Vaknade en stund innan minsta systern kom in för att väcka mig. Klockan överraskade mig. Det svala mörka rummet hade fått mig att sova längre och mindre oroligt än vanligt. Det blev frukost i vår hyrda stuga under lampan med nallen som hängde där i sin trapets. Sedan tog allt fixande och fiffande vid. Naglar målades, ben rakades, bryn plockades, paket slogs in och till slut var vi färdiga. Trots att jag inte hade något att vara nervös för var jag så kollrig att jag inte kunde sitta still, blev ett evigt vankande runt runt i den lilla timmerstugan. Lyckades förstöra nagellacket 3 gånger. Inte ett dugg irriterande..

Brudbuketten.

Till sist var det dags, vi fick skjuts till 16:e hålet. Det var mulet och bilen full av förväntan. Vi klev ur och där stod alla redan och väntade på oss. Mamma så vacker så vacker och buketten vi hämtat upp i Särna dagen innan otroligt fin. Blev alldeles tårögd. När alla gäster var på plats skålades det i bubblor och vi fick höra historien om hur de träffades precis där på golfbanan. Ödet verkligen, mamma hade ju inte ens grönt kort på den tiden. Sen var det dags!! Vi gäster ställde oss i en halvcirkel och vigselförättaren tog till orda. Några korta meningar och sedan "tager du.." varpå mammas blivande utbrast:

- Oj det gick snabbt!!

Alla skrattade och det tog någon minut innan cermonin kunde fortsätta. Vi deras "ja" kom mina tårar och samtidigt log jag så hela ansiktet stramade. Höll om minsta systern vars tårar rann mer än på någon annan. Och vips var det avklarat, efter ett helt liv med och utan varandra var de så äntligen gifta. Det fotades friskt och systrarna stämde gitarren. Sen överraskade de mamma med en låt som hon aldrig hade hört förut. De sjöng Kents Utan dina andetag i stämmor. Kent gör den bra, men mina systrar gör den bättre!! Otroligt stämningsfullt och tårkanalerna öppnade sina slussar igen, till och med tjejen som serverade champagnen rördes till tårar.

Hål 16 där de träffades för 10 år sedan.

Stämingen var lättsam och vi 15 som samlats för att fira kärleken hade en kväll med god mat, tal, skratt, dans och härliga minnen. En helg jag helt klart kommer hålla nära mitt hjärta länge länge.

Utan dina andetag

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig  svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du  pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte  ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser  på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har  stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du  fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag  tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och  genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag..

Innan jag gick för att hälsa på Jonas. När vi kom "hem" från den där middagen på fredagskvällen. På grusvägen utanför stugan som mellansyster med pojkvän fick låna. Där låg det en skadad liten fågel och andades häftigt. Eller ja skadad, men den låg där på vägen iaf och såg inte ut att må särskilt bra. Djurvän som jag är mådde jag genast dåligt för det lilla livet som är så skört. Jag tog till sist fågeln i mina tröjärmar och bar den försiktigt runt stugknuten och lade den i det daggvåta gräset. Den låg fortfarande kvar där när jag gick lite senare. Andningen var fortfarande intensiv och kort. Jag vet inte hur det gick med det lilla livet, men jag hoppas att den lilla grå återhämtade sig och flög hem.

Milen blev många men humöret var glatt. Medan vi svischade förbi stad efter stad, ändlösa kalhyggen och molnen skiftade i hela gråskalan sjöng och skrattade vi där i bilen. Mellansyster höll igång ett musikquizz som engagerade och skapade en del osämja, men mest glädje. Systertrion höll låda och pojkvännerna undrade nog lite vad de gett sig in på.. Helt plötsligt var vi halvvägs och stannade till i Rättvik för både lite seriöst jobb ovh ett besök till Bolaget. Sen bar det av igen.

Rättvik med utsikt över Siljan en molnig dag.

Många ringlande mil och för varje gång vi passerade Dalälven blev naturen allt vackrare utanför. Bäst gillar jag när man åker över dammen med vatten på båda sidorna av vägen. Vi låg bakom en gul Corvette som vi sedan körde om till allas förtjusning i bilen. Genom Älvdalen gick det lite segt eftersom det arrangerade årets cruising händelse "där uppe". Folk på brassestolar vid längs trottoarkanterna och folk utanför Coop som bara njöt av allt ståhej och glodde på finbilar.

Vi hade en tid att passa, kl 18 skulle vi senast hämta upp mammas brudbukett i Särna. Sista biten upp kämpade vi mot klockan, men ståhejet i Älvdalen fick inte stopp på oss nämnvärt och när jag gick in i den kombinerade kläd-/blomsteraffären hade vi hela 17 minuter tillgodo. En halvtimme senare var vi framme vid vårt slutmål. Det var en speciell känsla att vara tillbaka till platsen för mina barndoms vintrar och sportlov. Sju år var det sedan sist räknade jag ut. Nästan lika länge som Jonas har jag varit borta.

Kan fortfarande inte fatta att det är här du bor nu Jonas..

Det tog en stund innan vi fick nyckeln till stugan. Han som hyr ut den hade glömt bort oss och var i Älvdalen och festade.. Nåväl, vi hann till middagen med alla bröllopsgäster. Systrarna med sina pojkvänner ursäktade oss tidigt och smet iväg för att öva på låten. En fantastisk låt av Kent som jag för första gången fick höra. Musikaliska som mina systrar är var det ju vackert som bara den, även fast de inte hunnit öva så mycket tillsammans innan. Efter att ha lyssnat till dem en stund och druckit lite vin gick jag och hälsade på Jonas. Kyrkogården ligger inte långt från campingen där mellansyster med pojkvän var inhysta. Stegen var oroliga och hjärtat tungt. Trots att jag vara varit vid hans grav en gång tidigare hittade jag med detsamma. Jag öppnade grinden och klev in till de döda. Varenda grav var välvårdad och hade fina blommor i olika färger. Så kom jag fram till Jonas och tårarna rann längs mina kinder där jag satt och stod och pratade med honom och smekte hans graverade namn på gravstenen.

- Du har missat så mycket.. Du har missat så mycket!! Du har missat så mycket.

Det var de orden som kom. Och tårarna ville aldrig ta slut. Jag satt där med dig en stund. Inspekterade vilka du ligger bredvid. Vilken vacker utsikt över sjön du har!! Jag saknar dig.. Vi saknar dig allihop. Folk besöker din grav varje vecka, den vill liksom inte ta slut. Den där saknaden. Den ljusa natten blev mörk. Jag och minsta systern och hennes pokvän begav oss till vår stuga. Vi somnade snabbt, men saknaden bär vi med oss vart vi än går.

Vi saknar dig Jonas ♥♥