Solen kom och trängde bort alla grå moln. Himlen var stundom fri att sträcka ut sitt stora blå täcke över världen där jag var. Värmen fick sminket att stanna hemma. Till jobbet åkte jag med mina nyaste Havaianas. Semesterkänslan finns fortfarande nerpackad i bröstet. Jag bär med den även till det nästintill tomma kontoret där luften är kvav och solen stängs ute med persienner. Där kaffet flödar på eftermiddagarna, dubbla koppar i samma mugg med extrastark styrka. Sommarens sköna lunk har givit mig en möjlighet att ta ikapp sådana saker det var meningen att jag skulle gjort för flera månader sedan. Innan jag fick det där första cancerbeskedet. Det känns som en revansch för mig själv. Vill inte bara få visa vad jag faktiskt går för, jag behöver bevisa för mig själv att jag kan även om jag fortfarande har ont och ännu inte fått någon diagnos.

Något jag berömmer mig själv för lite extra just nu är att jag kommit tillbaka till träningen trots förra veckans tråkiga paus. Jag gör, jag snackar inte bara eller ägnar träningen goda tankar och intentioner. Jag gör faktiskt det jag säger att jag ska göra. Så idag blev det två tuffa pass på motionscykeln. Känns så skönt att stärka mitt eget självförtroende. Om ändå vågen vill visa minus.. Tycker jag borde vara värd det efter tre veckors träning!! Nåja, det måste ju komma snart. Får bita ihop och köra på bara.

Godnatt alla fina  

Invägning: +-0 kg  

Träning idag: 1 timme 47 minuter 33 sekunder motionscykel (1100 kcal brända, varav 500 kcal på 47,33 minuter vilket är rekord!!)

Humör: lugn, harmonisk och glad

Just i detta nu begravs My. Finns inga ord för att lindra sorgen. Inga möjligheter att få henne tillbaka hel och glad, som hon var. Och hur många gånger den hemska scenen än spelats upp i mitt huvud, hur jag ser henne falla över kanten, så kan jag inte förstå att det verkligt. En så ung tjej, som skänkte sina vänner och omgivning så mycket glädje fick aldrig möjlighet att fira sin 25:e födelsedag. Så fruktansvärt och ofattbart sorgligt och orättvist!! De skulle fira sina födelsedagar tillsammans i höst, hela gänget tjejer som fyllt under året. Nu kommer en stol stå tom och ingen annan kan någonsin ersätta det liv som gått tog slut för tidigt.

Jag hoppas avskedet blev fint och gav alla Mys nära och kära ett avslut som gör dem starka tillsammans i denna svåra tid. Mina tankar är på anant håll, även om min kropp befinner sig på jobbet. Ska ringa min syster lite senare och höra mig för hur Mys begravning var. Vilken musik som spelades, vad prästen sa, vilka bilder som visades, vilken känsla som förmedlades.. Om tjejgänget var nöjda med det blomsterarrangemang de beställt. Istället för den traditionsenliga kransen beställde de en sommaräng, lika vild och vacker som My var.

Det är nu när det bara är minnena som lever kvar efter en så levnadsglad tjej som My som det riktiga sorgearbetet kommer ta vid. Det är nu vi alla runt omkring måste kliva in med rullstol och kryckor och stötta ännu mer än innan, för det är oftast först efter en begravning som det går att inse dödens faktum.

Flyg dit din själ kan få ro. Här på jorden lever du kvar i dina vänners varma famnar och din familjs hjärtan.