Det är nog jäkligt lätt att få en släng av hypokondri när man har cancer. Man känner gärna efter lite extra. Tror det mest beror på oro, rädsla för att det ska dyka upp något nytt som gör diagnosen sämre än hitills sämst. Men jag tror också det beror på att man blir så sjukligt beroende av hur ens kropp fungerar för stunden. Har jag inte lite mindre ont nu? Jo, så är det nog. Då passar jag på att diska! För allt handlar liksom om att passa på. Hela ens tillvaro kommer faktiskt att handla om att anpassa sig till de där gyllene stunderna och då måste man passa på. Som igår då jag passade på att röja hemma, tvätta och ta en extra promenad med Nelson på kvällen.

Rogivande vy på kvällspromenaden. Jag passade på att knäppa kort.

När vardagen stulits från dig och kontrollen över ditt liv och din kropp inte längre är din känner du gärna efter lite extra. För det är antingen det eller att förtränga det som gör ont eller det som ständigt pockar på uppmärksamhet i tankevärlden, frågorna. Vet inte vilket som är bäst eller sämst. Ja lider lite av både och. Hypokondrin ledde till en självdiagnos, en misstanke som senare har bekräftats även av läkare: endometrios. Med hjälp av det fina verktyget 'förträngning' har jag lyckats få tiden att gå igen. Den 23 maj kom och gick. Vakuumet består. Dödläget. Det är då man tar till humorn som ett sätt att bearbeta. Det är då man behöver skratta som allra mest!!

Nånstans i landet lagom funderar jag på att lägga locket på. Tydligen får jag inte ens bli irriterad på att Robben filmar, i mitt tycke för ofta för att det ska vara sportsligt.

- Du är så arg jämnt!!

Och ja, det sägs att jag är rätt arg just nu. Men absolut inte jämnt. Och än sen då? Låt mig vara det då! Tycker lite jag har rätten på min sida efter 164 dagar utan diagnos och ett antiklimax i torsdags utan dess like. Visst, jag var arg innan och jag är arg nu. Men som sagt, jag tycker det borde vara okej för mig att lufta mina känslor efter 164 dagar inskriven i ett sjukvårdssystem som inte fungerar som det borde. Så även om jag hört att jag är arg från både kollegan, kuratorn, vänner och nu sambon, så undrar jag om det är så fel. Alla som påpekat att jag är arg har inte gjort det på ett negativt sätt. Det har gjorts med oro, för när jag mår som jag borde är jag en jävligt glad skit. Det har sagts som ett konstaterande, och det har gjorts frågande.

Även om det nu inte är cancer så är det ingen som kan bevisa motsatsen, tyvärr. Och den första broschyr jag läste i väntrummet utanför det UFF-luktande cancerrummet på KS sa att anhöriga kan räkna med att känslorna svallar för nån som fått ett cancerbesked. Nu är det ju så att jag fått utstå en tortyrlik väntan på att inte få nåt besked alls, och jag är arg. För man orkar inte hur länge som helst och helst av allt vill jag bara somna och vakna till en normal vardag. Jag vill inte veta av det här som pågår. Jag vill inte tvingas ta ett beslut, under de här omständigheterna, utan riktiga fakta som grund. Jag vill inte!!

Så ja. Jag är arg. Nåt problem med det?!?!?

Om jag skulle bli galet arg, som Jack Nicholsons karaktär i 'The Shining', då får Ni gärna slå mig hårt i huvudet ;)

Övar på att vara ensam. Kommer ju bli det en del framöver.. Så jag ska ta ett bad nu och sen ska jag mysa ner i soffan igen, med vovven och ett glas kallt vitt vin eller en öl. För jag har faktiskt något att fira! Jag har inte tagit en endaste värktablett på 2,5 dagar. Så jag ska njuta av livets goda framför CL-finalen.

Inte ett dugg partisk .. men heja Tyskland!!

Har en del vänner som sänder mig sina kloka ord och hejar på mig som bara den. Konstigt nog kommer de från de två personer som bor allra längst bort från mig; England och Australien. Konstigt nog kommer det kloka ord från en gammal barndomsvän jag inte träffat på säkert 20 år, konstigt nog kommer det hejarop från en av "yngstingarna" i handbollslaget.

Igår grät jag så mycket att jag seriöst tror jag blev uttorkad. Fick så jäkla ont i huvudet att jag inte orkade mig ut på krogen till gamla kollegan. Tårarna fick mig att stanna hemma. I skuggan från folks blickar. Inte direkt stabil just nu, så för första gången i mitt liv är jag folkskygg. Misstänker starkt att min allt sämre menatala status beror på den där spiralen med gulkroppshormon, som tumör specialisten absolut tyckte jag skulle prova. På måndag blir det ett telefonsamtal till min "privata" gynekolog. Nu ska den jäkla spiralen väck! Måste skingra dimmorna så jag vet att jag tar ett genomtänkt och nyanserat beslut, som jag kan stå för. Som jag kan leva med resten av mitt liv. Apropå det fick jag ett långt brev från vännen i England igår:

"Jag har tänkt på det här mycket, om beslutet och operationen och att det
såklart i slutändan bara är du som kan bestämma. Och jag kan förstå att du
kanske vill ha ett snabbt operationsdatum för att sen kanske kunna försöka gå
vidare. Men samtidigt. Om det finns möjlighet - kanske vore det en tanke att
vänta med beslut om operation en stund? Se om du mår bättre, om du kommer i fas
mer, får bukt med värken, får sova lite, så att du är på en bättre plats,
fysiskt och mentalt, när du fattar beslutet. För det är ett sjukt stort beslut
ju, som du skriver. Jag blir så rädd att du ska ta ett sånt livsavgörande
beslut för att du är helt slutkörd och inte orkar tänka alternativ. Och låt inte

sambon pressa dig till att ta ett operationsbeslut.

Och jag fattar ju att när jag skriver detta så kan det samtidigt vara
massa cancer i din kropp och en senarelagd operation kanske skulle innebära
ytterligare fara. Men jag ville iallafall ha det sagt. Att jag såklart fattar
och stödjer dig i vilket beslut du än tar, men att du också ska veta att jag
verkligen skulle stödja dig i ett beslut som var inte operation, eller i alla
fall inte just nu på bums. Och att jag är rädd att du gör något förhastat, när
du är trött och omtöcknad av värk.

Jag hoppas du inte tycker att jag har gått över någon gräns med att
skriva detta. Det var verkligen inte meningen i så fall. Men jag ville inte
heller vara tyst. Det kändes lite som om du efterlyste andra perspektiv..

Puss. Jag älskar dig. Du är bra."

Så fina och modiga ord. Som fick mig att tänka. Kanske ska jag vänta? Så ringde Doran idag och vi pratade som vanligt i över en timme. Vi grät och var arga, skrattade och tänkte högt. Sa saker jag bara sagt i mitt huvud, saker jag inte kan skriva här. Doran så klok som vacker i sin varma omtanke!! Hennes råd liknade min väns önskan ovan. Att jag borde vara klar i huvudet så att jag får ro att tänka:

- Jag hänger inte ens med i alla svängar och turer, så jag kan tänka mig att det måste vara svårt för dig! Kan de inte söva ner dig i en vecka så du blir utvilad?

Åh du goa underbara Dora!! Jag förstår att mina vänner oroar sig, att de bara genom mina blotta ord här på bloggen förstår att jag trampar vatten samtidigt som jag famlar i mörkret. För det är så det känns! Problemlösare som jag är, så är den enda saken jag kan göra just nu att ta ut spiralen och se om det är gulkroppshormonet som förgiftar mina tankar. Får liksom ta ett steg i taget och utvärdera i efterhand. För det finns ingen karta och kompass. När jag hörde mina egna ord till Doran så insåg jag ännu starkare att hur jag än gör så leder alla vägar till operation. För att behandlas med gulkroppshormon är verkligen inte något för mig!

Trots att det var jobbigt att lufta alla mina djupaste tankar för Doran så känner jag mig som vanligt lite "lättare" efter vårt samtal. Som att allt det där som gör min själ så tung fått pyspunka för en stund och dunstat bort. Så det var med lätta steg jag gick ut i sommarvärmen för att rasta vovven och mig själv. Vi tog det lugnt i värmen. Det var varmt för en vovve med svart päls i solen. Nelson fick doppa tassarna i det kalla havsvattnet och sen satt vi en stund i skuggan och spanade ut över vattnet. Tänkte över alla kloka ord jag fått mig till skänks. Syre för själen!

Är helst slut efter gårdagens antiklimax. Känslorna rullar fram och tillbaka och gör mig nästan åksjuk. Har jag verkligen väntat i 162 dagar för att få beskedet att de inte vet vad jag är för sjuk? Att jag själv måste bestämma hur jag vill bli behandlad. För jag är ju verkligen läkare..

För att liva upp stämningen lite idag tänkte jag faktiskt smita hemifrån. AW med en gammal och kollega och lite okänt folk som bestämmer sig för att dyka upp. Behöver komma ut lite och se något annat än hemmets och jobbets väggar eller KS för den delen.. Så jag försöker ignorera huvudvärken och håller tummarna för att jag inte ska få ont i magen snart så jag behöver värktabletter (vilket jag inte tagit några på över ett dygn = rekord). Kanske kan lite öl och andra vyer få mig på bättre humör och ge mig lite distans. För just nu sitter jag fast i mina egna tankebanor..

Surfade runt lite och så plötsligt såg jag Ung Cancers nya kampanj: Lämna mig inte! Och gud vad jag kände igen mig i det budskap de försöker förmedla. För det spelar liksom ingen roll om jag har cancer eller inte, att läkarna inte kan säga med säkerhet är minst lika jobbigt som när de sa att jag definitivt har cancer. Tror alla som gått igenom något riktigt svårt kan känna igen sig i detta budskap. Så tänk på det du som är familj, nära släkting, vän, bekant eller arbetskamrat med en person som drabbats at ett svårt besked; kliv fram, var inte blyg, vet du inte vad du ska säga så börja med ett 'hej', radera inte personen från FB, bli inte tyst och titta in i väggen när ni passerar varandra i korridoren på jobbet, sluta inte ringa eller höra av dig. Sträck ut en hand, ett öra, en axel eller kram till den här personen. För den gamla klyschan "så lite betyder så mycket" gäller verkligen i dessa situationer. Ett 'hej' på FB en sen kväll kan betyda att personen går och lägger sig med ett leende på läpparna istället för med tårar kinderna, det har jag själv nyligen erfarit.

Till alla Er som inte vågar och istället flyr den person som mest behöver det: tänk på att Ni också kan drabbas av cancer, dödsfall i familjen eller andra tråkigheter. Risken att just Du får cancer är 30%. Så stanna upp lite och tänk på hur Du skulle vilja att din omgivning reagerade; vill du att alla ska undvika dig eller vill du att folk ser dig i ögonen? Vill du att folk slutar ringa dig och säger upp er bekantskap i tysthet, eller vill du att dina vänner svarar när du ringer och ger dig goda rår när du som mest behöver det? Valet är Ditt!

För varje dag som går blir jag mer övertygad att mitt förhållande med sambon kommer dö med en operation. För han fattar verkligen inte.

- Ska du fortsätta blogga fastän det inte är cancer? frågade han igår.

Alltså var vi ens i samma rum? Borde inte han fatta vad de sa eftersom han jobbar inom vården. De vet inte om det är cancer eller om/när det kommer utvecklas till cancer!! De sa inte det är inte och kommer aldrig bli cancer. Och oavsett så är det väl min förbannade rätt att blogga, oavsett om jag har cancer eller ej?!? När jag blev arg sa han:

- Du ska alltid bli så defensiv och förstora allt.

Jag blev såklart jätteledsen och tystnade. Känns sådär att bråka om det här. Speciellt som jag precis fick reda på att han jobbar fre-sön och på mån åker han och Nelson till Tjörn och så blir jag själv i 2 veckor. Party!! Verkligen..

- Vad trodde du att du skulle få för svar på den frågan? Vad ville du med din fråga egentligen?

Inget svar och himlande ögon bredvid mig i soffan.. Jag blev ledsen.

- Du kan ju aldrig erkänna när du gör fel, sa jag, reste mig och gick ut på tårfylld långpromenad med vovven.

Och så idag på morgonen får jag veta att han ska träffa sin chef tillsammans med ett fackligt ombud. Detta eftersom han har en chef som är ”mindre bra”. Kanske sa han sådär igår för att han själv mår dåligt. Men att han aldrig ventilerar någonting med mig gör bara att vi glider längre ifrån varandra. Eller kanske alltid gjort att det funnits ett visst avstånd emellan oss. För det här är ju inget nytt i vårt förhållande. Den här gången mår jag dock inte bra och orkar inte ta skit för att min sambo aldrig lärt sig kommunicera. För att min sambo tycker att man inte behöver prata om allt i ett förhållande. Jobbet är en sådan sak man inte delar med varandra, tydligen. Så att denna prövning gjort att vi glidit isär snarare än att stärka våra band, är inte så konstigt kanske. Att sambon inte vill ha barn och har en stark åsikt om att han vill att jag opererar mig ÄR ett problem. För han fattar verkligen inte. Han verkar tro att jag har en förkylning och att jag är jävligt sjåpig och överdriver allt och pillar piller som en missbrukare för att jag tror det är kul att överdriva saker.

Det som är jobbigt med att skiljas åt är att vi har Nelson tillsammans. Det skulle vara sjukt jobbigt att även behöva skiljas från min älskade vovve. För sanningen är att jag inte skulle fixa att ta hand om Nelson helt själv. Och att skiljas från båda mina killar som jag älskar i det här läget är inte ultimat. Vet helt ärligt inte om jag skulle fixa det när jag är så skör som jag är just nu. Kanske borde jag göra slut. Ta smällen och skita i operation och se vad livet bjuder på. Kanske träffar jag någon annan om några år och om jag inte lyckats utveckla cancer med en säker diagnos då, så kanske vi kan skaffa barn. Men jag vill inte, jag älskar min kära sambo, trots att han inte är som alla andra. Jag brukar skämta lite om att han har en hel del gemensamma drag med Sheldon Cooper (the Big Bang Theory). Så kanske bra på sätt och vis att vi får vara ifrån varandra ett tag. Förhållanden är inte lätta, och jag är inte heller alltid en fest att bo med.

Är det bättre att ta ett beslut än att inte ta ett beslut alls? För alla verkar så förstående för mitt beslut. Och ja det är väl klart alla verkar tycka att det är bra. Det är ju ett logiskt beslut. "Det måste vara så skönt att du äntligen fattat ett beslut!" har jag fått höra idag. Kanske är det ingen som förstår hur gärna jag hade velat bli mamma. Kanske är det ingen mer än jag som tycker jag skulle passa som mamma. Eller säger man så för att man inte vågar säga något annat? I stil med 'tror du inte du kommer ångra dig?' eller 'tror du verkligen inte att du vill försöka skaffa ett barn innan du tar bort alla dina möjligheter?'. Än så länge är det bara jag som vågar ställa de frågorna, och inte ens högt, utan mer som viskningar i mitt huvud när det är mörkt.

Visst! Det är ingen som håller en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att operera mig, men tvivlen i mitt beslut är jävligt levande. Och kommer tyvärr förbli det under resten av mitt liv förmodligen. Kanske kommer jag över tvivlet, men beslutet kommer bli jäkligt permanent. För när alla andra sitter där förväntansfulla i gemensamma sällskapsrummet på ålderdomshemmet och väntar på besök från sina barn och barnbarn, så kommer jag sitta där och fråga mig om jag valde rätt, medan jag får knäppa kort på mina vänner och grannar med deras barnbarn i knät.

Samtidigt ställer jag mig frågan hela tiden; har jag rätt att älta om det inte är cancer? Och skulle det efter operationen visa sig att det inte är cancer. Kan jag leva med mitt beslut då?