Som att jag gått vilse i en stad av labyrinter. Att jag står ensam i en mörk gränd med något okänt jagandes efter mig, precis som i en mardröm. Något som kommer närmre och närmre och som nu är så nära att jag nästan kan höra dess andetag. Själv håller jag andan. Inte av rädsla för att hittas, snarare av rädsla för smärtan. Undrar om det lurar något bortom den stängda porten. Men vilken dörr jag ska välja, vilken är rätt? Ska jag följa mitt hjärtas önskan, eller ska jag välja det säkra alternativet? Kvävs nästan av alla frågor som ekar svarslösa i mitt huvud. Inväntar en gryning som aldrig kommer, men om någon tänder ljuset så jag hittar ut från denna mörka återvändsgränd så vore jag tacksam.

Finns inget mer ångestframkallande än att invänta ett besök till kuratorn, har jag upptäckt. Trodde det skulle vara lite lättare såhär andra gången, men så verkar tyvärr inte vara fallet. Imorgon måste jag prata beslut, finns inga vägar runt det nu, går inte att dra ut på det längre. Spelar ingen roll vad jag egentligen vill. Det måste ske nu. Kanske därför det känns så jobbigt..

Fick lite panik idag på jobbet när jag kom på att sambon ska resa bort nästa vecka. Om jag får en operationstid snart så kommer jag vara helt själv hemma då ju. Hur fungerar det om jag inte får bära mer än vikten av ett mjölkpaket efteråt? Hur ensamt skulle det inte kännas att vara helt själv hemma när jag kanske kommer vara som mest sårbar i hela mitt liv? Inte ens Nelson kommer vara hemma som mysigt gossällskap. Vilket ju iofs är bra på ett sätt, eftersom jag inte skulle ha en chans att ta hand om honom. Bukoperation och 35 kg vovve på 1 år går liksom inte ihop. Så Nelson ska få åka tåg och tas omhand av sambons mamma på Tjörn, medan sambon åker utomlands i tjänsten. Så även om det är nödvändigt, operation eller ej, så kommer det bli ofantligt tomt alldeles själv hemma i stora lägenheten. Men det löser sig väl, jag får väl hyra in något sällskap för att mota alla mörka tankar i grinden. Tänk att jag reflekterat så lite över vad som händer imorgon eller dagen efter eller .. att jag inte ens sett detta komma krypande. Får väl flytta operationstiden om det inte skulle lösa sig. Som sagt det löser sig, men oavsett kommer jag bli helt själv hemma i nästan två veckor. Fan att man blir så beroende av andra! Jag har alltid stoltserat med att vara självständig och njutit av all egentid jag fått. Nu känner jag mig mest stukad, blottad och försvarslös. En skugga av mitt forna jag..

I övrigt denna dag bröts sviten på en hel dag utan värktabletter. Så rekordet blev, trumvirvel, ja just det: EN hel dag.. Men jag jobbade iaf in lite stulen tid från förra veckan. Och när jag kom hem till den där glada svansen som nästan skakar loss från sitt fäste varje gång man kommer hem, så tog vi en skön liten promenad. Nelson och jag. Och där vattnet låg som lugnast och en stenmur ramade in en båge av färgglada tulpaner, där satte jag mig på den vassa kanten. Nelson fick ligga på den mjuka nytillvuxna smaragdmattan och mumsa lite på gräset. Han gillar de bredaste stråna bäst. De där man kan skära sig på om man med små mjuka barnhänder försöker dra av ett utav dem. Satt där en liten stund och filosoferade. Försökte tänka bort alla nyblivna och stolta föräldrar som drog runt på sina små i vagnar. Jag är inte bitter och hoppas innerligt att jag inte kommer bli det i framtiden. Men just idag orkar jag inte se dem. Så jag grävde ner mina fingrar i Nelsons mjuka sommarpäls och lät doften av blommande träd och växter hypnotisera mig. Så om någon hade frågat mig just där och då hur jag mår, skulle mitt svar blivit: till och med på gränsen till bra vissa dagar

När ingen ser dig, hör dig, stör dig, vad gör du då? Kryper du ihop i fosterställning och låter regnet falla? Eller klättrar du uppför stuprännan som är oändlig med bara händer och fötter?

Tror lite att det är det allt handlar om. Att kämpa för att återta sitt liv när mattan dragits undan och du gått i deck av värk. För det tar nog en stund att "landa", som det så fint heter. Att landa i ett besked du inte hade väntat dig, landa i att du kanske aldrig kommer få egna barn, landa i hur det känns att aldrig kunna bilda familj på "riktigt", landa i att aldrig få se "ditt" barn växa upp och lära sig livets alla fantastiska läxor och se på medan barnet upplever äventyret: livet. Det känns nästan som att förlora någon närstående i alldeles för ung ålder. Hen hade ju hela framtiden för sig brukar man ju säga om de som rycks ifrån oss på tok för tidigt. Så känna det lite för mig också. Jag har inte superlängtat efter barn, tänkt att det tar jag lite senare i livet. Det får komma sen när jag själv är stabil och har ork att dela med mig av all min tid. Nu när verkligheten förmodligen blir nån helt annan än vad jag långt inne har önskat så sörjer jag. Jag tror jag hade blivit en fantastisk mamma! Nu är det något som jag troligen aldrig kommer få uppleva, och det gör ont. Jag känner mig berövad på något som så många andra tar för givet att få uppleva. Som så många andra bloggar om och klagar på och tycker är jobbigt, men även helt underbart såklart. Så på något sätt måste jag också, likt mammor och pappor som förlorat ett barn, också sörja en framtid som aldrig blir. Just nu har jag inte kommit dit. Kanske därför det är så svårt att ta ett helhjärtat beslut om operation..

Men nånstans i allt det här. I alla tankar som irrar och virvlar omkring i mitt huvud så håller jag ändå på att resa mig. Jag ligger inte längre i fosterställning och låter regnet falla. Jag har greppat ett handtag och håller krampaktigt på att kravla mig upp på knä. Kanske beror det på att jag så äntligen fick en nästan helt smärtfri dag igår och fick lite krafter åter. Just nu ser jag iaf stupröret där borta i fjärran. Vill så gärna dit! Snart..

När jag väl når dit hoppas jag att jag slipper att klättra det naken!!

Har varit en helt unik dag sett till att jag inte behövt ta en enda värktablett. Hur firar jag? Jag fångar ögonblicket och skålar med vin, till svensk vinst i hemmahockey VM och poäng för Djurgården. Men framförallt skålar jag för att jag kan!! Jag väljer att inte kalla det för att dränka mina sorger, även om Spurs idag gick miste om Champions League plats nästa säsong, igen. För just nu är det fan ganska gött, ändå. Just nu. Så jag övar lite på att leva i nuet och sjöng med när Loa Falkman framförde "Du gamla du fria" i Globen med styvhård gåshud över båda mina armar.

Satt länge och inväntade värken, för om värken inte är konstant så brukar den definitivt braka loss med besked på eftermiddagarna. Men när Sverige ledde med 3-1 i tredje perioden tyckte jag att jag faktiskt kunde unna mig lite vin. Värken glimmade bara till precis efter jag tagit första klunken, så jag stannade upp, men värken uteblev för stunden. Jag har ju övningsskylten på, så jag ser det som fortsatt övning på att leva i nuet. Nån annan får torrbada i Sergelfontänen, jag sitter hellre här och smuttar på mitt mycket välförtjänta glas vin.

Skål!!

Något jag kämpar med just nu är att leva här och nu. Har aldrig varit riktigt bra på det och jag tror att det är en nyttig konstart att kunna dra nytta av i livet. Speciellt under tunga perioder. För att lyckas bra i denna konstform tror jag man behöver öva. Öva öva öva. Så jag har hängt på mig övningskörningsskylten och fräser på.

Så hur övar man bäst på att leva här och nu? Jag har funderat en hel del kring det de senaste veckorna. En sak jag kommit underfund med är att jag ska passa på att göra något så fort jag har mindre ont. Behöver inte innebära något stort projekt. Kan vara något så enkelt som att ta ett bad, städa badrummet eller gå en längre promenad med Nelson. En annan sak är att inte planera så mycket i förväg, för besvikelsen blir så stor om jag inte orkar mig för det jag bokat in. Med det sagt så måste ju självklart vissa saker planeras in, men jag försöker iaf minimera planering så mycket det bara är möjligt.

Kom just på att det kanske är för att jag lever här och nu som jag den senaste tiden haft svårt att komma på vilken dag eller vilket datum det är. Tiden flyter liksom på utan att jag bockar av dagarna i kalendern. När jag först fick diagnosen cancer på Luciadagen i fjol så gick tiden så jäklarns långsamt att en timme kunde kännas som en hel dag och en dag kunde kännas som en vecka. Jag tror det kan ha berott på att jag räknade varje dag tills jag skulle till KS eller varje dag till nästa provtagning. Då går tiden enormt långsamt. Sen kan det förstås också varit den initiala chocken, som i mitt fall höll i sig ganska länge. Så att jag slutat räkna ner till något i en kalender är nog väldigt bra, och så går tiden betydligt fortare nu än vad den gjorde runt årsskiftet.

En annan sak jag tror är viktigt för att leva i nuet är att stanna upp och känna efter och njuta fullt ut när man gör saker som får en att må bra. Som idag när jag och Nelson stannade upp vid sjön för att det var så vackert. Vattnet låg nästan som en helt blankpolerad spegel och båtarna som bröt vattnet skapade krusiga rörelser på den annars helt lugna ytan. Det var ett slags ögonblicksbild av lugn. Så vi stannade upp en stund bara för att suga i oss den salta havsdoften och den vackra vyn. I vanliga fall är jag stolt över att jag kan gå så fort. Har det efter mamma. Men går man jämt så fort man bara kan så missar man en massa saker längs vägen. Om man istället väljer att under en del promenader vara en betraktare så får man uppleva så mycket mer.

Men hur man lever här och nu är svårt och jag har inget utstakat träningsschema. Ingen karta för att nå målet. Tar det som det kommer. Så har Du några tips så mottages de mer än gärna!

Är det här att leva i nuet?

Eller är "livet på en pinne" att leva här och nu?

Är ju som jag skrivit om de senaste dagarna väldigt hormonell, kan man enkelt uttryckt säga.. Blir arg och ledsen från 0 till 100 om vartannat. Senaste tårflödet kom när jag läste en artikel i AB om en matte som var ute och gick med sin bäste vän sedan 10 år tillbaka. Helt plötsligt blir hennes vän helt oprovocerat attackerad och ihjälbiten. Den stackars damen kunde bara se på när hennes bästa vän blev mördad. Mördad av en hund som inte uppfostrats av sin matte eller husse. Den gamla damen är såklart helt förstörd!! Skulle jag också vara om Nelson blev attackerad och mördad. Tårarna rullade och än en gång satt jag där i soffan och torkade tårar med tröjärmen..

Blir samtidigt arg också. Folk som inte uppfostrar sina hundar eller går ut med dem. Som inte ger dem kärlek, mat, motion eller som inte plockar upp efter dem. Folk som inte försäkrar sin hund och väljer att avliva dem trots att det finns enkla ingrepp som skulle rädda deras liv. Som bara för att de inte har tillräckligt med pengar för att låta göra ingreppet låter döda sina annars fullt friska hundar. Folk som fostrar sina hundar till kamp och sedan låter sin hund döda andra. Alla dessa människor borde inte få ha hund!! Det borde vara lag på att ha sin hund helförsäkrad. Det borde vara svårare att skaffa hund så att de som gör det verkligen menar allvar med sitt hundägande. För det är ALDRIG hundens fel när en hund skadar någon annan, det är de som fostrat hunden som bär skulden. Så kallade kamphundar fungerar utmärkt som vilken familjehund som helst, så länge de inte fostrats att skada och döda. En labrador eller golden retriever kan också bli en mördare om matte och husse inte valt att sätta gränser.

Läskigast i allt det här är att jag vet att det finns en sån där idiot här, i området där vi bor. En sån där idiot till husse som fostrar sin kamphund att attackera. Sambon och Nelson har nämligen stött på dem. Sent en kväll såg sambon på håll hur någon tränade en hund på en inhängnad fotbollsplan. Nelson gick löst vid tillfället eftersom det var sent och i stort sett ingen annan var ute. Så sambon tyckte det var ett ypperligt tillfälle att träna Nelson utan koppel. Dumsnäll som Nelson är rusade han såklart iväg mot hunden han såg långt borta. Han älskar ju alla hundar och skulle han få som han ville jämt, så skulle han hälsa på varenda vovve vi stöter på. Så Nelson satte av mot fotbollsplanen och sambon efter. Försökte få stopp på honom. Men kommandon som fungerat bara minuten innan struntade Nelson helt fullständigt i. Det enda Nelson såg var en ny kompis, så han sprang in på fotbollsplanen och fram till huden som tränade attack på sin husse. Lyckligtvis slutade det bra!! Sambon fick gehör för sitt kommando "kom hit" innan något otrevligt hann hända.

Jag blev såklart upprörd och skakad när jag fick höra allt det här när mina killar kom hem. Så efter det får inte Nelson gå löst hur som helst och vi har tränat intensivt på flera kommandon såsom "kom","sitt" och "vänta" på avstånd som ska få honom att lyda snabbare och bättre. Skillnaden är enorm. I veckan fick vi ju också kvitto på att vi lyckats med all vår träning och tid vi lagt ner på Nelson. För i veckan fick han träffa några av sina syskon och de var ena riktiga terrorister i jämförelse med vår älskade Nelson. Och då går dessa syskon ändå ständigt på lydnadskurser både hos vår uppfödare och hos andra fick vi veta. Så trots att Nelson är bådas vår första hund så har vi lyckats bättre än de andra som har hundvana och går lydnadskurser. Och det också trots att vi har en "felaktig" syn på hunduppfostran enligt vår uppfödare.. Vi har nämligen valt att både korrigera dåliga beteenden och belöna bra beteende, istället för som resten av "hundsverige" verkar göra: endast belöna bra beteende. De andra mattarna och hussarna till några av Nelsons syskon blev så avundsjuka att de ifrågasatte varför Nelson var så lugn. Var det något fel på honom? Det måste det ju vara eftersom han låg stilla på golvet och inte skällde frenetiskt! Deras hundar hoppade runt som studsbollar och slutade aldrig skälla under de timmar som de befann sig hos vetrinären, för att ta röntgenplåtar på deras höfter (i avelsyfte). Deras hundar får minsann leka, sade de. Som om Nelson inte får leka? Varje dag. I mina öron lät deras frågor och påståenden som ren avundsjuka. Eller förnekelse, eftersom de så tydligt kunde se att vi lyckats trots att vi har "fel" syn på hunduppfostran. De kände väl sig skyldiga att skylla på nånting eftersom de själva helt uppenbart hittills har misslyckats med fostran av sina hundar. Ja ja..

Åter till historien jag inledde med. Det fina i historien är iaf att staden har gått samman för att gå en manifestation till minne av den ihjälbitna hunden. En insamling har också startats så att den den gamla förkrossade damen ska slippa betala alla vetrinärutgifter själv. För även om man har en försäkring är det snordyrt att söka akut läkarvård för sin vovve. Hade jag bott i samma stad hade jag gladeligen följt med på manifestationen, istället skriver jag om denna hemska händelse som aldrig borde tillåtas hända och även om det inte gör någon egentlig skillnad så tänder jag nu ett ljus för Albin och hans matte Barbro.

Matten Barbro: "Jag har förlorat min bästa vän".

Länk till artikeln här.

Det är en stor svensk helg. Vi är värdar för både Ishockey VM och Eurovision. Alla uppdateringar varstans verkar handla om just detta. Här hemma hejade vi fram Sverige till final och blev så nyfikna att vi även såg den andra semin, bara för att få veta vilka "vi" möter imorgon. Eftersom vi ogillar schlager i det här hushållet så tog vi sedan en skogspromenad. Det var nästan spöklikt tomt på väg till och från skogen. Däremot hörs fortfarande fester från närliggande balkonger. Ett trevligt sommarsorl som jag hoppas få höra mer av ju mer sommaren lider.

Min stora förhoppning för dagen var att jag skulle slippa ta några värktabletter. Det började bra, men sen nån gång i den svenska andra perioden högg det bekant till i magtrakten. Efter att ha försökt andas ut smärtattacken gick det till slut inte att avstå tabletter. Men ändå en hyffsad dag. Hoppas på fler sådana!! Däremot har mensvärken kommit tillbaka med besked. Den har varit efterlängtat frånvarande i två dagar. Men hormonerna i min kropp fungerar ju inte som de ska. De olika sjukdomarna triggar kroppen att tro att den har konstant ägglossning, trots att det egentligen är precis tvärtom. Har ju även fel på sköldkörteln, även det en sorts hormonsjukdom. Så man kan som tumör specialisten konstaterade "lätt säga att det är generalknas med allt hormonrelaterat i min kropp".

Den 23 maj närmar sig med stormsteg och jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta en dag längre på att få en diagnos. 162 dagar räcker liksom. Försöker att inte tänka allt för mycket på själva dagarna i sig fram tills dess. Den kommer när den kommer. Just nu hoppas jag bara att jag slipper använda så många värktabletter tills dess. Men jag har en ond aning om att det där besöket kommer bli framflyttat. För senast jag pratade med både kontaktsköterskan och tumör specialisten så sa de båda att de fortfarande väntade på besked från Boston. Den där gamla klyschan om att "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer verkligen inte i det här fallet!! Men jag väntar och hoppas och längtar för varje dag som går att det här jävla helvetet har ett stopp. Att det finns ett slut nånstans. För just nu ser jag inget slut på eländet. Har inget verkligt att se fram emot, då jag vet att allt det här verkligen är över. Har inget datum för när min kropp och själ ska få börja läka från allt det här. Jag har inget datum för när värken ska vara väck. Men jag hoppas och längtar. Något mer kan jag inte göra just nu.

Just nu kan som bekant även de minsta saker få mig helt ur balans. Var och handlade till lördagsmiddagen. Gick förbi hyllraderna med barnmat och blöjor och där står en förvirrad kvinna.

- Har du barn? frågade hon mig.

- Nej. Det har jag inte! svarade jag och skrattkluckade ironiskt.

Detta räckte för att få mina tankar att spinna vidare. Varför skrattade jag sådär ironiskt? Det går ju inte att se på mig att jag inte har några barn eller inte kan få några! Varför kändes det så jobbigt att hon frågade just mig? Är jag verkligen så känslig? Försökte skaka av mig känslan när jag stod där i själv-service-kassan. Fan, gick ju ganska bra det här!! Jag har inte glömt något OCH fixar själv-service-kassan galant! Ska bli gott med tacos. Vill jag ha barn egentligen? Nämen, va fan kom den där frågan ifrån?!? Skyndade ut med en pappkasse i vardera hand. Där utanför var det något slags politiskt event med vimplar som vajade i vinden, aktiva med partinamn och partisymboler på banderoller hängandes från axel till höft. Först trodde jag det var Folkpartiet som gjorde reklam för sig själva, men när jag kom närmre läste jag: Sverigedemokraterna. Det blixtrar till. Kände hur blicken blev mörk och stegen snabba. Tittade argt upp på de där människorna. De såg ut precis som vänner som sviker så fort livet blir lite tungt. De såg ut som vem som helst. Kamouflerade med sin vidriga människosyn. Det tog så väldigt lite för mig att gå från ledsen till blixtrande arg. Försökte snabbt tänka ut vad jag skulle säga om någon vågade sig fram till mig där jag gick förbi med mina kassar.

- Ni borde ha på er era bruna skjortor så det syns på håll vilken människosyn ni har.