Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag böjde mig för dagen och kröp ihop med vovven i fosterställning. Vi somnade så. När jag vaknade av mig själv var sängen tom och kroppen hade fått den vila den behövde. Sambon pushade på och jag letade fram tillräckligt med energi för att ta mig upp på Stockholms tak än en gång. Det är vackert där uppe ovanför alla hustak och idag fläktade det som belöning för all möda det tog för att släpa mig uppför mördarbacken. På min väg upp kunde jag höra pulsen slå i takt med mina ansträngda andetag samtidigt som viljan var starkare än mina vibrerande vader så tänkte jag att "fan vad knäckande!!". Men i nästa sekund kom jag att tänka på hur skönt och stolt jag blir varje gång jag tvingar mig vidare, framåt, uppåt. Så det är lite som att bryta ihop och komma igen, jag går inte minus på självförtroendekontot ändå. Jag kämpar på!!

Nelson pustade ut efter två turer uppför backen medan sambon körde en tredje gång själv. När vi kom hem blev det lite lätt middag och vila framför Remember the Titans, en riktigt bra film som bygger på en sann historia. Bjuder på bästa låten i filmen Ain't no mountain high enough som passar särdeles bra denna dag. Så nu blir det lite vitt vin skrålandes ikapp med Marvin Gaye och Tammi Terrell medan jag gör alla de där måste grejerna som fortfarande behöver göras.

Trevlig kväll!! 

Det blev inget morgondopp. Tänk att man alltid ska må som värst just när man vaknar bara man är minsta lilla krasslig.. Min kropp ville inte riktigt idag och jag fick verkligen kämpa för att ta mig ut på den där långpromenaden runt sjön. Till råga på allt låste sig högra ljumsken, men jag tvingade mig själv att gå på och när vi nådde sjön hade ljumsken mjuknat. Försökte kvittra glatt till sambon, som om inget störde mig, men det var med stor ansträngning.

Bakom ett litet rött hus, vars vägg mot sjön någon klottrat ned, stannade vi till så att Nelson skulle få svalka sig. De vita näckrosorna prydde stora delar av vattnets yta närmast land och solen började kika fram genom molnen. Där stannade vi en lagom stund tills valptossiga Nelson jagade upp sig lite väl mycket och kopplet åkte på igen.

När vi nådde halvvägs runt sjön började jag känna mig lite bättre. På en ledig brygga i solen slog vi oss ner på de platsbyggda bänkarna och plockade upp den turkosa termosen med två tredjedelar kaffe och resten mjölk. Nelson fick mumsa lite banan medan vi delade på en hårdbrödmacka, sedan sträckte det svarta monstret nöjt ut sig för att torka. Efter en liten stund fick vi besök av en nyfiken liten svartgrå småfågel och Nelson och pippin satt sedan länge länge och bara tittade på varann från håll. En alldeles egen version av en mexican standoff.

Tänk vad en promenad i vackra omgivningar med hängbjörkar längs sjökanten kan göra. Hur mycket värt det är att få dela det sagolika i avslappnad tysthet med förträffligt sällskap. Att lite kaffe på en guppande brygga kan få en sliten kropp att må så mycket bättre, om än bara för en stund. För när vi påbörjade vandringen hemåt igen kom tankarna på operationen tillbaka. De finns nu där ständigt lurandes i bakgrunden. Så det får bli många aktiviteter för att hålla grubblerierna på armlängds avstånd.

Det finns en grind med förbud. Bakom leder en stig ner mot vattnet. Jag känner mig lockad att bryta mot reglerna och ensam vandra längs den smala vägen. Sätta mig i skuggan av ett träd nere vid sjökanten och bara filosofera en stund. Tror jag ska göra det ikväll när sambon tar med vovven på en joggingtur. Leva lite "farligt" för en stund. Jag har en del att klura på nu och jag behöver få en stund för mig själv. Det blir ju inte så många sådana när vi har gemensam semester. Ska bara göra alla andra måsten som tynger mig just nu..

Trodde gårdagen var en engångsföreteelse, men inte. Vaknade som överkörd av en truck; täppt i snoken, anade en huvudvärk i pannloben, någon ny otäck värk i nedre delen av magen som gjorde att kroppen ofrivilligt ryckte till av smärta, ångest och allmänt trött. Så hur gör man för att vända på steken, sudda ut allt det värkande och onda och blåsa bort ångesten? Vet inte. Vi börjar med att ta med termosen på promenad idag igen. Turen går nog till sjön som vanligt. Det är så fasligt vackert och rogivande där. Kan sitta på en brygga och stirra ut i timmar tror jag. Packar till och med ner bikinin fastän det ser molnigt värre ut. Kanske vågar jag mig i?