Så var det dags för handbollsträning igen. Det var en extra festlig dag eftersom Miss Swan idag skickade in övergångspapprena till Svenska Handbollförbundet. Snart spelar vi åter tillsammans i samma lag igen. Så fantastiskt roligt!! I vår moderklubb där vi växte upp ihop. Där vi lärde känna varandra. Ett band starkare än något annat har formats där på handbollsplanen. Alla turneringar vi varit på runt om i Sverige. Nätter med hyss och bus. Sorg. Vi har delat mycket jag och Miss Swan.

Vi lunkade runt i centrum innan träningen, tog en sallad och sen bestämde vi oss för en tur på byn. Hade ju så mycket tid över innan det var dags. Miss Swan styrde kosan mot stranden där vi rullade runt fulla som 15-åringar. Idag tedde den sig så liten. Otroligt vackert. På andra sidan hav och ovanför land hängde stora moln med kvastar av regn inunder sig. Där vi stod var det sol.

På vägen tillbaka mot byn tog vi en sväng förbi min pappas nya hus. Vi slog upp adressen på Ratsit. När vi närmade oss drog jag ner solbrillorna och lutade ansiktet mot insidan av armen. Ingen var hemma. Fönstrena var mörka och balkongdörrarna stängda i det stora huset med tre våningar vid marinan. Konstig känsla att smyga så på sin egen far. Men det är så vårt förhållande har blivit. I bilen var humöret oförändrat på topp. Inte var vi särskilt sugna på att träna, men så fort man kliver in i hallen kommer suget tillbaka. Det gick bra idag. Riktigt bra för att ha varit borta i 1,5 år. Och inte fick jag ont i ryggen ens. Svetten brände i ögonen och glädjen att få spela klisterboll var stor. I helgen blir det träningsläger!!

Satt på jobbet när jag fick sms:et. "När vill du att jag ska flytta ut?". Bara så i sin enkelhet. Jag fick genast ett lock över bröstkorgen. Det där tryckande pirrande obehaget. Andningen blev tyngre, som om någon satt en gummisnodd runt luftröret. Tårarna var på väg mitt i det öppna landskapet. Bad vår controller följa med på en kaffe. Hon hakade så gärna på. Och där ute i fikarummet berättade jag om separationen. Hur mitt redan tunga år blivit ännu tyngre. Två koppar senare hade locket lättat, jag kunde skratta igen. Jag gör ju gärna det nu, skrattar åt allt.

Satte mig på min plats och så fortsatte sms:en hagla in. Sa att "vi tar det ikväll", men han fortsatte. Själv försökte jag bara andas. Han försöker få mig att kompromissa om lägenhetens storlek och läge. Jag duckade för att svara likte en politiker. Orkar inte provocera. Sa att "vi tar det när du kommer hem". Och så fick det bli.

Väntade uppe, han jobbade kväll. När han kom hem började vi dela upp våra gemensamma möbler och saker, muntligt. Det gick smidigare än jag trott. Vi bestämde att han flyttar ut den 1 oktober. Jag frågade vart han ska ta vägen. Han svarade till en soffa. Jag frågade vilken soffa. Jo den där snälla tjejen på jobbet.. Orkade inte ens bli ledsen, jag bara log och nickade menande. Hoppas och ber för att det här med lägenheten löser sig så bra som möjligt. Det finns ingen återvändo, jag måste få bli själv för att kunna gå vidare och läka såren.