Just nu är jag i den där fasen att jag tänker att jag aldrig mer borde gå in i ett förhållande. Kanske är det liksom inte menat att just jag ska passa in i ett sådant där ramavtal. Jag gillar att vara själv. Känslan av att inte behöva bry mig om vad någon annan tycker utan bara göra som jag vill. Inte behöva fråga, bara köra. Risken är ändå att jag gör som jag vill oavsett. Ska man ha en åsikt i en inredningsfråga bör man ha samma syn på färg och form som jag. Och ja!! Jag gillar att ha rent runt omkring mig, mitt hem är min borg, men jag tycker inte om att städa efter andra. Och gör jag det ska man vara på det klara med att de sysslor som har delats upp oss mellan görs som utlovat. Inte tre veckor senare när dammråttorna är så stora att hunden blir rädd för dem. Men framförallt ljug inte för mig!! Jag klarar inte av att leva med någon som försöker vara hemlig, är vi tillsammans så delar vi vår vardag, inte bara utvalda delar av livet. Frågar jag vem du smsar mitt i natten ska inte svaret vara "måste jag berätta allt för dig?".

Jag är inte på något sätt en felfri människa, men jag vet att be om ursäkt när jag sagt eller gjort något dumt. Jag gör det till och med när jag vet att jag inte gjort något fel i rädsla att förlora personen i fråga. Ja!! Jag har 'abandonment issues', det är ingen hemlighet för mig heller. Men jag tål inte folk som av princip aldrig ber om ursäkt för att det är att visa sig svag. Köper inte den koppen te. Så säg för fan förlåt om du gjort eller sagt något du inte borde!! Ingen är felfri.

Så nej jag kanske inte passar i ett förhållande. Samtidigt är jag världens varmaste och närhet är som näring för min kropp och själ. Att komma hem till en tom lägenhet varje dag kommer vara skönt första veckan möjligen, sen kommer det kännas tomt. Kylen kommer återigen vara vara fylld av vin, öl, vindruvor och mjölk, precis så som när exet öppnade mitt kylskåp för första gången. För att laga mat är verkligen inte min grej!! Ska jag laga mat åt någon annan kan det vara trevligt. Annars är det liksom inte värt besväret. Jag kan leva på jordgubbsfil resten av mitt liv. Så det bästa med att bli singel är att alla mina sambokilon borde rinna av utan ansträngning. För är jag själv äter jag inte så mycket och oftast inte så onyttigt. Så grattis!! Jag kommer återfå min singelvikt igen.

Det kommer bli så tomt så tomt. Ingen som snarkar bredvid mig i sängen, ingen att hålla handen i soffan med och ett obefintligt kärleksliv. För tanken slog mig idag. För första gången på fem år kommer jag vara intim med någon annan. Det känns jättekonstigt. Jag som inte ens gillar att dejta. På tok för nervöst!! Får mig mest att må illa faktiskt. Sist jag var singel så var jag det i tre år och jag vet ju att det liksom inte är lätt att hitta någon. När jag insåg det sist gick jag med på en sådan där dejtingsite och det var så jag "träffade" exet. Så den källan är redan uttömd. Så ja i den här fasen jag är i just nu så tror jag fast och hårt på att jag nu och för all framtid kommer förbli singel. För vem vill ha en sämre begagnad 33-åring med möjlig cancer, stora svårigheter/om ens möjligt att få biologiska barn, överviktig och ett hett temperament?? Sa jag att jag hade humor förresten?? Nä, gjorde väl inte det, men jag får väl hoppas att det finns någon därute som har det som enda kriterium.

Over and out 

Famlar i ett hav av tårar. Samtidigt vet jag att det är den enda vägen framåt. Vi har tärt på varandra för mycket, det finns kärlek kvar och vi skiljs som vänner, men det gör det inte lättare. Just nu är inte skillnaden märkbar, vi bor ju fortfarande tillsammans, så just nu är det värst med allt det praktiska som vi inte lyckats klura ut hur vi ska lösa. Sambon måste hitta någonstans att bo så att vi kan bli fd sambos. Först då tror jag den riktiga smärtan kommer göra sig kännbar. Under tiden gråter jag för allt som vi inte kommer göra tillsammans längre, för alla planer och framtidsutsikter som nu blivit utsuddade.

Till en början kunde jag inte se att vi ens ska fortsätta som vänner. Jag sa att han får ta Nelson, jag skulle inte klara av att se honom flera gånger i veckan. Inte kunna få ro att läka ifred. Han vill att vi ska vara vänner, för vi är ju varandras bästa vänner. Vi är bra som vänner. Det är som vänner vi ska fortsätta. Idag gav jag med mig. Klart vi ska vara vänner, vi behöver bara sätta lite ramar för vår fortsatta vänskap. Jag vill inte veta om han ska på dejt eller med vem. Vi kan dela Nelson, prata fotboll och se dokumentärer ihop. Vi kan smsa när det händer något kul som vi vet att den andre skulle uppskatta. Hur allt det här ska gå till vet jag faktiskt inte, men i den bästa av världar är det vad jag nu hoppas på iaf. Under tiden lyssnar jag på min syster i lurarna medan jag intalar mig själv att tro på låttextens budskap. Kanske en dag..

Tomorrow is gonna be better

* Om du inte får upp låten med en gång klicka då på förstoringsglaset uppe till vänster, sök på "reinfeldt" och välj sedan låten Tomorrow is gonna be better i listan.