Kommer jag fortsätta sova så här dåligt (läs lite) kommer jag att dö av sömnbrist. Det är säkert inte ens möjligt, men jag är extremt känslig för lite sömn. Blir galet grinig! Så idag när någon i ledningsgruppen tyckte jag skulle vara som jag brukar på konferenserna, dvs att jag sköter all markservice, så svarade jag först om ens alls efter ett tag med korta stavelser. För de vet ju inte det senaste. Blev aldrig av att jag sa det nu under konferensens två dagar. Så inte deras fel. Men att tro att jag kommer tillbaka från en lång sjukskrivning och studsar runt som vanligt kanske man inte behöver göra. Men som jag brukar säga: "Olika kulturer, olika förväntningar på min roll som chefssekreterare". Så jag knep igen.

Idag fick jag iaf inte så ont som jag fick igår. Så jag gjorde så mycket jag orkade i stugan. Dessutom var vädret helt fantastiskt!! Jag hade till och med klänning på mig vilket är väldigt ovanligt. Idag var det inte jobbigt att vara där heller. Framsteg. Och på hela taget var dagarna väl utnyttjad tid. Gruppen har verkligen gått framåt medan jag varit borta. Stämningen var mycket lättare och dusterna mer konstruktiva. Ska bli en spännande fortsättning. För drar vi inte vårt jättemonster till projekt i hamn senast den 30 november så har vi inga jobb kvar.. Så "ganska" viktigt år kan man säga! Och eftersom jag är ganska ny i gruppen och trivs som bara den hoppas jag VERKLIGEN att jag har ett jobb efter 30/11. Så även där ligger vägen framåt dold i dimma. Men den här gången var tonen i gruppen mer positiv som sagt och alla verkar tro att vi kommer klara våra projekt, vilket de inte trodde på fullt ut innan jul. Så jag tror och hoppas och önskar att jag snart är tillbaka i min vanliga form igen.

Gick ganska bra på konferensen idag även om jag fick åka hem med en jäkla värk. Det var kul att vara med igen. Att vara en i gänget igen. Det är viktigt. Men när jag satt där på eftermiddagen och värken började göra sig påmind och ögonen inte ville något annat än att slå igen butiken så kom den där hemska känslan över mig. Tänk att det hunnit gå nästan ett halvår sedan jag fick cancerbeskedet i den här stugan. I det där lilla grupprummet precis bredvid hallen. Hur de andra i ledningsgruppen måste reagerat när jag springer ut för att stänga av min telefon som ringde argt i min jackficka, för att sedan falla ihop på golvet i chock, gråtandes. Måste varit en så konstig känsla för dem. Jag var så chockad att jag inte riktigt var med längre. Och av alla höga chefer skickade de ut en fantastisk kvinna. Som vi efter dagens learning session fått veta är väldigt "gul" enligt en sådan där personlighetsanalys. Gul = relations orienterad. Med tanke på hur många "röda" chefer vi har i gruppen var det verkligen ett lyckodrag att det blev just hon som de skickade ut till min undsättning. Röd = resultat orienterad. Hon fick mig att börja andas igen och pratade med mig tills jag kunde säga sammanhängande meningar igen. Idag när jag satt där med värken gryendes i magen så kom tårarna. Gömde dem i handen. Tänk vad jag gick igenom där i rummet jag nu undviker som pesten. Tänk att det gått så lång tid sedan dess. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet av den resan jag kastades iväg på då. Undrar fortfarande vart den ska sluta.. 

Har ju haft "lite" svårt att acceptera att jag kommer ha ont resten av mitt liv. Inväntar tid till KBT träning, men jag har ändå tänkt en del kring det där med acceptans. För jag har svårt att förlika mig med att ha ont resten av mitt liv. Jag vill inte sluta hoppas på att det en dag kommer gå över, så igår tog jag upp det med sjukgymnasten på smärtans hus. Hon förklarade då att jag inte alls behöver sluta hoppas. Att det mer handlar om att acceptera smärtan när den är där så att jag kan lägga energi på rätt saker just då. Det kan jag acceptera. Så det där med KBT för smärta kanske inte är så dumt. Vi får väl se när jag kommer dit..

Trots att jag är så trött att jag mår lite illa och har ont i huvudet så vaknade jag innan kl 4. Så nu sitter jag och min whiskeyröst här och väntar på att åka iväg på konferens. Sedan jag fick cancerbeskedet i den där scoutstugan vi brukar hålla våra konferenser i så har jag bara varit där lite flyktigt. Idag och morgondagen blir de första heldagarna sedan den där Luciadagen förra året. Idag firar jag dessutom att jag inte ska operera mig. Visst, det är lite läskigt att det kan vara cancer och att jag väljer att inte operera mig just nu. Samtidigt så känner jag med hela kroppen att jag inte alls var redo att ta beslut om operation själv. Hade de med säkerhet kunnat konstatera att det är cancer så hade jag ju låtit dem operera mig, men nu är det ju inte så. Min privata gynekolog som jag träffade igår tycker jag borde vara underlag för flera artiklar eller en avhandling. Kul att man är så intressant.. Vet inte om jag börjar ångra de där lyckopillren också. Munnen är som en öken. Blir till att köpa gurgelvatten så jag inte får mitt första hål i en tand. Får väl hoppas de får vara värda det, men lite nojig är jag. Alltid tyckt att det är läskigt att leka med folks känsloyttringar med piller. Hur ska man veta att man är glad för att man verkligen är glad liksom? Lite nervös att jag började ta dem just nu också eftersom jag ska vara på konferens med ledningsgruppen i två dagar. Tänk om jag får nå kokosymtom och blir helt knäpp där i stugan.. Nä, jag väljer att tro att det kommer gå bra. För då gör det ju det.

Har inte rökt eller snusat på över 3 månader nu. Skulle ju firat lite den 1 juni, men glömde visst bort det.. Säger ju ganska mycket bara det. Det går så bra att jag inte ens tänker på det. De flesta dagar använder jag inte heller längre något nikotinhjälpmedel, i mitt fall tuggummi. Lite stolt över mig själv. Jag hoppas viljan håller i sig även nu när sommaren är här. Jag rökte när jag var ledsen och det har jag faktiskt inte gjort. Och jag lovar! Senaste tiden har jag haft flera tillfällen att trilla dit, men det har jag inte. Så jag är stolt. Jag är fan bra!

Oj vad det snurrar i mitt huvud när jag skriver detta. Har varit en irriterad dag idag. Trött. Förmodligen det som spelade in. Så här kommer en snabbsammanställning av dagen..

Startade hos sjukgymnasten på smärtans hus. Fick en massa övningar och konstaterade att jag är grymt överrörlig, trots att jag säckat till mig så.. Taggad att ta mig tillbaka till handbollen!! Sen blev det jobb och då mest shopping inför två intensiva dagar av konferens i scoutstugan. Sen ringde min privata gynekolog precis som utlovat. Tur att nånting i vården ändå fungerar!! Hon frågade hur jag mådde och vad de sagt i Boston. När hon fick veta kunde hon inte förstå att det är sant. "Jag har jobbat i gynsvängen sen -75 och aldrig haft att göra med en patient som du", sa hon senare. Och eftersom jag är hennes speciella patient tog hon emot mig efter arbetstid, eftersom hon egentligen inte har några tider förrän efter semestern, i Augusti. Grym är vad hon är!! Bryr sig faktiskt på ett genuint sätt. Visst, det är klart att en läkare inte heller ska behöva ta med sig jobbet hem. Det räcker med att göra som man lovar och visa att man verkligen gör sitt bästa. Tänk vad mycket tryggare man skulle känna sig som patient då..

Vi konstaterade iaf att jag ändå ska fortsätta med min gulkroppshormon behandling. Den hjälper. Och självklart vill jag göra allt för att göra det pest och pina för cancern, men att gråta konstant är inte vägen dit. Trodde aldrig denna dag skulle komma. Det gjorde den. Jag har tagit mitt första "lyckopiller". Okonventionell behandling till en okonventionell patient. Min gynekolog sa att det är värt ett försök. Att jag inte ska se det som ett misslyckande. För det är ju inte mitt fel att jag inte tål gulkroppshormon och att det är enda "botemedlet" mot cancern. Men jag är lite rädd för såna här piller och boken med biverkningar som medföljde gjorde det inte lättare heller. En vanlig biverkning är att man blir mer självmordsbenägen de första två veckorna.. Strålande!! Kan jag få be om något så är det att jag för en gång skull INTE är en av dem som får de värsta biverkningarna. Får jag önska väljer jag istället viktminskning, den var ju den enda positiva biverkningen. Är redan torr i munnen så hoppas att det inte blir värre än så.

Pratade även om att jag hellre vill remitteras någon annanstans och varför. Tyvärr skulle det bli till Uppsala och det skulle ju vara lätt drygt. Så jag får försöka stå ut med dem på kvinnokliniken och ha så lite med dem att göra som möjligt. Så jag hoppas verkligen slippa tråkiga besked framöver som gör att jag måste tillbaka till dem igen!! Just nu känns det ganska lovande.

Besök nummer två till smärtans hus. Ska träffa den hurtiga sjukgymnasten igen. Hoppas innerligt att det kommer förbli min enda kontakt med Radiumhemmet!! Får fortfarande en bitter smak i munnen över att alls behöva sätta min fot på KS. Nya taktiken kommer bli att ha så lite som möjligt att göra med dem. Tänker gå kvar hos kuratorn och sjukgymnasten ett tag till. Framtida provtagningar får de remittera mig till Sabbatsberg för att göra och sen vill jag att ansvaret för min framtida eventuella cancervård handhas av ett annat sjukhus. Jag är less på dem nu och vill verkligen aldrig ha med dem att göra. Nånsin. Det måste ju finnas andra jag kan gå till i Stockholms området. Jag hoppas på det iaf! Nä nu blir det lite sjukgymnastik. Får se vad hurtbullen har att ge denna gång. Hoppas på att studsa därifrån till jobbet. Vore trevligt för omväxling skull.

Med hopp om en riktigt bra dag!

Drog iväg med den blå bussen norröver igår. Det var blåsigt och regnet föll tätt. Jag pälsade på mig. Lämnade till och med solbrillorna hemma. Något jag ångrade idag. För även om det var skurtrist väder igår så var det ju det absolut omvända idag. Och även om det var mulet när jag anlände till min vän så var det ändå kvavt och klibbigt och jag svettades ändå. Ute på byn var det knuttefest och vi hade fått biljetter till den stora festen, men min vän var trött och ville inte gå ut. Men det behövdes ändå ingen övertalning för att få med henne ut på en öl. Ett glas rosé och en stor stark på lika många uteställen gled vi hem vid 01. Länge sen jag var ute. Och ändå orkade jag knappt dricka upp vare sig glaset rosé eller ölen. Börjar bli gammal nu haha.. Jag sov på soffan och somnade snabbt till en Andra Världskrig dokumentär. Vaknade tidigt av vännens fina katter. De enda katter jag nånsin gillat faktiskt. Den ena satte tassen i bröstet på mig. Försiktigt. Sen stod han och gungade med tassen tills han vågade sätta ned båda framtassarna och hoppa upp på min mage. Sedan låg han där och sov ikapp med mig en stund. Hur mysigt som helst!

Sötnosarna satt sedan och putsade på varandra.

Dagen jag vaknade till var solig och varm. Mina kläder från dagen innan passade ännu sämre än de hade gjort under gårdagen. Det blev pizza till frukost. Mmm, jag tror bestämt både sömn och aptit är på väg tillbaka. Och värken? Den finns där, men just nu går den att hantera. Och dagen? Jo, den blev som väntat varm men trevlig i goda vänners lag. Jag hälsade på ytterligare en gammal vän som nyligen fått barn. Både hennes stora jänta och lilla vovve diggade mig som fan. Och jag dem! Nu sitter jag i soffan i en mörk stor tom lägenhet och det känns ganksa okej, fast jag är ensam. Sambon smsar från utlandsjobbet och jag får titta på mina crime serier. Utan gnäll. Imorrn blir det jobb och sjukgymnastik på smärtans hus. Ska försöka att inte gå ut för hårt så det slutar som det gjorde i fredags.. Avslutar iaf denna vecka med flaggan i topp. Det var länge sen. Det går bra nu!