Såg en rubrik skymta förbi. Aftonbladet i mobilen på pendeln efter jobbet. Hemligheten före detta cancersjuka bär på. Min riktiga skräck. Att även om det skulle visa sig att jag har cancer och jag skulle operera mig så är inte kampen över. Långtifrån. Rädslan kommer bo kvar i min hjärna. Påminnelsen att behöva gå på ständiga kontroller i flera år innan man blir friskförklarad. Vetskapen att om det kommer tillbaka så innebär det förmodligen slutet. För det är ofta jag hört den historien. Min bästaste Miss Swans mamma gick bort på det viset. Hon fick lungcancer och operationen var så lyckad att det bedömdes att hon inte ens behövde vidare behandling. Tre år senare var hon död. Metastaser.

Känner igen mig i beskrivningen av de unga kvinnorna i väntrummet. Blickarna i golvet. Nervositeten. Den eviga väntan på nästa provsvar, nästa röntgen, nästa.. Men livet fortsätter, även om svaren för mig inte kommit än. Har väntat på besked i 8 månader nu. Känns som en mindre livstid förpackad i vakuum. Alla frågor som "är du frisk nu?" kan jag inte ens besvara, för jag skäms. Känns som att det är så otroligt att de inte ens kunnat ge mig en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Så ja, jag skäms. För vem fan kan tro att någon med dagens utvecklade läkarvetenskap inte kan ge mig ett rakt besked om jag har cancer eller ej?? Det trodde inte jag heller var möjligt. Så jag skämtar bort frågorna och säger att jag är unik och att vad det nu än är jag har så borde det uppkallas efter mig. Att skratta bort all själslig och fysisk smärta är mitt nya koncept. Jag måste överleva vardagen, orka ta mig vidare, det måste komma något bättre sen. Jag kan inte ha ett till år som detta!! Det måste vända snart. Och så kommer skräcken. När jag vunnit första kampen, kommer jag vinna nästa??

De där orden som bara kommer, av kärlek och av vana. Älskling. Gubben. Söt. Puss. Och den där närheten som nu så självklart bara ska stängas av. Inget hålla handen i soffan. Kramarna som uteblir. Kyssarna. Ligga på hans bröst och bara dra in hans doft i min näsa och höra hans hjärta slå. Nu är de en reflex. Något som bara slipper ut. Som igår när sambon sa "du är min lilla skit" när vi hade krupit ner i sängen och låg och småpratade. Han visste genast att han sagt något han inte borde. Korrigerade till "du är en liten skit". Jag försökte bara ignorera hans misstag, för igår var jag så snubblande nära flera gånger att drabbas av den där reflexen. Kom på mig själv med att smeka hans ben och säga "godnatt, jag går å knyter mig nu gubben". Fick kämpa flera gånger för att inte säga "jag älskar dig". Inte för att det inte är sant. Det finns bara ingen vits längre. Snart flyttar vi isär. Kärleken kunde inte hålla oss samman. Vardagen kom emellan och olikheterna blev för stora att dölja. Vi har valt att vandra vidare åt varsitt håll. Först när vi faktiskt flyttar isär på riktigt kommer ekot av mitt forna liv ebba ut.

Helgen var som beskrivet tidigare helt fantastisk, glad och sorgsen på samma gång. Innan vi åkte hem från fjället besökte vi Jonas en gång till. Han fick ännu en fin blomma på sin redan blomstermålade grav. Vi tände även två ljus och fällde några tårar innan vi tog bilen hem till Stockholm. Det var tre övertrötta systrar och två matta pojkvänner. Färden blev händelserik först fick vi stanna vid vägrenen för att vi körde in i den värsta hagelstormen jag upplevt i Sverige. Haglet var stort som storleken på gamla 5-öringar. Ljudet öronbedövande, vi kunde knappt höra varandra även om vi har starka stämmor allesammans. Mellansyster som körde fick panik och vägrade köra vidare så hennes pojkvän fick ta över ratten. När det lättade lite körde vi vidare, åt på McD i Mora, höll på att krocka med en bil på parkeringen som körde på fel sida och utanför Uppsala körde vi in i ett nytt oväder med kraftigt regn och åska som fick oss alla fem att hoppa till när det small precis invid vägen. Ett vägarbete fick oss på avvägar men till sist hittade vi trötta hem. Glada efter helgens äventyr.

Åskoväder utanför Uppsala. Bättre sikt på bilden än vi upplevde i bilen..

Den natten sov jag inte. Sömnen var tillbaka för att hämnas alla de timmar jag fått mig tillgodo i det svala mörka rummet bland familj och vänner. Illamåendet fick mig att hulka och när dagen väl grydde fick det bli att jobba hemifrån med dåligt samvete. När illamåendet gick över i huvudvärk fick jag mig lite sömn till skänks.

Dagens höjdpunkt blev att åka ut till handbollslaget på kvällen. Vi provade ut nya snygga Hummeloveraller till säsongen som stundar. Det var mycket kärlek, välkomnande kramar och nyfikna frågor om min sjukdom. Till min egen förvåning orkade jag vara med och köra lite fys. Det var väl inte det högsta tempot på mig när vi sprang "idioten", men jag var med och gjorde så gott jag kunde. Fick även känna på boll. Körde några kontrings- och passningsövningar, så idag har jag ont på alla de rätta ställena. Hjärtat må värka men idag har jag ont i handbollsarmen och lite senare idag väntar träningsvärk i mage och rumpa. Jag fick några bollmärken på benen och ett blåmärke i handen efter att ha stukat lillfingret långt ned efter en räddad boll. Inte helt van än att vara tillbaka mellan stolparna.. Men det är okej, för nu har jag ont där jag brukar ha ont när jag spelar boll. Det är en trivsammare värk än den i magen som gjort sig påmind inatt och nu på morgonen. Värk eller ej, just i detta nu ler hela min själ. Det gjorde gott att åka till norr och fira kärleken.