Trodde tydligen jag var odödlig och fortfarande tonåring inatt. Hade visserligen laddat hela veckan, så humöret var på topp och munnen fastnade verkligen i ett konstant leende. En vän hade bjudit in mig och min bästaste killkompis för att fira hans ena restaurangs 10-års jubileum. Alltså det var inte bara vi som var bjudna kan man lugnt säga. Det var gatufest med uppträdanden och dans på gatan, mycket öl, vin och "järn". Det var en rolig kväll som snabbt blev till natt och sedan till morgon. Jag kom hem halv åtta. Sov bara till tio och sedan har jag bara slumrat till några gånger under dagen. Så snart får det bli en långpromenad med Nelson. Dagen har varit olidligt varm. Över 30 grader, därav den dåliga sömnen trots gruset i ögonen.. Med kvällen kom lite efterlängtad svalka så man får passa på att ta sig ut då. Inte bara jag som lider i värmen, min älskade vovve lider ännu mer. Han har knappt velat följa med på korta kissenader under dagen, bara gjort det han behövt och sedan lunkat hemåt.

Gårdagen blev ganska känslosam, en del saker kom upp till ytan. Allt är inte alltid vad det verkar vara kan man säga. Så det blev inte bara skratt, även några tårar och djupa insikter. Får se vart det leder någonstans. Vem vet?

Skulle kunna skriva spaltkilometer om gårdagen. Om den långa turen ut till gamla förorten jag växte upp i. Ännu en vän som flyttat tillbaka till sina rötter när de fått barn. Alla de samtal som ägde rum med människor jag aldrig träffat förut bara för att jag var i sällskap av Nelson. Han är en riktig liten kontaktyta den där vovven. Ni skulle bli förvånade över hur många missbrukare som gärna kommer fram och hälsar och snackar lite när man är ute och åker kommunalt med svarta faran. Gårdagens bästa möte var ett samtal som aldrig ägde rum, men som ändå gjorde det. Det var på vägen hem i väntan på blå tåget som en lagom slirig man som inte längre var i sina bästa år stannade till framför oss. Han gjorde en ansats att säga något och böjde sig liksom lite framåt medan han gestikulerade subtilt med ena handen. Jag lutade mig liksom in i samtalet, sådär som man gör när någon börjar prata med en, men det kom inga ord. Bara något slags ljud och sen ett yvigt finger som viftade "nej" samtidigt som han skakde lite lätt på huvudet i takt. Sedan sladdade mannen vidare. Kvar stod jag och Nelson och tittade på varann i förvåning.

På väg till förorten..

Hos gamla vännen blev det vattenkrig med trädgårdsslangen, falukorv och pommes frites, mys på verandan i solen och bad i den uppblåsbara barnpoolen. Efter några timmar ute i det fria var jag stekt till konsistensen "medium rare" och hunden som inte gnäller klagade på värmen. På blå tåget hem var hettan påtaglig och svetten rann så att kläderna blev fuktiga och obehagliga. Värst var nog ändå den unga tjej som satt mitt emot mig på tåget. Först lade jag märke till att hon aldrig tog av sina solglasögon, även fast vi var inne i skydd av skugga. Sedan såg jag de svarta mascarafloderna som rann längs med hennes kinder och då lade jag även märle till den darrande underläppen och hakan. Det tar 40 minuter in till stan. Hon grät hela vägen in. Ett tag försökte jag samla mod till mig och gå fram och fråga hur det stod till, men jag bestämde mig för att jag var feg. Allt jag ville göra var bara att krama om henne och säga att det ordnar sig. Sedan kom funderingarna på vad som gjorde henne så ledsen att hon grät helt öppet på tåget bland folk. Var det en kille som gjort slut eller ett husdjur som blivit sjukt? Eller var det någon som dött? Var hon inte lite lik My och visst har hon en lillesyster? Kunde det vara Mys syster som satt där helt förstörd av sorg och försökte dölja hulkningarna även om mascaran ändå avslöjade hur det egentligen stod till? Det gjorde ont i i mitt hjärta.

Det var ändå med en viss myskänsla jag åkte hemåt. En nostalgitripp är inte fel ibland, men känslan av att veta att jag kan åka därifrån, hem till min alldeles egna lägenhet i centrala delarna av vår huvudstad är ändå det bästa av allt. Jag älskar Stockholm!!

Stockholm är till och med vackert från tunnelbanan.