Mina systrar är otroligt musikaliska. Mellansyster har skrivit egna låtar sedan hon lärde sig spela gitarr. Idag hittade jag till en sida där hon lagt upp lite låtar. Som om jag behövde gråta mer idag.. Hittade en låt hon spelat in som hon inte skrivit själv. En av mina favoriter som bär så många minnen med sig. Den dagen jag dör hoppas jag att hon orkar spela den för mig. Och även om hon nu må bli arg att jag lägger ut hennes version av denna fantastiska låt så skiter jag faktiskt i det. Den är för bra för att ligga undangömd.

Älskar dig syster!! Och jag älskar din otroliga röst ackompanjerad av en gitarr  ♥ ♥ 

Hallelujah

* Om du inte får upp låten med en gång klicka då på förstoringsglaset uppe till vänster, sök på "reinfeldt" och välj sedan låten Hallelujah i listan.

Någonstans mellan sömn och verklighet vaknade jag. Solen tittade in genom gardinerna och vovven snarkade sött. Sträckte mig förnöjt och undrade vad den här dagen skulle bjuda på. Så slog det mig. Som en handboll rakt på näsroten. Det är slut. Snart bor vi inte här. Jag sover inte i den här sängen. Vaknar inte med en mumsig liten pälsboll. Kliver upp själv till ljudet från en klocka som väcker mig ur mitt drömland.

Jag vill skylla allt på den här jävla sjukdomen. På Rutger som kom emellan mig och kärlekarna, men så är det inte. Jag kan inte skylla allt ont på det där onda som växer i min mage. För det var på väg utför redan innan. Det enda Rutger gjorde var att skynda på förloppet. Själv har jag blundat. Har försökt knipa ihop mina ögon så hårt det går och samtidigt sprungit med limmet och försökt lappa ihop bitarna som hållit oss samman. Igår höll inte de påbättrade lagningarna. Luften gick ur och nu vet jag inte vad jag är. Hjärnan är så härjad av senaste månadernas prövningar att jag inte känner. Visst jag gråter, men jag ser även framåt.

Livets gång. Det går upp och det går ner och det går hit och det går dit. Allt skit har en tendens att samlas på hög. Så snart borde det vända. Det borde bli min tur att skratta mig lycklig till sömns. Jag försöker iaf intala mig själv det.

Kommer skriva många inlägg om dagen som passerat och nu blivit till natt. Hur vi gick den längsta promenaden någonsin och kom hem ensamma. Varför jag ligger här på soffan i ljuset av min laptop med huvudvärk och ett blödande hjärta. Ändlösa kommer de bli, analyserna av det som varit och varför. Jag kommer älta och fälla fler tårar än vad jag trodde var möjligt. Inget kommer mer bli sig riktigt likt. Landningsbanan kommer vara lång och fylld av gupp och hål. När jag sträcker mina vingar för att provflyga de första gångerna kommer jag upptäcka att jag inte är redo. Jag kommer spela ballader och dricka rödvin. Andra kvällar kommer jag dansa för mig själv och slå kullerbyttor. Jag kommer göra allt det där och lite till innan jag kan gå vidare. Från och med nu tar jag stigen som inte än har blivit upptrampad, den som inte tagit riktning mot något speciellt, inte leder någonstans. Jag kommer gå där ett tag utan karta och kompass innan jag vet vart jag är på väg igen. För nu flyttar det där TP-spelet ut. Det där som stått där sedan fem år tillbaka. Overkligt är för milt sagt. Finns inga ord för att beskriva, samtidigt som jag kommer att tänka på en hel massa. Det gör så ont att jag mår fysiskt illa. Men samtidigt vet jag att någonstans på andra sidan skogen kommer jag komma ut helskinnad och med ett leende. Just nu behöver jag sörja att jag ännu en gång är singel..

Slutet är nära nu

jag kan höra de flämtande andetagen

känna hur dess kondens smeker mina kinder.

Alla de trasiga gatlyktorna sveper in vägen i ett dunkel

får mig att sakta ned på stegen

när allt jag vill är att springa från allt som gör ont

fly den bräckliga bron som brustit.

Slutet är här,

nu..