Ibland önskar man att man hade en kikare som man kunde se framtiden med. Har en hel hög med frågetecken som jag gärna skulle vilja räta ut. Samtidigt skulle det ju försöra all spänning i livet. Och skulle det vara något man vill förändra i en redan förutspådd framtid så ja, då går inte det.

Jag försöker göra allt jag kan för att hänga upp mitt liv på små kortsiktiga målbilder nu. Allt för att orka. Så jag ser fram emot att få boa in mig själv i en ny lägenhet. Att få inreda och göra mig hemmastadd. Men realiteten just nu är att jag inte ens vet om det kommer vara värt att packa upp alla flyttkartonger eftersom jag inte vet om jag kommer flytta snart igen. Men jag försöker lägga det åt sidan. Andra saker jag ser fram emot är att kunna göra vad jag vill, när jag vill, utan att behöva anpassa mig efter en sambo som tycker annorlunda. Jag ser fram emot att resa till NY i höst och hälsa på min äldsta barndomsvän. Jag ser fram emot att åka till Australien och hälsa på min bästa Dora nästa år. Jag ser fram emot att spela handboll.

Försöker skapa positiva bilder av minsta lilla och för det mesta lyckas jag ganska bra. Kanske är det så att jag förtänger och gömmer mina verkliga känslor, men just nu orkar jag inte känna dem. Får lufta dem lite i taget när styrkan kommer tillbaka.

Det är rofyllt att promenera runt sjön och i dagens kvava sensommarvärme gick vi i sakta mak.

Idag har vi byggt vidare på vänskapen. Tittat på fotboll. Gått på långpromenad runt sjön med Nelson. Packat och rensat ur våra garderober. Tillsammans. En lugn dag utan strider och hårda ord. Jag har sovit ikapp timmar från sömnlösa nätter. Känner mig lite hoppfull igen. Det kommer ordna sig det här. Jag kan klara av ensamheten och fylla tomheten med vänner, handboll, inredning och måleri. Kanske kommer det bli långa dagar på kontoret för att fokusera på annat än att komma hem till en tom tyst lägenhet. Det kommer alledeles säkert bli mer festande. Jag ska sluta röka och snusa igen, ett projekt som ska gå hela vägen i hamn denna gång. Funderar på att börja fota igen. Kanske dyker det upp något nytt intresse eller hobby på vägen. Till slut kanske allt det här som pågår just nu känns fjärran.

Om jag hade en gunga vid sjön skulle jag sitta där och vagga mig själv till ro när själen söker efter syre.

Var lite spänd på vad som väntade där hemma när jag öppnade dörren igår. Ett snabbt "hej" och doften av mat. Vi pratade och även om det var trevande till en början så lade sig lugnet efter bara en liten stund. Stridsyxan grävdes ned. Ingen som tjänar på att kriga. Tillsammans som par fungerar vi inte, men som vänner har vi roligt. Så packandet fortskred med många skratt och några glas vin gjorde själva jobbet lite mer uthärdligt. Ibland blev det en paus på balkongen när tårarna kom. Som när jag hittade en torkad bukett röda rosor. De första blommorna jag fick av honom på vår första alla hjärtans dag 2009. Han var på kryssning och hade beställt ett bud med nalle, kvast och lite lyxig choklad. Jag vägrade öppna dörren när blombudet plingade på, jag öppnar aldrig för folk jag inte känner, men blev glatt överraskad när jag såg vad som lämnats kvar där utanför. Blev så rörd när jag läste det lilla kortet, när jag insåg att han faktiskt tänkt till, var så nykär man kan vara och nu var det dags för dem att gå i sopen. En av taggarna tog ett sista farväl när jag knölade ner buketten i den fullproppade papperskorgen. Symboliskt så det förslår.