Det slog mig när jag trött kröp i säng bredvid sambon och vovven. Tänk om jag får svaret från patologen efter operationen att det som växte därinne inte var något farligt!! HUR skulle jag hantera det rent känslomässigt?? Skulle jag ta det bra eller gräva ner mig? Återigen kastades jag in i ett resonemang utan slut. Somnade med huvudet fyllt av tunga frågor..

Vaknade till nånstans mitt i en dröm med mörka undertoner som handlade om hur jag försökte ta mig hem, men aldrig nådde fram. Hur snabbt och många våningar hissen än tog mig så blev jag bara åksjuk, jag hittade aldrig mitt mål. Så låg jag där igen och vred och vände på alla frågor. Jag ska nog välja pest och kolera tror jag att jag kom fram till, till sist. Alltså jag låter göra en hysterektomi men låter äggstockarna vara kvar om de under operationen kan konstatera att jag inte har endometrios. Det är väl ett vettigt beslut? Eller va fan tjafsar jag om?!? Jag har ju redan sagt att jag tagit det beslutet. Sluta fjanta dig!! Låg där och dividerade med mig själv tills jag somnade om.

Vaknade flera timmar senare, när eftermiddagen blivit sen och middagen stod på spisen. Så jag klev upp till en glad vovve och en nyklippt sambo som stökade runt i köket. Pratade med mellansyster och hennes snabba samtalstempo fick mig att vakna. Så plingade det på dörren och utanför stod ett blomsterbud med en stor, STOR, inslagen bukett. Jag slet upp den digert inslagna blomsterskapelsen. Innanför ett vackert matchande lila silkespapper fick jag äntligen se vad som döljde sig under allt inslagningspapper och framförallt var jag ju nyfiken på vem avsändaren var. Ett sött litet kort med ordet 'Tanke' skrivet utanpå och ett hjärta i den matchande färgen. Texten inuti i mammas handstil:

Min stora, stora tuffaste tjej.

Fyll nu livet med allt du tycker om...

En nystart!

Kram från oss... 

Och så faller tårarna igen.. Kom faktiskt på varför jag är så känslig och gråter för minsta lilla sorgliga artikel just nu. När jag satt där hos tumör specialisten idag kom jag på att jag har ju faktiskt en spiral med gulkroppshormon. Och nä just det ja, jag tål ju inte det hormonet. Jag blir ju gråtmild och depprimerad av det hormonet. Så inte så konstigt att jag den senaste tiden lipat åt precis allting, precis som om jag redan vore i klimakteriet. Åter till de vackra blommorna och det fina kortet.. De rörde mig! Och inte bara för att blommorna var vackra och orden fina. När jag tittade närmre på vart de var köpta så blev djupet av mitt beslut idag ganska grunt. I just denna blomsterhandel jobbar nämligen mammas och min gemensamma gamla arbetskamrat. Hon som precis fått veta att hon har en tumör i ena lungan. Hon som har en dotter i grundskoleåldern. Insikten att det alltid finns de som har det värre än mig slog till igen och jag berördes av tanken på gamla arbetskamratens situation. Ibland behövs det så lite för att rubba den lilla cirkeln man själv står i.

Så kom domen från Boston idag. Slapp det lilla cancer rummet i den undangömda hörnan som luktar extra mycket UFF. Mamma, sambon och jag blev istället hänvisade till tumör specialistens lilla kontor. Helt klart ett uppsving, även om det låg i samma korridor som kvinnokliniken som jag inte har så bra erfarenheter från. Jag var faktiskt ganska avslappnad och sippade lugnt kaffe när jag slog mig ner på stolen närmast tumör specialisten. Började fråga om de hade fått svar från USA och till min stora lättnad så hade de det. Äntligen skulle jag få svar!!

- Dr Olivas svar från Boston är detsamma som vi tidigare konstaterat.

- Alltså att ni inte kan säga om det är cancer eller inte?

- Precis!

Sen följde en lugn dialog där jag fick läsa min journal själv, Dr Olivas egna ord översatta till svenska. Det framkom även under samtalet att jag förmodligen dessutom har endometrios eller chokladcystor. Så även om jag inte väljer operation så behöver de ändå gå in i min buk och se vad det är som gör att jag har så ont. Jag skulle även regelbundet behöva sövas för att ta nya vävnadsprover, som jag som bekant hittills fått långvariga infektioner av efteråt. Ytterligare ett slag i ansiktet är att endometrios behandlas med gulkroppshormon, vilket jag inte tål. Har ju minst sagt blivit gråtmild sedan de satte in den där spiralen med just gulkroppshormon. Oavsett skulle jag behöva behandlas med detta hormon om jag skulle välja att inte operera mig.

- Så det är ditt val, men det är verkligen som att välja mellan pest eller kolera för din del, konstaterade tumör specialisten.

Jag sade att jag väljer hysterektomi, men att jag gör det med en del tveksamheter. Logiken talar som sagt för operation, medan mitt hjärta som drömt om barn ifrågasätter beslutet. Mamma frågade om det finns möjlighet att transplantera en livmoder. Vi vet ju att det gjorts i Malmö och lyckats, men de försöken gjordes förra året svarade tumör specialisten och de vet inte än om dessa kvinnor kommer kunna bli gravida. För att lyckas bli gravid på detta sätt måste man ha behållit sinaegna äggstockar och i mitt fall är det tveksamheter om jag kan behålla mina äggstockar. För om det visar sig att jag har endometrios, så är det en sjukdom som tenderar att bli värre och värre med åren. Jo tack.. Men opererar man bort även äggstockarna så finns det möjlighet till lindring. Så självklart ska även detta vara något som i just mitt fall kanske inte är helt självklart att jag borde behålla. För varför ska det vara enkelt liksom?!? Och jag tror att det till och med är så att om jag  väljer att behålla äggstockarna så måste jag gå på gulkroppshormon också, vilket jag som bekant inte tål. Så det verkar som jag hamnat i en medicinsk återvändsgränd. Pest eller kolera är verkligen målande för den här situationen.

Att inte kunna få en säker diagnos. När alla experter både hemma och ute i världen inte kan ge besked. Ja det är unikt. Risken att hamna här, där jag är just nu, är ungefär 0,009999.. % Det ska typ egentligen inte gå. Men det händer. Det händer mig just nu. Så förbannat orättvist! Säkert något som jag också behöver prata av mig om hos kurator M. Men just nu är jag bara arg. För jag trodde jag redan tvingats gå igenom tillräckligt mycket skit i mitt liv.. Jag trodde jag var en fredad zon. Jag hade jävligt fel!

Försöker inte tänka så mycket, för imorgon är så dagen då jag äntligen ska få besked. Lustigt nog är jag mest rädd för att jag än en gång ska få höra att de inte fått något besked från USA. Jag är inte så rädd för att det ska var fullt utvecklad cancer, för det kommer ordna sig. Jag är mest nervös för att jag tar rätt beslut att låta operera mig. Ett beslut som jag kommer kunna leva med utan att ångra mig. Jag försöker övertala mig själv, men den logiska delen av mig själv och mitt hjärta kommer inte överens. De kan inte ens mötas halvvägs.. Så jag tar en sömntablett och drar ner rullgardinen, för jag har lovat mig själv att inte överanalysera detta. Kanske lite dumt iofs eftersom det innebär att jag inte ens skrivit ner några frågor. Vilket jag hade lovat kuratorn. Men nu är ju inte hon mig, så jag har undvikit att älta. Good för me!

Godnatt och håll gärna en tumme eller två för att det går så bra det nu bara kan göra

Vi ges alla samma blanka ark att skapa våra livsverk på. Somliga behöver mörkare färger för att måla sin barndom än andra. För somliga är förutsättningarna sämre än för andra. Som sagt: Livet är inte rättvist! Jag har trots en jävligt tuff uppväxt i förorten och utan akademiskt utbildade föräldrar ändå lyckats ta mig någonstans. Jag har fått kämpa och slita för att nå hit där jag är nu. Trots alla år av hårt slit har jag nu när jag är här ändå inte nått dit mina drömmar ville ta mig. För livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så även om jag slitit för att i många år ens orka gå till skolan, så lyckades jag ta mig hela vägen till Australien för att få skriva en magisterexamen i journalistik. Jag lyckades bana väg till ett jobb som jag stormtrivs med där kollegorna är helt fantastiska!

Är det något jag ångrar så är det att jag tog hjälp så sent i livet. Det hann gå hela 20 år innan jag satte mig på soffan hos en själavårdare och började vandra den långa vägen mot självläkning. Över tre år skulle det visa sig ta. Oftast med besök så ofta såsom en gång i veckan, ibland mer. Själva läkandet var ingen fest den heller. Det är inte kul att djupdyka i minnen och känslor som försätter din kropp i fullständig panikartad chock.. Men jag gjorde det (!!) för att få förmånen att må bättre senare i livet. Jag brukade komma hem som en urkramad kökstrasa efter de där besöken varje vecka och jag somnade ofta innan klockan ens slagit middagsdags, för att inte vakna förrän morgonen därpå. Men trots min tuffa start i livet har jag valt att göra något med mitt liv. Jag lade mig inte platt på marken och gav upp, även om jag många gånger fick kämpa för att inte avsluta det i förtid.

Tror jag var 9 år när jag funderade på att lämna in handduken för första gången. Mitt mantra var att jag iaf skulle fylla 16 innan jag tog farväl. Istället var det då jag bestämde mig för att överleva livet. Så jag berättade för mina föräldrar för första gången. Det slutade inte riktigt heller som jag tänkt mig. De trodde mig helt enkelt inte, och det är, och kommer nog förbli, den mest förkrossande stunden i mitt liv. Mamma visade sig dock bara ha fått en smärre chock, men pappa trodde mig aldrig och därför skiljde de sig fyra år senare. Det är också därför jag inte har nån vidare kontakt med min pappa idag heller. Men nog om det!

Som sagt..  Jag har trots alla svårigheter i mitt liv tagit mig dit jag vill. Jag valde att släpa min rumpa till skolan, trots att jag uppvisade stress symtom redan på dagis med halsbränna och senare även magkatarr. Jag pulsade i knähög snö till bussen en kilometer för att ta mig till skolan när vi bodde på landet, trots att jag kanske inte sovit mer än några få timmar. Men trots att livet varit tufft har jag inte skyllt det på någon annan. Jag har inte gått ut och satt eld på andras bilar om nätterna för det. Jag har inte kastat stenar som kan döda eller skada bara för att jag inte fick någon egentlig hjälp förrän i vuxen ålder. Visst har handbollen räddat mig från mycket, men det var ju också ett val som jag gjorde.

Så nej! Att förorten brinner och de som sätter eld på den skyller det dom själva ställer till med på andra, det håller inte. Alla gör vi våra egna val här i livet. Det är trist att så många just nu valt att lägga sig ner och ge upp kampen för det de säger sig vilja uppnå. För tror de seriöst att de kommer tjäna någonting på dessa upplopp? Det enda de kommer lyckas uppnå är att få andras förakt. Människor som inte vet något om hur underbar förorten faktiskt kan vara kommer bli ännu räddare för att sätta sin fot där. Företag kommer välja att flytta. Bilden av förorten som brinner kommer ge en än mer negativ klang till ordet: förort. Som om det inte var tillräckligt dåligt innan? Jag kämpade också för ungdomsgårdar som lades ned, men jag kämpade samtidigt för bra betyg. Jag hade också dåliga lärare som i vissa fall var riktigt otrevliga att ha att göra med. Som min klassföreståndare i mellanstadiet som mobbade mig. Jag var för frispråkig och gjorde hyss, men nej det gav inte henne rätten att slå mig, även fastän hon tog sig den.

Allt skit som hände under mina uppväxtår gjorde mig starkare. Fick mig att kämpa ännu hårdare för att nå mina drömmars mål. Nu när jag inte nått mitt mål skyller jag inte mina spruckna journalistdrömmar på andra. Det var någonstans på vägen mitt val. Jag tog av i fel korsning och livet tog mig någon annanstans bara.

Ät livet, annars äter livet dig! sa min svenska C lärare till mig när jag tog studenten. Det är min uppmaning till alla de ungdomar och vuxna som nu skyller stenarna de kastar och bränderna de startar på andra. Ställ er upp och stå för det ni gör! Och gör något för att ta er dit ni vill istället. Sluta bete er som trotsiga treåringar som inte lärt sig rätt eller fel och vägrar sluta skrika tills de får som de vill. Livet är tufft, men det är bara Ni själva som kan göra något bra med ert liv. Så gör det för fan!!

Bland allt ovett som skrivits de senaste dagarna hittade jag en nyanserad artikel om händelserna i Husby och våra andra brinnande förorter. Artikeln hittar du här.

När man tycker att livet är som mörkast tänds så plötsligt ljuset av en vän. Ett mail och ett 'Hej' på FB-chatten och lite syre tillsammans med en livlina har plötsligt hittat vägen fram till mig. Blev både rörd och glad. Tänk vilka fina vänner jag har! Mailet från en lagkompis som "bara" ville säga att hon följer min blogg och uppskattar mina ord. Chattanropet från en gammal gymnasievän, och en massa ord senare, efter att jag försökt snabbspola mig förbi "artighetsfraserna" om min sjukdom, kom vi så äntligen till de roliga sakerna, som fick mig att skratta bort tårarna. Min kära vän från gymnasietiden som blivit mamma och flyttat till England. Vi har alltid varit väldigt olika, men hittade varann på något sätt ändå. Vi har till och med av andra ansetts vara de två från klassen som man minst kunde ana skulle fortsätta hålla kontakten så som vi gjort. Lite kul att man alltid ska behöva "chocka" människor haha..

Finns många historier att berätta om min käre gamle gymnasievän. Den bästa är ändå då jag skickade iväg henne ensam till Israel. Något år eller möjligtvis månader efter vi tagit studenten fick jag nämligen för mig att jag skulle åka till en kibbutz och jobba. Mest för att kunna komma iväg billigt och enkelt på äventyr, vilket jag var sugen på. Men så tänkte jag, vore det inte bra att dra med sig någon man känner. Någon som gillar äventyr precis som mig och som kan hålla en i handen om jag hamnar i trubbel. Så vem utav mina vänner var mest "kibbutzig", tänkte jag. Då dök genast min gamle gymnasie väns ansikte upp i mitt huvud. Hon var en sån där vänstertjej, tuff som tusan, feminist javisst och en prilla under läppen. En brud som inte bangar för lite skit under naglarna. Som inte bangar för spritfyllda historieberättande nätter under stjärnorna. En tjej med skin på näsan och svar på tal. Så jag letade upp hennes nummer och slog henne en pling. Hon tackade genast ja, såklart! Men så damp det ner ett oväntat brev hemma. Jag hade blivit antagen till Poppius Journalistskola. Jag hade ju bara skickat iväg en ansökan på måfå, hade ju fått berättat för mig att man måste ansöka hur många gånger som helst för att komma in. Att jag förmodligen skulle vara närmre 30 än som jag var då, på pricken 20 år. Men det där brevet som damp ner sa något annat. Jag hade kommit in. Mot alla odds. Så jag ringde min vän och berättade. Sa att jag inte kunde tacka nej. Tror hon förstod. Jag hade dock redan sått ett frö av intresse för ett kibbutz äventyr hos henne, så hon beslöt sig för att åka själv. För precis så tuff är hon, min käre vän. Så sagt och gjort, hon drog iväg, och där under den heta solen hittade hon sin själavän. De är idag gifta och precis som jag skrev tidigare har de precis blivit föräldrar och flyttat tillbaka till hans hemland. De gifte sig 10 år efter de träffades och jag fick ett särskilt tack av hennes roliga karl under bröllopsmiddagen. Jag fick äran för att ha varit den som gjorde att de träffades. Rart säger jag

Igår var det min kära gamla gymnasiekompis förtjänst att jag somnade glad, i motsats till det humör jag hade innan hon "sträckte ut sin hand" från England med ett enkelt 'Hej' på FB. Min tur att säga tack!

Hade jag valt att åka med min gymnasievän till kibbutzen så hade jag kanske träffat min nuvarande sambo lite tidigare. För han var också på kibbutz.. Världen ÄR liten!!

Så vad händer här i skuggan av mig själv? Jo, den är lite som Peter Pans. Än hit än dit, men inte i fas med den kropp som rör sig. Min kropp. Det är inte mycket som fungerar med den just nu. Kroppen är just nu som någon slags annan dimension av mig själv som jag inte har kontroll över. Jag drar mig för att gå på "damernas", för det gör ju så förbaskat ont. Oavsett om det är nummer 1 eller 2. "Kärlekslivet" är inte heller en fest just nu. Som om cancern inte kommit emellan och förstört nog ändå. I långa perioder sedan det där första beskedet i december har jag inte ens fått ta ett bad pga infektionsrisken. Jag har en livmoder full av Rutger som inte ens de smartaste av experter i Sverige kan komma överens om vad det faktiskt är. Som om inte Rutgers invasion var nog, har jag även haft livmodern fylld av sårvätska som Du inte vill veta lukten av.. Dessutom tror min kropp att den har mens, igen.. Senast den trodde det var förra veckan. *Suck!!* för kroppsfunktioner som inte fungerar som de borde..

Lite extra deppad såhär kvällen efter en session bakom den blå dörren. Ont har jag också. Som fan!! Är inne på fjärde tabletten i rad nu och sitter och funderar på om jag ska slösa en morfintablett för att få min kropp att slappna av. Fasiken vilket party det är att vara mig just nu.. Men jag försökte iaf få kuratorn att förstå att allt det här som pågår i och runt omkring mig inte berövat mig humorn. Det har inte heller berövat mig förmågan att kunna skratta när något är riktigt roligt. Så jag berättade varför jag trivs så bra på jobbet trots att det kan vara tungt när jag har så ont ibland. Jag har kanske en av världens bästaste kollegor..

Förra veckan när jag hade så ont att jag inte visste hur eller om jag skulle lyckas ta mig hem från jobbet.. Jag låg dubbelvikt över mitt skrivbord med näsan 5 cm ovanför tangentbordet. Då säger närmsta kollegan:

- Närsynt?

Jag kanske inte tokskrattade rakt ut, fnissade nog mest till eftersom jag hade så förbaskat ont, men mitt inre log för allt det var värt. För det sades med sån kirurgisk precision. Som om det var sagt av någon som känt mig i en evighet. Önskar jag orkade vara mer på jobbet än vad jag gör i dagsläget. Humor är en jäkligt bra medicin!!

Filmen Patch Adams är ju faktiskt baserad på en verklig figur.. Sevärd!

Det var tur jag skippade mascaran imorse!! För som tårarna började drälla så fort jag kom till "min" kurator M.. Tror det kan bero på att jag resterande tiden alltid försöker dämpa alla tårar som vill ut med tröjärmen. Det är som att öppna en kran så fort jag slår mig ner i M's fåtölj i det där lilla kryp-innet. Kanske i KS alla slitnaste lokaler i "källaren" ligger de små trånga rummen där kuratorerna huserar. Som om man försökt gömma iväg den lilla och ganska anonyma mottagningen. Som om det måste finnas ännu en gräns för de som vågat ta hjälp för att vårda sin själ.

När jag närmade mig den blå dörren till den hemliga avdelningen i underjorden kom jag på mig själv med att ta smygande steg fram till dörren. Jag såg mig omkring. Sökte med blicken efter den vidriga sköterskan jag stötte ihop med på samma plats och tid som för precis en vecka sedan. Hon som behandlade mig som skit sista natten jag låg inlagd på kvinnokliniken. Hon som fick mig att skämmas sist jag gick här på väg till den undangömda mottagningen. Fritt fram! De sista två stegen skyndade jag istället på, och såg sedan till att snabbt slinka in genom den blå dörren för att gömma mig i väntrummet bakom ett UFF-luktande draperi.

Så vad pratade vi om? Jo, jag försökte få hjälp med valet jag står inför: operation nu VS. operation någon gång i en nu obestämd framtid. Jag  tog inte ens några omvägar, utan tog tjuren vid hornen som man brukar säga på en gång. Vi kom inte fram till något, men jag luftade lite känslor, tårar, ilska, oro och olika scenarier. Hon tyckte jag var arg och det är jag nog, med all rätt känner jag faktiskt nu!! Senaste månaderna av skitbehandling från svensk läkarvård i världsklass har gjort mig sån. ARG!! Jävligt arg till och med!! Och det ska ni veta, det är inte ofta jag går och bär på såhär mycket otyglad ilska. Det krävs ganska mycket för att få mig ur balans på det här sättet. Men som sagt, den dagen kommer också. Dagen för upprättelse.

Min taktik för dagens kuratorbesök lades redan imorse. Jag valde bort mascaran där framför spegeln. Den kommer ju fömodligen ändå bara att börja rinna och ge folk än mer anledning att stirra på mig på buss, tunnelbana och spårvagn när jag åker hem efteråt. Kanske skulle jag dra på mig ännu fler blickar än sist, då jag ändå bara åkte hem med rödgråtna ögon. Så jag gick naken till jobbet. Eller nja, det kändes lite så iaf. För att piffa till det hela valde jag istället att sätta på mig färgglada örhängen som matchar det fina stenhalsbandet jag fått av mamma. Drog även på mig min favvoklocka jag köpte när jag var i Sydney senast. Allt för att blickarna ska gå till de färgglada tingen jag bär istället för de ledsna ögonen. Nä nu måste jag börja dra mig från jobbet till kuratorn, men jag drar mig lite för att åka, överhuvudtaget..